Greta

Saknaden finns där hela tiden. Den morgonen. Jag vaknar och ser att Greta inte ligger i sin säng. Den är obäddad. Lakan och täcke ligger klämt mot fotänden. Min syster är lite slarvig. Igår tog mamma och jag upp hennes trosor, ett par strumpor och ett linne som låg på golvet nedanför hennes säng. Vi hängde allt i lampan som hänger över vårt skrivbord. Vi fnissade när vi betraktade lampans nya prydnad.

Jag slänger täcket åt sidan och i bara nattlinnet går jag ut ur vårt rum. Mamma sitter på terrassen på baksidan av huset. Som vanligt med en kopp te och Dagens Nyheter.

”Var är Greta?” säger jag och gäspar stort.

”God morgon till dig också”, säger mamma. ”Du sov länge idag.”

”Var är Greta? frågar jag igen.

Mamma pekar mot lekparken som vi kan se från vårt hus. Greta sitter på en av gungorna. Hon svänger fram och tillbaka och flyger jättehögt upp i luften. Så kastar hon sig rakt ut och hamnar jämfota långt bort från gungan. Stina sitter på gungan bredvid. Hon gör likadant. De skrattar och skriker.

Den kvällen kommer Greta inte hem. Hon kom aldrig mer hem. Jag längtar efter min storasyster. Ibland känns det som hon står bredvid mig. Jag vet att hon inte gör det, egentligen.

Gåtfull

En underlig förnimmelse. Jag var övertygad om att jag aldrig tidigare befunnit mig i Fagersta. Trots det fylldes jag av en känsla av ha varit här tidigare. Att jag var hemma. Omöjligt. Oförklarligt. Om inte … mamma och pappa? Vädret var ljummet. Jag öppnade munnen och drog in den sköna luften. Det doftade nyutsprungna löv och vårblommor. Samma känsla som när jag tidigt om vårarna fick syn på några tappra tussilagon i dikeskanten. Mina reskamrater från bussen hade redan försvunnit åt olika håll. Några jackklädda ryggar promenerade bortåt vad som såg ut som ett affärscentrum. Jag följde efter. Svängde in på en gata. På skylten stod det Centralvägen.

”Fanny!”

Jag svängde runt på stället.

”Fanny. Det var länge sen. Vad gör du här?”

En kvinna i min egen ålder tittade på mig med stora blekblå ögon och ett litet leende.

”Men vad du ser förvånad ut. Är jag så olik mig?”

Dag

Just idag (!) har jag inte tid att skriva. Tar istället den här utmaningen som jag gjorde häromdagen. Alla orden nedan skulle med i en kort berättelse som hängde ihop och med inspiration från fotot. Inte så lätt ... prova.

Inhysa

Rävkärring

Sold

Torgföra

Ändalykt

50-200 ord

”Du måste prova den nya rätten”, sa han och log och visade sin vita tänder.

”Nya rätten?” sa jag och sippade på mitt vita vin samtidigt som jag undrade varför jag tagit med både tallrik och vinglas när jag gick för att ta en ny omgång från det gående bordet.

”Den är gudomlig.”

Jag gillade hans stil, ljusblå perfekt struken skjorta, lite uppknäppt.

”Du är bra på att torgföra. Jobbar du som säljare?” frågade jag och lutade mig en aning närmre honom. Han doftade god herrparfym. Lagom mycket.

”Faktiskt. Jag säljer sådant en man täcker ändalykten med”, sa han och pekade på sin egen rumpa.

”Vad?” sa jag och brast i skratt. ”Ändalykten? Det var länge sen jag hörde någon säga det ordet.”

”Jag är sådan. Gamla uttryck och bortglömda ord ser jag till att inhysa i min vokabulär varje dag. Känner på mig att du är likadan.”

”Varför det?”

”Ordet du använde nyss. Torgföra.”

”Då fortsätter jag trenden genom att fråga om du driver eget ändalyktföretag eller om du får sold från en arbetsgivare?”

”Eget. Du, ta nu en smakbit från Rävkärringen. Du kommer inte att ångra dig.”

Foto från Pia Davidssons facebookinlägg i Skrivarklubben med Sverigeförfattarna

Jag gjorde ett misstag. Jag vet det nu.

En timme senare satt jag på bussen. Utan en blekaste aning om vad jag skulle göra vid framkomsten. Fråga första bästa om personen kände igen mannen och kvinnan på fotot? Det gjorde ont i magen av att tänka på att både mamma och pappa var döda. De dog i en bussolycka i Italien. Bussen fick sladd i den fuktiga asfalten, kantrade och störtade ner i en djup ravin. Ingen överlevde. Jag skulle varit med på resan men i sista stund fick jag inte ledigt från jobbet eftersom Ebba hastigt insjuknade i säsongens influensa. Från den ena sekunden till nästa hade hon hög feber, migrän och ont i alla leder. Egentligen var det Ebbas förtjänst att jag levde. Om jag kan kalla det förtjänst. Hur hade mitt liv tett sig hittills? Fullt av allehanda misstag. Jag vet det nu. Fullproppat av både mina egna och andras misstag som har inverkat på min existens. Varför var de i Fagersta den dagen, sommaren 1970? Och var befann jag mig som bara var två år?

Jag bligade ut genom fönstret. Snart var vi framme i Fagersta.

Falukorv

Mamma som jag intensivt betraktade på fotot, kvinnan som jag hittills kallat mamma, hette inte Elsa. Min pappas namn var inte Fredrik. En för mig okänd man, som en anonym brevskrivare påstått var min äkta pappa, kysste min skrattande ”mamma” på kinden. Platsen var Fagersta och året 1970. Jag föddes 1968. Vilken förvirrande sammanfattning. Trots att ett malande illamående rumlade runt i magen var jag samtidigt jättehungrig. I kylskåpet hittade jag bara en bit övergiven falukorv och några gamla potatisar där små nyfödda rotfästen tittade fram. Det fick bli en enkel pytt i panna.

Efter första tuggorna kastade jag mig ut på toaletten och kräktes upp allt. Hela mitt liv var ställt på ända. Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket. Taket var vitt och utan en enda fläck som kunde gett mig associationer. En del trodde på konstiga saker som att olika molnformationer berättade saker för dem eller att ett bord som rörde sig kunde avgöra deras framtid. Men för mig var sådant båg. Jag fick lita på mig själv och ha förtroende för min egen kraft. Det gick med ens upp för mig att jag hade två val. Antingen vända ryggen mot rummet och världen, försöka sova bort allt, låtsas att livet flöt på som vanligt eller fundera över mitt nästa drag. Vem kunde jag kontakta? Fanns det någon? Jag klev upp ur sängen. Fagersta låg bara några mil bort.

Promenaden

Fortsättning på följetongen:

Jag kom att tänka på min mormor. Hon var gammal redan när jag var liten flicka. När jag räknade efter nu, förstod jag givetvis att hon inte var en gammal tant. Inte mossig alls utan yngre än jag var idag. Innan jag började skolan när jag var sju år, skjutsade mamma mig till mormor i sin knallröda folkvagnsbubbla. Pappa körde alltid den stora svarta Mercedesen. Varje dag utom på lördagar och söndagar åkte vi till mormor. Klockan kvart över fem på eftermiddagen kom mamma tillbaka. När det var dags satte jag mig alltid på en av mormors köksstolar som jag dragit fram till fönstret, på knä, för att jag ville se när mamma parkerade på gatan. Om fönstret var öppet hörde jag ljudet av bilmotorn innan jag fick syn på mammas bil. Då rusade jag ut i hallen och tog på mig min fina himmelsblå poplinkappa. Om det var vår och sommar. Mamma jobbade heltid som sekreterare på brukskontoret och pappa tyckte att det hennes sak att ordna barntillsyn, som han kallade det. Av någon anledning förstod jag vad han menade även om jag inte fattade vad ordet betydde. Ofta hörde jag att de diskuterade bekymret. Också ett ord som pappa använde.

”Om du så himla gärna vill jobba, då får du fan i mig ordna barntillsyn också”, hörde jag att han sa. ”Det ser inte bra ut. Som om jag inte skulle kunna försörja min familj.”

Jag spetsade öronen men hörde inte vad mamma svarade. Hörde bara ett lågt mummel. Pappa pratade alltid högt medan mamma viskade. Mormor och jag började alltid med vår dagliga förmiddagspromenad. Vi gick aldrig längre än till slussarna. Det var tillräckligt sa alltid mormor. Där stannade vi och tittade på det forsande vattnet. Jag älskade mormor. Men nu vet jag inte längre. Hon var ju inte min mormor.

Så slog det mig. På baksidan av fotot stod det årtalet 1970. Jag föddes 1968.

F

Har jag inbillat mig allt? Hade jag precis vaknat upp ur en dröm? Nej, brevet jag skrynklat ihop fanns kvar i min hand. Jag höll det krampaktigt. En växande förnimmelse av att ha tappat bort det allra viktigaste i mitt liv. Mig själv. Och mamma. Det kunde inte vara sant. Hur skulle jag kunna veta att brevskrivaren berättade som det var? Jag måste få veta. Jag slätade ut det och läste en gång till. Ord för ord. Långsamt. Det gav ingenting. Ingenting. Jag fånstirrade på handstilen. Sa mig inget. En anonym stil. Fasonen, som om någon präntat bokstav för bokstav för att dölja sin identitet. Jag spärrade upp ögonen och tittade stint på fotot. Iakttog mannen och kvinnan. Hans raka näsa och den mörka hårlocken som i vinden stod rakt ut från hårfästet. Mammas jämna tandrad som lyste mot mig. Så slog det mig. Baksidan. Jag vände på bilden. Namnen flammade framför mina ögon:

Elsa och Fredrik

Fagersta

1970

Mamma hette inte Elsa. Noteringen var gjord med snirkliga bokstäver och kurvor på versalerna. Som en gammal människa skulle skriva. 

Fanns

Förnimmelse

Få

Fånstirrade

Fason

Foto

Flammade

Fredrik

Fagersta