Långt efteråt

Många år efteråt. Det gjorde ont ändå. Förutom de första sekunderna av förnekelse, av motstånd, visste jag att hon hade rätt. Pappa hjälpte mig att flytta. När vi var klara och alla kartonger var på plats i nya lägenheten. Pappa och jag stod vid bilen. Vi skulle ta farväl. Han såg på mig och sträckte fram handen. Han tog mig i hand. Som man gör med en bekant, inte en dotter. Hon hade sett. Betraktat scenen. Min väninna, hon hade aldrig glömt.

Boken

Jag har använt både gårdagens och dagens skrivpuff:

 

Han drog upp dörren till Mariaplans Antikvariat och klev över tröskeln. Till att börja med var allting i butiken insvept i ett suddigt dunkel. Han spärrade upp ögonen och blinkade några gånger. Strax efter utkristalliserade sig långsamt butikens inre ur skymningens skrymslen. Böcker som stod i en enda röra. Böcker både högt och lågt. På golvet, i hyllor, på fönsterbrädor och på bord. På ett runt soffbord låg en hög med tunna slitna och fläckiga häften. En inramad skylt hade placerats bredvid där någon skrivit för hand med röd tuschpenna: Gratis! Klassisk poesi. Ta gärna! Han lyfte blicken och såg rakt in i ett par grumligt blågrå ögon. Ansiktet var inramat av silverfärgat småpermanentat hår och munnen var illande röd och bred. I ena handen höll kvinnan ett stort vinglas. Hennes långa kloliknande naglar hade samma färg på lacket som läpparna.

"Skål!", sa hon och förde glaset till munnen, gapade och tog en stor klunk. Han hörde hur hon svalde.

Han nickade bara.

"Är ni ute efter något speciellt?"

Hon sluddrade lätt.

"Jag letar efter titeln Field Guide to the Insects of Britain and Northern Europe."

"Ni menar av B. Gibbons?"

"Just den."

"Den har jag."

Ingenting

Det var första gången jag åkte hem. Sen den gången jag flydde. Ombordstigningen på flyget gick bra och jag lyckades få en fönsterplats. Där kunde jag låta tankarna svinga iväg i ifred, utan att behöva tänka på om grannen ville resa sig upp. Jag satte mig en aning på snedden, bort från grannsätet och stirrade ut genom det minimala kabinfönstret. Det var fukt emellan de två glasen. Fina vattenstänk strilade ner framför mina ögon. Jag kollade inte ens vem som satte sig bredvid mig, anade en mörk kontur. Säkert oartigt, men just nu orkade jag inte vara social. Jag funderade på hur det skulle kännas att träffa klasskamraterna. Vissa hade jag tydligen redan glömt bort. Det insåg jag när jag kollade listan över alla som skulle komma. Ingenting i deras namn kändes bekant. De hade väl inte gjort något starkt intryck, antog jag. Att göra intryck behövde förstås inte betyda något positivt. Mats och Danne hade jag skarpa minnen av, fast inget som gav mig annat än ångestfyllda associationer. Darrningar av rädsla och ilska fyllde min kropp. Jag undrade varför det blev som det blev? Var det jag som inte fattade deras storhet? Eller var det de som var struntförnäma?

Cykeln

Bild från https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/24686223965/in/photostream/

 

Hon tänkte på jularna de firade hemma hos farfar på landet. Hur snön tyngde ner granarnas grenar och domherrarna som slogs i havrekärven så frön och fjädrar flög åt alla håll. Det året, i början av 1960-talet, när pappa tog med teven. Farfar ägde ingen. Fram till dess hade hon alltid gått bort till farbror Fredrik som bodde i ett litet hus en bit bort från farfars gård. Han skaffade teve redan 1958.

För första gången skulle det visas tecknad film från Walt Disney. Så lycklig hon var då. Det tog en bra stund innan pappa lyckades få bild i teven och dessutom en utan störningar. Det var nog samma år som hon fick sin stora cykel. På ett foto från den dagen kunde hon se hur hon med tungan utanför och med saxen i ena handen, klippte i det tjocka snöret som omgärdade det enorma paketet. Hon tyckte att det fyllde hela farfars kök. Fotografiet gillade hon egentligen inte. Tittade bara lite hastigt, med snabba undflyende blickar. Hon tyckte att hon var ful.

Bosses tävling om hjälpmedel

Som vanligt har jag inte lyckats med alla deluppgifter. Men den här gången tror jag det mer berodde på att jag inte ville störa, än att jag inte hittade någon att fota.

Jag börjar med en röd rullator. På håll såg jag taxichauffören ta tag i stolen för att lasta in i bilen. Jag sprang. Han såg lite frågande ut när jag försynt och andfått frågade om det gick bra att fota föremålet.

 

 

En annan färg på rullator. Det här var nog den enda personen som inte var medveten om att jag tog en bild.

 

En vanlig rullstol. Kvinnan blev glad när jag frågade. Hon lyste upp och jag förstod att hon gillade att bli uppmärksammad.

En permobil. Även den här personen tyckte att det var kul  att vara med på bild.

 

Tre foton på hjälpmedel att komma ur och i:

 

Det jag kom att tänka på vad gäller hjälpmedel som saknas, är ingen pryl eller så som man kan ta på. Inte direkt i alla fall. Nämligen betydelsen av att vi har en hemtjänst som har tid att stanna kvar en stund hos den person de ska hjälpa, prata och dricka kaffe. Reflektera över livet. Inte bara rusa igenom besöket. Vi måste reformera hemtjänsten! Fotot på min egen gård får symbolisera ett hem. Vad gillar ni granen?

 

Slummer

Handryggen var blå

Magra knotiga fingrar

Märken av nålar

Blicken grumlig av ålder

Vill helst slumra för alltid

Vittnesmålet

Skriver på mitt manus och använder skrivpuffen till en liten fortsättning på ett av kapitlen:

 

Trots att jag förstås visste att de inte kunde anklaga mig för något betedde jag mig som en skyldig. Som om jag var där för att erkänna ett brott. Svetten, ångesten som klämde åt halsen. Min blick som flackade runt i lokalen. Jag undrade om alla människor kände så när de klev in på en polisstation. Jag betraktade receptionisten som talade i telefon, samtidigt som hon med yviga gester verkade försöka förklara något för personen hon pratade med. Medan hon vred på kroppen i en ring runt sig själv, svepte hon med ena armen ovanför huvudet. Jag hörde inte vad hon sa, men föreställde mig att hon upplyste om hur man skulle hitta till det hus vi just nu befann oss i.

"Karin Kornström!"

Jag spratt till av den höga rösten. En medelålders man i polisuniform tornade upp sig framför mig. Han höjde snabbt på ögonbrynen.

"Ja. Det är ju jag", sa jag och reste mig upp.

Ju? Varför sa jag, ju? Ungefär som om jag precis kommit på vem jag egentligen var. Han höll fram handen.

"Mitt namn är kommissarie Lundvall. Kom med här."