Längtan

Längtar till något gör jag hela tiden. Och det verkar bara bli värre med åren. Det är en tveeggad känsla. Både positiv och omvänt, negativ och förlamande. Men att bara vara i nuet känns både oengagerat och fantasilöst. Carpe Diem förstår jag inte alls. Så pretentiöst. Löjligt rent av.

Att jag ofta längtar tillbaka till en tid som varit känns obegåvat, egentligen. Nedbrytande. Jag som trivs så bra med min tillvaro. Ändå gör jag det. Kanske är det inte längtan, tänker jag, utan nostalgi? Eller är det samma sak? Längtan eller nostalgi över den tid som flytt. Och inte kommer tillbaka. 

Ibland lyssnar jag på Mando Diao och Strövtåg i Hembygden. Trots att den är uttjatad. Men jag måste. Bara av den anledningen att jag försätts i en skön, meditativ melankoli. Jag ser min barndoms trakter framför mig. Bruksbygden med butiken mitt i byn, röda faluröda arbetarlängor och den vita herrgårdsbyggnaden med den enorma parken runt omkring. Längtar tillbaka. Fast jag är fullständigt medveten om att där skulle jag inte alls vilja bo idag.

Jag vill inte ändra på hur jag känner. Jag vill längta. Hela tiden. Det är bara skönt.

Vi rusar

De flesta vet inte med vilken hastighet vi rusar genom  universum. Inte jag heller. Men det går att ta reda på om man vill. Jag avstår, eftersom jag inbillar mig att jag ändå inte begriper fakta. I det här fallet. Det är så underligt. Går inte att föreställa sig. Jag som går här lugnt och stilla, gatan fram. I mina kvarter. Solen lyser. Det kan inte vara sant, att jag samtidigt stormar fram. Jag borde känna vindrufset i håret. Känna fartvinden svepa över mina kinder.

Jag känner

Jag känner ingenting. Fast det borde göra ont. Tänk om ångesten inte når fram, krypande en bit i taget, utan kommer farande tung som en ångvält? Vältrar sig över mig. Att den fullkomligt kör sönder mig. Gräver ner mig i jorden.

Sängkläderna är heta, kväver mig. Jag slänger av mig täcket. Min kropp är fuktig av svett. Jag ligger naken på rygg. Väntar. Andas tungt. Jag väntar på sammanbrottet. Det gör mig med ens skräckslagen. Jag sätter handen under vänstra bröstet. Hjärtat slår hårt. Snabbt.

Så vaknar sinnet. Sakta. Sakta. Det klarnar. Jag blir medveten. Det var en dröm. Lättnaden är oerhörd. Jag vrider på huvudet. Ser honom. Hör honom andas lugnt.

 

 

Bosses tävling - fåglar

Alltså det här var inte lätt, Bosse. Kallt, kallt, fryser om händerna. Har bara min mobilkamera. Kan inte zooma. Varje gång jag ser en liten fågel i ett träd och jag närmar mig flyger den iväg. Annars sitter den mitt inne bland en massa grenar och syns inte. Eller högt uppe i ett träd. För långt bort. Nu lyckades jag faktiskt, men det blev några fåglar på marken. Och inte nära utan en bit ifrån. Så, Bosse, syns de på bilderna tillräckligt mycket för att räknas? Är lite tveksam. Och duvor, räknas de? De andra två vet jag inte det är för släkte.

En sak vet jag. Bosse, du har fått mig att uppmärksamma fåglarna även nu på vintern. Annars lyssnar jag bara efter kvitter på vår och sommar. Det är positivt.

Cement

Fortsättning på gårdagens puff 20/1:

 

När hon drog upp dörren fastnade underdelen mot entréns smutsiga uppluckrade cement. Hon skrattade till när hon kom att tänka på den gången hennes pappa höll på att lägga betongen. Utan att tänka efter hade hon tagit trappen i några få studsande steg och satt sina träskor rakt ner i det fuktiga. Fast hon hade sett pappa böja ryggen, sett att han sysslade med något. Han hann aldrig hejda henne. Hon böjde sig ner och kollade. Kanske att hon fortfarande kunde se spåren efter skorna alldeles intill räcket. Chocken hon fick den gången glömde hon aldrig. Men hon höll sig på benen och slapp att dråsa ner i murbruket. För länge sen hade hon sett en italiensk film på teve. Den handlade om en fattig man som jobbade på ett bygge. Vid ett tillfälle när han var uppe och klättrade på byggnadsställningen tappade han balansen och ramlade handlöst. Rakt ner i ett jättekar med cement. Han drunknade. Hans skrik på hjälp och scenen när han till sist sakta försvann ner i sörjan. Minnet satt kvar djupt inne i hennes kropp.

Hon tog tag i dörrhandtaget, ett grepp med all kraft och fick upp den så pass mycket att hon kunde pressa sig in. Inne i hallen stannade hon och andades in en icke oangenäm doft av gammalt damm och instängdhet. Långt inne i lukten kunde hon någonstans vädra hemmets speciella atmosfär. Det var helt tyst. Hon tog några försiktiga steg på tå, som om hon skulle störa tystnaden annars. Först ville hon gå upp. Se sitt rum igen. Det knakade i trätrappen och hon ryste när smutsen gav upphov till ett gnisslande ljud när hon tog sig upp. Framme. Dörren stod öppen.  Sängen stod kvar. Utan lakan och utan täcke. Bara en solkig och fläckig madrass. Samma säng hon en gång hade vältrat sig i tillsammans med Leif. Den gången när mamma och pappa inte var hemma. Fast de kom i ett obevakat ögonblick.

Huset

Den här gången såg det värre ut än någonsin. Visst hade hennes föräldrahem, redan när hon flyttade hemifrån för tjugo år sen, sett ut som ett skrotupplag, men inte så här. Hon öppnade grinden, tog ett steg in på tomten och ställde sig och betraktade alltihop. Var det pappa som hade spikat upp plywoodbitar i fönstren för att minska insynen? Eller hade glaset gått sönder? Och den gula traktorn som hon åkt omkring på som tonåring stod med de stora bakdäcken tungt fast i leran. När mamma då och då bad henne åka och handla ägg och mjöl i lanthandeln cyklade hon aldrig. Traktorn fick det bli. Den var så rolig att köra och hon kände sig upphöjd som en kung bakom ratten. Hennes blick sökte sig till fönstret på andra våningen. Det på gaveln. Hennes fönster. Till hennes rum. Inte större än en klädkammare. Hon undrade om hennes säng stod kvar. Den tog upp den största delen av golvutrymmet. Bara att öppna dörren och kasta sig raklång. Hon rörde på sig, närmade sig den skeva trätrappan. Hon klev över hindret och baxade sig förbi några oidentifierbara träformationer och tog tag i dörrhandtaget.

foto från https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Han bodde i norr

Han bodde i norr. Nu satt han vid köksbordet. Utan att ta ögonen från vyn på andra sidan fönsterglaset lyfte han handen som höll kaffekoppen. En minimal flik av solen syntes i överkanten av ladans tak mitt emot. Luften var fylld av vitt. När han vickade en aning på huvudet gnistrade atmosfären i kulört, blekt mångfärgat dis. Granen som stod vid kanten av uppfarten var fullständigt omgiven av ett nålfint silvrigt nät. Han satte koppen till läpparna, tog en slurk, svalde.

Blicken vändes in mot rummet. Framför honom stod en djup tallrik. Han hade väntat länge. En lustfylld och samtidigt masochistisk förhalning. Han tittade på klockan. Dags. Äntligen dags. Den simmade i rykande mjölk. Han tog upp dessertskeden. Lite varm mjölk, en bit av bullen och sist mandelmassefylld vispad grädde. Han gapade stort, placerade skeden mellan läpparna. Blandningen. Det var föreningen som exploderade i munnen, i huvudet. Hela kroppen reagerade. Det gick inte att låta bli, ett högt brummande studsade ut ur hans mun.

Första semlan för säsongen. Den allra bästa.