En hänförande majdag

 

Tänk om mamma hade varit med idag. Vad vi skulle ha njutit tillsamman, hon och jag. Vi hade börjat med att gå ut på terrassen, svepa den röd- och vitrutiga bomullsduken över trädgårdsbordet och dukat med vita tallrikar och vinglas. Sen hade vi rätat på ryggarna, dragit långa djupa andetag och under en lång stund blickat ut över hennes söta radhustäppa. Himmelskt, skulle vi unisont ha sagt till varandra, gudomligt. Därefter hade vi gått in i köket och tagit fram den nygräddade Västerbottenpajen och dragit korken ur rosévinsflaskan.

Under tiden vi åt och drack skulle vi ha skålat för varandras goda hälsa och i mun på varandra diskuterat livet. Att mamma var irriterad på grannen som under en veckas tid hindrat henne från att vistas på terrassen. Han hade lagt ut hönsgödsel på sitt grönsaksland och lukten stack som nålar i näsan och ända upp i hjärnan. Och jag skulle ha berättat om den enerverande chefen på jobbet som krävde att jag skulle arbeta övertid och till och med på lördagar.

Jag längtar efter min mamma och våra gemensamma stunder. Andligen kommer hon alltid att finnas hos mig. Jag känner ständigt hennes närvaro och jag kommer aldrig att glömma hennes pingpongskratt.

Absolut

Vi har mycket gemensamt. Jag vet det. Jag tycker om. Samtidigt känner jag avsmak. Jag både vill och vill inte. Motbjudande impulser. Förnimmelsen är att det är absolut förbjudna tankar.

Aldrig öppnar jag munnen utan att först ha formulerat orden inom mig. Färdiga, riskfria meningar. Som i en konversation med en främling. Jag märker själv att jag babblar. Pratar hastigt med kraftlös låg röst. Korta, stelt utstötta meningar.

Hela tiden stirrar jag oavvänt på hans mun. Jag måste se. Om förvandlingen kommer. Om läpparna vrids. Då tystnar jag ögonblickligen.

Eka ihåligt

Sista delen:

 

Hon öppnade ytterdörren försiktigt och kikade ut i trapphuset. Tänk om han stod där och tryckte. Fast varför skulle han göra det? I långa språng tog hon sig nerför trapporna, ända ner till källaren. Den griniga granntanten i våningen under såg hon inte till. Med möda drog hon upp den tunga dörren. När den med en dov smäll slog igen bakom henne ekade det ihåligt mellan de skumma källarväggarna. Väskan stod där. En vinröd Samsonite. Hon tog tag i den. Den var dammig. Utan att tänka efter blåste hon på den. Dammet yrde runt henne, så mycket, att hon blev tvungen att nysa. Hon skakade på huvudet åt sig själv, gick ut ur förrådet och låste hänglåset. Hon såg sig omkring. Det var något skrämmande med källare. Tanken på att bli inlåst. Inte komma ut, utan i panik raspa sönder sina naglar mot väggarna, skrika till hon blev så hes att hon inte fick fram ett ljud. Eller att en ful gubbe dök upp från intet och tog tag i henne. Med ens var känslan den samma som när hon var liten flicka och hon och grannbarnen lekte. De drogs ofta till källaren, tog sig in där, fast de inte fick. Den var läbbigt spännande. Irriterad på sig själv att hon var så lättskrämd, gled hon snabbt ut genom källardörren. Hon stod utanför en liten stund, lutad mot dörren och lät hjärtat lugna ner sig och svetten kallna, innan hon gick upp till lägenheten. Väl inne tog hon fram mobilen och ringde.

”Vad bra att du var hemma. Du, har du hittat lägenhet? För annat fall kan du få hyra min. Ett tag.”

Hon rafsade omkring bland tröjor och underkläder i byrån. Öppnade garderobsdörren och hakade av kläder från galgar som hon sen slängde i en hög på sängen. En blandning av varma och svala fick det bli. När väskan var mer än full drog hon ner den på golvet. Med en hög duns landade den på golvet. Hon drog efter andan. Grannkäringen. Tänk om hon kom upp nu?

”Inte bara det att Hedström har fönstret öppet när det är kallt ute, utan nu har hon mage att hålla på och väsnas också. Hon står och hoppar på golvet. Jag bara väntar på att hon ska braka rakt igenom taket och landa på mitt nylackade parkettgolv.”, hörde hon tanten gnälla.

Hon stod tyst rakt upp och ner en stund. Lyssnade. Allt var tyst. Hon satte sig tungt på väskan och studsade ovanpå den några gånger. Sen gick den att stänga. Sova först. Sen raka vägen ut till Landvetter. Först när hon kommit ut genom passkontrollen och satt och väntade på flighten, då skulle hon ringa. Hon skulle säga:

”Du, nu sticker jag. Ha ett bra liv.”

Precision

Fortsättning på berättelsen:

Ögon som mörknade, blänkte som spegelblankt fruset vatten. Precis som hennes pappa. Symptomen var alltför välbekanta. Hon ryggade tillbaka. Förnimmelsen från förr. När pappan, istället för att rappa till henne, med all kraft kastade första bästa föremål rakt in i väggen. Vareviga gång skakade hon till lika mycket av kraschen. Samma rädsla nu. Samma fruktan som kändes i axlarna. Hon orkade knappt hålla upp sin egen kroppstyngd.

”Stick!”, sa hon. ”Bara ut härifrån.”

Han reste sig upp. Höll kvar blicken, drog ett djupt andetag och blåste sakta ut. Läpparna drogs isär i ett smalt leende. Han skrattade kort, mer som en hostning och under någon sekund kunde hon skymta hans tänder.

”Jag ska. Tro inte att jag har någon stor lust att vara kvar.”

Med precision satte han långsamt tillbaka köksstolen intill bordet och tittade sen på henne. Hans ögon hade antagit en helt annan ton. Nästan glittrande.

”Tro inte att jag kommer att hjälpa dig.”

”Det tror jag inte.”

Hon stod kvar lutad mot diskbänken.

”Jag kräver att du kommer till jobbet imorgon. Säg gärna upp dig, eller… absolut gör det, ingen blir mer nöjd än jag. Men du måste komma.”

Han siktade på på henne med pekfingret.

”Gå nu.”

I ögonvrån såg hon att han gick ut i hallen. Hon stod kvar i köket och hörde att ytterdörren slog igen med en smäll. Aldrig att hon skulle gå till jobbet. Aldrig. Hon rätade på sig, masserade nacken med ena handen, gick ut i hallen och tog ner källarnyckeln från kroken. Resväskan. Hon skulle hämta resväskan.

Sanningen

Fortsättning på berättelsen:

 

”Bara sanningen. Att du orsakat firman förluster.”

”En gång. En gång”, upprepade hon i högre ton.

Han gjorde en slängande gest med huvudet.

”En stor summa pengar.”

Han sniffade på vinet, tog en klunk och såg upp på henne. Hans svarta uppåtkammade lugg hade ramlat ner och låg som feta slingor på varsin sida av pannan. Några tunna testar vilade på hans ögonfransar och ramlade ner i ögonen när han blinkade. Han svepte upp håret med ena handen. Lika fort ramlade det ner igen.

”Du var inte sen att berätta vem det var förstås.”

Hon hävde i sig resten av vinet och svalde hårt, utan att över huvud taget känna smaken av drycken. Det kunde lika gärna ha varit unket vatten som stått för länge i rumstemperatur. Hon tog tag i flaskan och utan att bjuda honom fyllde hon sitt eget glas, så häftigt att det skvimpade kallt vin över hennes vänstra hand.

”Det var jag tvungen till.”

Han höll fram sitt tomma glas. Hon reagerade inte, utan stod kvar och lutade sig mot köksbänken.

”Inga tankar på att vi låg i samma säng? Rätt ofta.”

”Man får skilja på arbete och det privata.”

”Beskrev du också vad du gjorde när vi var på firmans resa till Sälen? Hur det hela började. Hur du söp mig full på kvällen och vad du gjorde sen? På ditt rum.”

”Jag…”

”Talade du om vad du sysslade med? På kontoret. Kallade in mig på ditt rum. Ofta. Stod i dörren och vinkade inbjudande med pekfingret. Med ett flin över hela ansiktet gav du mig presenter inköpta på affärsresan. Parfym. Choklad. Ett halsband till och med.”

”Jag…”

”Klart du inte gjorde. Du visste att du hade mig hårt lindad runt samma pekfinger som du så lockande vinkade med. Om du höll mig varm tänkte du att jag inte skulle skvallra.”

”Du ville ha mig. Det såg jag i dina ögon. Och du sa att jag var annorlunda jämfört med dina pojkvänner. Mogen.”

”Slingerbult. Det är vad du är. Du skulle få sparken om jag berättade.”

Hans ögon. Hon kände igen förvandlingen.

 

Mina älsklingsstrofer - utmaning på Kulturkollo

Poet: Tomas Tranströmer:

”Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit”

Och Kristina Lugn:

"Alla vi människor lever bara ett tankesprång från Karlavagnen.”

Funderar över sångtext… en som jag kommer att tänka på och som jag aldrig tröttnar på. Orden, tillsammans med melodin, bildar en perfekt kombination:

SITTIN' ON) THE DOCK OF THE BAY
- written by Otis Redding and Steve Cropper
- lyrics as recorded by Otis Redding December 7, 1967, just three
days before his death in a plane crash outside Madison, Wisconsin
- #1 for 4 weeks in 1968

Sittin' in the mornin' sun
I'll be sittin' when the evenin' come
Watching the ships roll in
And then I watch 'em roll away again, yeah

I'm sittin' on the dock of the bay
Watching the tide roll away
Ooo, I'm just sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

I left my home in Georgia
Headed for the 'Frisco bay
'Cause I've had nothing to live for
And look like nothin's gonna come my way

So I'm just gonna sit on the dock of the bay
Watching the tide roll away
Ooo, I'm sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

Look like nothing's gonna change
Everything still remains the same
I can't do what ten people tell me to do
So I guess I'll remain the same, yes

Sittin' here resting my bones
And this loneliness won't leave me alone
It's two thousand miles I roamed
Just to make this dock my home

Now, I'm just gonna sit at the dock of the bay
Watching the tide roll away
Oooo-wee, sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

 

Chablis

Fortsättning på text från igår 10 februari:

 

”Det går inte.”

”Klart det går om du bara försöker.”

Hon reste sig upp och gick fram till ett av köksskåpen.

”Vill du ha ett glas vin?”

”Visst.”

Ur skåpet tog hon ut två stora kupiga vinglas som hon ställde på köksbordet. Hon visste att det stod en flaska Chablis Premier Cru i kylen. En dyr sak. Vinet hade kostat mer än tvåhundra kronor. Ibland fick hon för sig att hon ville vara lyxig. Det var en speciell känsla, även om hon satt för sig själv och drack ur den på fredagskvällen. Inte för att hon egentligen ville slösa den på honom.

”Du, jag vet inte hur jag ska säga det här.”

Han tittade på henne under lugg och drog upp läpparna till ett smalt leende.

”Vad menar du?”

”Jag… jag tror inte att de tycker att du kan göra någon nytta på andra sidan Atlanten.”

Korken åkte upp med ett högt ploppande ljud. Hon hällde i hans glas och vred sen flaskan ett halvt varv för att undvika dropp. Det hade hon sett en hovmästare ute på krogen göra och hade provat sen hemma. Det funkade.

”Varför skulle jag inte kunna det? Vad är det för snack?”

Hon tog tag i sitt glas, höjde den en aning mot honom och tog en djup klunk. Den smakade lite metalliskt, jordigt.

”Ärligt talat, hur driven är du? Egentligen.”

Hennes ögon fastnade i hans under några sekunder. Sen böjde hon huvudet neråt och stirrade på sina bara tår. Naglarna var lackade i en flaggblå färg.

”Du gör vad som helst för att sänka mig. Eller hur? Vad har du sagt om mig?"