Det surrar alltid i mitt huvud. Av ofärdiga tankar som slåss och bråkar om att få tränga igenom det kompakta bruset. Få komma fram i dagsljuset och bli fullständiga.
Jag kanske ger intryck av att mina tankar oftast är existentiella, intellektuella och djupsinniga. Ärligt talat skulle jag nog vilja svara jakande på det, men så är det inte alls.
Ibland blir jag ilsken på alla negativa, deprimerande tankar som har så mycket lättare att armbåga sig fram än glada och livsbejakande reflexioner. Jag försöker slå undan, vägrar, strejkar. Men det hjälper inte.
Imorse till exempel, slog mig tankarna hårt mot pannbenet: Varför är det så många som tittar snett på mig? Ser jag konstig ut på något sätt, eller? Beter jag mig underligt?
Som hon på kursen igår kväll, som inte svarade på en rakt ställd fråga från mig. Hon bara drog upp läpparna i ett skevt leende, tittade på mig under lugg och vände sig bort mot kurskompisen bredvid. Varför grubblar jag på det? Istället borde jag fokusera på de kurskamrater som jag tydligt känner tycker om mig.
Eller varför Ester alltid häver ur sig kommandon till mig på jobbet. Hon är inte chef över mig. Jag borde kunna säga emot:
- Varför skulle jag göra det? Du bossar inte mig.
Men jag förblir tyst. Jag grubblar istället.
Fast ibland kommer jag på mig själv med att muntert vissla. Jag ler för mig själv, när jag planerar fredagskvällen. Strosar runt bland butikens hyllor och delikatesser. Vilket vin har vi hemma i vinstället? Vad kan tänkas passa till det?
När jag kommer till lantstället. Långt inne i skogen, en glänta öppnar sig och där ligger det falufärgsröda huset med vita knutar och punschveranda. Det finns ingen chans för negativa tankar att pressa sig igenom då. Hjärnan vibrerar av sköna känslor. Jag ryser av välbehag.
Min novell
Novell utgiven på HOI förlag
onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
Tunneln under vägen
Rut fingrade på sitt halsband. Det var ett litet guldkors med små röda rubiner och med en lång kedja i guld. Förutom halsbandet ägde hon inte mycket mer än de kläder hon hade på sig. Bara en kam, en börs med några få mynt och en bibel med svarta pärmar låg i ryggsäcken hon hade hängt över högra axeln. Bibeln läste Rut i varje dag. Hon hade redan läst den en gång från pärm till pärm. Fascinerat hade hon läst Gamla testamentet. Kunde det verkligen vara sant det som stod där? Att man kunde bli flera hundra år gammal? Att världen skapades på sju dagar? Eller att Adam och Eva var det första människorna? "Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever", läste hon. Rut hade bestämt sig för att läsa den en gång till, eftersom det var så mycket hon inte förstod.
Halskedjan hade hon fått av en äldre man som var präst. Under två veckor hade hon bott hos honom i hans krypin bakom altaret i kyrkan i den lilla byn. Han var snäll och rörde henne aldrig. Där hade hon bestämt sig. Hon skulle gå dit. Rut förberedde sig mentalt för den långa resan till fots. Under tiden hjälpte hon mannen med hans sysslor, veckans göromål. Var hans påkläderska när krångliga kaftaner skulle på. Nu var hon beredd att börja färden. Pilgrimsresan hon hade framför sig var lång.
Rut gick genom ett hett ökenlandskap. Klättrade upp och ner för höga sanddyner.I flera dagar. En dag kom hon till en by med vitmålade hus med små gluggar som ljusinsläpp. Där stannade Rut och drack vatten från brunnen som låg mitt på torget. Det var svalt och smakade friskt. Hon övernattade hos en svartklädd äldre kvinna med en huvudduk över det vita håret. Kvinnan sålde örtkryddor på marknadsplatsen. Egna blandningar som skulle hålla dig frisk, sa hon.
Morgonen efter närmade hon sig gångtunneln som gick under huvudvägen in till byn. På andra sidan tunneln fanns vallfartsvägen som ledde mot hennes slutpunkt. Den lyste med sitt mörker, bländade henne. Osäkerheten fladdrade i hennes kropp, men hon måste gå. Med bestämda steg klev hon in. Efter några kliv rakt in i det svarta hörde hon ett högt kasande ljud. I nästa stund var de över henne. Det gick fort, hon hann aldrig göra motstånd. Såg mörka siluetter springa iväg åt det håll hon kommit. Hon reste sig med möda upp. Tårar rann nerför kinderna. Hon måste ut.
Ryggsäcken hängde inte längre på axeln. Halsbandet? Rut drog med handen över halsen. Tomt. Hon kände sig blottad, skändad. De få ting som betydde något för henne var borta. För alltid. Skulle hon vända om? Gå tillbaka.
Halskedjan hade hon fått av en äldre man som var präst. Under två veckor hade hon bott hos honom i hans krypin bakom altaret i kyrkan i den lilla byn. Han var snäll och rörde henne aldrig. Där hade hon bestämt sig. Hon skulle gå dit. Rut förberedde sig mentalt för den långa resan till fots. Under tiden hjälpte hon mannen med hans sysslor, veckans göromål. Var hans påkläderska när krångliga kaftaner skulle på. Nu var hon beredd att börja färden. Pilgrimsresan hon hade framför sig var lång.
Rut gick genom ett hett ökenlandskap. Klättrade upp och ner för höga sanddyner.I flera dagar. En dag kom hon till en by med vitmålade hus med små gluggar som ljusinsläpp. Där stannade Rut och drack vatten från brunnen som låg mitt på torget. Det var svalt och smakade friskt. Hon övernattade hos en svartklädd äldre kvinna med en huvudduk över det vita håret. Kvinnan sålde örtkryddor på marknadsplatsen. Egna blandningar som skulle hålla dig frisk, sa hon.
Morgonen efter närmade hon sig gångtunneln som gick under huvudvägen in till byn. På andra sidan tunneln fanns vallfartsvägen som ledde mot hennes slutpunkt. Den lyste med sitt mörker, bländade henne. Osäkerheten fladdrade i hennes kropp, men hon måste gå. Med bestämda steg klev hon in. Efter några kliv rakt in i det svarta hörde hon ett högt kasande ljud. I nästa stund var de över henne. Det gick fort, hon hann aldrig göra motstånd. Såg mörka siluetter springa iväg åt det håll hon kommit. Hon reste sig med möda upp. Tårar rann nerför kinderna. Hon måste ut.
Ryggsäcken hängde inte längre på axeln. Halsbandet? Rut drog med handen över halsen. Tomt. Hon kände sig blottad, skändad. De få ting som betydde något för henne var borta. För alltid. Skulle hon vända om? Gå tillbaka.
fredag 24 september 2010
Att mingla
- Vill du komma ikväll? Vi tänkte ha cocktailparty, mingla runt med ett glas sprudlande rosa champagne i handen. Så där, lite enkelt och kravlöst.
Nej, tänkte hon, det vill jag verkligen inte. Det är allt annat är enkelt. För mig. Jag hatar mingelpartyn där man nonchalant och lättvindigt förväntas glida in och ut ur grupper av uppsluppna salongsberusade människor. Tränga sig in. Beblanda sig. Jag kan inte. Känner mig avig, rodnar. Om jag över huvud taget öppnar munnen får jag bara ur mig något obegripligt mumlande. Ofta ser jag ett antal ansikten böja sig en aning framåt, mot mig. Under tystnad studerar de mig med vidöppna ögon. I några långa sekunder. Sen fortsätter de med det de höll på med. Medan jag står där tyst och drar i mig alldeles för mycket skumpa. Som inte hjälper alls. Ibland märker de inte ens att jag försöker säga något. Känslan i min kropp blir att om jag ska höras måste jag ta i ända ner ifrån tårna, annars blir det bara ett litet löjligt pip.
- Ja! Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?
Nej, tänkte hon, det vill jag verkligen inte. Det är allt annat är enkelt. För mig. Jag hatar mingelpartyn där man nonchalant och lättvindigt förväntas glida in och ut ur grupper av uppsluppna salongsberusade människor. Tränga sig in. Beblanda sig. Jag kan inte. Känner mig avig, rodnar. Om jag över huvud taget öppnar munnen får jag bara ur mig något obegripligt mumlande. Ofta ser jag ett antal ansikten böja sig en aning framåt, mot mig. Under tystnad studerar de mig med vidöppna ögon. I några långa sekunder. Sen fortsätter de med det de höll på med. Medan jag står där tyst och drar i mig alldeles för mycket skumpa. Som inte hjälper alls. Ibland märker de inte ens att jag försöker säga något. Känslan i min kropp blir att om jag ska höras måste jag ta i ända ner ifrån tårna, annars blir det bara ett litet löjligt pip.
- Ja! Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?
torsdag 23 september 2010
Har du kört fast?
Känner du till hur nyttigt det är att äta svamp?
Har du kört fast i livet? Behöver du en nystart, bli piggare, orka mer? Vill du leva länge? I så fall har jag ett förslag till dig.
Ät svamp.
Om du äter svamp minst två gånger i veckan garanterar jag att du får ett längre liv. Men det finns en liten hake; du måste plocka svampen själv i skogen. Undrar du varför det inte går lika bra att köpa den i närbutiken? Jo, för att det är så viktigt hur och var den växer.
En svamp som gror vilt i naturen växer långsamt. Det nyttiga i svampen får spira i sin egen takt. Smak och värdefulla ämnen expanderar utan brådska. Odlade svampar är som tomma skal. Ytan är felfri, attraherar, men det är allt.
tisdag 21 september 2010
Anledningen
Vilken romantiker hon är! En löjeväckande drömmare. Häromdagen fick hon syn på att första förälskelsen från tonåren varit inne på hennes sida på Stay Friends. Omedelbart började hon fundera på honom. Kände samma fladder i magen som förr. Upplevde gunget, febrigheten, när hon dansade med honom på skoldansen, tätt intill, cheek to cheek.
Pretty woman
dancing down the street
pretty woman
Bright are the stars that shine
Dark is the sky
I know this love of mine
Will never die
And I love her
Hur hon, fast hon skälvde av iskyla, stod ute i snön och kysste honom. I köksfönstret såg hon sin mamma bekymrat skaka på huvudet. Hon tänkte på honom, trots att hon verkligen älskade sin nye man, var djupt förälskad. Älskade sin mans kraftiga lår, hans expressiva ögon, buskiga ögonbryn och häftiga temperament. Hon satt och tänkte på en man som hon inte sett på nästan fyrtio år.
Det satt en liten tomte och pickade på hennes axel, irriterande envis, tjatade om att hon borde se till att Janne och hon kunde träffas. Skulle hon fråga någon gammal klasskamrat från grundskolan, få en bra anledning: Är det inte dags att vi ordnar en klassträff nu?
Hon skrev ett meddelande till honom: Hej Janne! Det var länge sen vi sågs. Hoppas att du haft ett bra liv, hittills :-D. Du ska veta att du har en speciell plats i mitt liv. Hälsningar Lisa. Hon fick svar efter fem dagar: Hej Lisa! Ja det var länge sen. Synd att klaga, har haft det bra. Du har också en speciell plats i mitt hjärta. Hälsningar Janne.
Hon var så in i helsickes nyfiken. Hur såg han ut idag? Hon hade en tydlig bild av honom. Som tjugofemåring. Nu var han femtionio. 59! Tänk om hon blev besviken? Tänk om han såg gubbig ut, tappat kroppsformen, hade kammat några hårstrån över flinten. Hon som avskyr sådant.
Nej, vid närmare eftertanke var det nog bättre att de inte träffades. Hon ville ha kvar sina sköna bitterljuva dagdrömmar.
Pretty woman
dancing down the street
pretty woman
Bright are the stars that shine
Dark is the sky
I know this love of mine
Will never die
And I love her
Hur hon, fast hon skälvde av iskyla, stod ute i snön och kysste honom. I köksfönstret såg hon sin mamma bekymrat skaka på huvudet. Hon tänkte på honom, trots att hon verkligen älskade sin nye man, var djupt förälskad. Älskade sin mans kraftiga lår, hans expressiva ögon, buskiga ögonbryn och häftiga temperament. Hon satt och tänkte på en man som hon inte sett på nästan fyrtio år.
Det satt en liten tomte och pickade på hennes axel, irriterande envis, tjatade om att hon borde se till att Janne och hon kunde träffas. Skulle hon fråga någon gammal klasskamrat från grundskolan, få en bra anledning: Är det inte dags att vi ordnar en klassträff nu?
Hon skrev ett meddelande till honom: Hej Janne! Det var länge sen vi sågs. Hoppas att du haft ett bra liv, hittills :-D. Du ska veta att du har en speciell plats i mitt liv. Hälsningar Lisa. Hon fick svar efter fem dagar: Hej Lisa! Ja det var länge sen. Synd att klaga, har haft det bra. Du har också en speciell plats i mitt hjärta. Hälsningar Janne.
Hon var så in i helsickes nyfiken. Hur såg han ut idag? Hon hade en tydlig bild av honom. Som tjugofemåring. Nu var han femtionio. 59! Tänk om hon blev besviken? Tänk om han såg gubbig ut, tappat kroppsformen, hade kammat några hårstrån över flinten. Hon som avskyr sådant.
Nej, vid närmare eftertanke var det nog bättre att de inte träffades. Hon ville ha kvar sina sköna bitterljuva dagdrömmar.
måndag 20 september 2010
Slutklämmen
Måndag 2010-09-20
- Jag är ingen återfallsbrottare!
- Återfallsförbrytare heter det.
- Va? Jaha. Javisst. Jag är ingen sådan.
- Jo det står här, domaren såg ner i sina papper, att du medelst en kofot bröt upp bakluckan på en BMW 328 Coupé den 20 september 2009 klockan 1700 på Skatås stora parkering. Stal en sportväska innehållande en plånbok med 3000 kr i kontanter, sportskor av märket Adidas, storlek 37, en svart träningstop storlek 38 av märket Soc, svarta träningsbyxor i samma storlek, färg och märke och en röd- och vitrandig frottéhandduk. Det är ett brott.
- Ja de ja, men de är ju inte samma sak.
- Ett brott är ett brott är ett brott, sa domaren och tittade ner på mannen från sitt podium med ögonbrynen höjda.
- Att stå på Gamla Ullevis fotbollsplan under match? Är de olagligt?
- Nej, kanske inte, men att slå upp rocken framför publiken och vara naken under är förargelseväckande beteende.
- OK då domarn, jag erkänner. Men kul var det, klämde han i på slutet.
- Jag är ingen återfallsbrottare!
- Återfallsförbrytare heter det.
- Va? Jaha. Javisst. Jag är ingen sådan.
- Jo det står här, domaren såg ner i sina papper, att du medelst en kofot bröt upp bakluckan på en BMW 328 Coupé den 20 september 2009 klockan 1700 på Skatås stora parkering. Stal en sportväska innehållande en plånbok med 3000 kr i kontanter, sportskor av märket Adidas, storlek 37, en svart träningstop storlek 38 av märket Soc, svarta träningsbyxor i samma storlek, färg och märke och en röd- och vitrandig frottéhandduk. Det är ett brott.
- Ja de ja, men de är ju inte samma sak.
- Ett brott är ett brott är ett brott, sa domaren och tittade ner på mannen från sitt podium med ögonbrynen höjda.
- Att stå på Gamla Ullevis fotbollsplan under match? Är de olagligt?
- Nej, kanske inte, men att slå upp rocken framför publiken och vara naken under är förargelseväckande beteende.
- OK då domarn, jag erkänner. Men kul var det, klämde han i på slutet.
fredag 17 september 2010
När jag klev ut i livet (skrivpuff 17 sept- lov, löv, lön)
Ibland tänker jag tillbaka på min gymnasietid. Då i slutet på maj 1970, när björklöven precis slagit ut, sa ingen att vi tog studenten. Den som satte på sig en studentmössa var pinsamt okunnig, tyckte vi. Men festade gjorde vi. Jag kommer ihåg att på kvällen drack jag mig berusad på vitt vin och diskuterade livligare och längre med läraren i filosofi än jag gjort under hela gymnasietidens tre år.
Den natten sov jag inte alls. När jag kom hem på morgonkvisten mådde jag illa. Min första hang over. Jag hade precis lagt mig för att sova några timmar, när mamma kallade ner mig till matsalen. En av hennes förnäma väninnor hade kommit för att uppvakta mig med blommor. Jag såg antagligen väldigt blek ut, men hon sa inget.
Jag hade inga idéer över huvud taget om vad jag ville göra. Hela våren gick åt till att längta efter sommarlovet. Då skulle Martin och jag lifta Europa runt. Efter massiv övertalning hade jag fått lov att sticka iväg.
Jag kände olust inför att göra valet, studier eller arbete. Fanns inget jag var intresserad av. Jag var avundsjuk på alla plugghästar som visste precis vad de skulle göra. De var påfrestande säkra. Deras färdiga planer. Men jag var bara förvirrad. Omogen, naiv och rådvill.
Jag kommer ihåg att en klasskamrat, Eivor hette hon, sa:
- Aah, jag kommer att välja en så kort vidareutbildning som möjligt. Jag ska ju ändå gifta mig så fort det går.
I augusti 1970 bestämde jag mig för att flytta till Västerås och gå en tvåårig ekonomisk specialkurs. I brist på andra idéer. Sen fick jag jobb. Hur kul var det? Den enda upplyftande var att jag fick lön. En låg sådan; 900 kr per månad.
Om jag hade kunnat ändra på historien, hade jag bestämt att utvecklingen av skolvärlden skulle gått lite fortare. Att politikerna redan då hade förstått att det behövdes många olika utbildningsvägar och en mängd olika ämnen att välja på. Om jag hade vetat att chanserna var vidsträckta, att det gick fler tåg, hade jag lugnt kunnat invänta min mognad och inre blomstring. Fast det kanske bara är en naiv romantisk efterkonstruktion.
Den natten sov jag inte alls. När jag kom hem på morgonkvisten mådde jag illa. Min första hang over. Jag hade precis lagt mig för att sova några timmar, när mamma kallade ner mig till matsalen. En av hennes förnäma väninnor hade kommit för att uppvakta mig med blommor. Jag såg antagligen väldigt blek ut, men hon sa inget.
Jag hade inga idéer över huvud taget om vad jag ville göra. Hela våren gick åt till att längta efter sommarlovet. Då skulle Martin och jag lifta Europa runt. Efter massiv övertalning hade jag fått lov att sticka iväg.
Jag kände olust inför att göra valet, studier eller arbete. Fanns inget jag var intresserad av. Jag var avundsjuk på alla plugghästar som visste precis vad de skulle göra. De var påfrestande säkra. Deras färdiga planer. Men jag var bara förvirrad. Omogen, naiv och rådvill.
Jag kommer ihåg att en klasskamrat, Eivor hette hon, sa:
- Aah, jag kommer att välja en så kort vidareutbildning som möjligt. Jag ska ju ändå gifta mig så fort det går.
I augusti 1970 bestämde jag mig för att flytta till Västerås och gå en tvåårig ekonomisk specialkurs. I brist på andra idéer. Sen fick jag jobb. Hur kul var det? Den enda upplyftande var att jag fick lön. En låg sådan; 900 kr per månad.
Om jag hade kunnat ändra på historien, hade jag bestämt att utvecklingen av skolvärlden skulle gått lite fortare. Att politikerna redan då hade förstått att det behövdes många olika utbildningsvägar och en mängd olika ämnen att välja på. Om jag hade vetat att chanserna var vidsträckta, att det gick fler tåg, hade jag lugnt kunnat invänta min mognad och inre blomstring. Fast det kanske bara är en naiv romantisk efterkonstruktion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)