Gnissel

 

Vi kysser varandra. Om och om igen. Jag blir yr av hans doft, av hans andedräkt. Jag drar med fingrarna över mina blöta läppar. Vi står alldeles invid mitt hem. Jag bryr mig inte att kolla om mamma ser. Min praktik på banken är en katastrof. Den enda uppgiften jag har är att räkna mynt. Jag virrar till det. Räknar om. Räknar om igen. I pauserna dricker vi te och de pratar. Jag tänker på honom hela tiden. Det värker i kroppen. I sängen på kvällen vänder och vrider jag mig och kan inte sova.

Nästa dag står vi där igen. Flera timmar. När vi till slut säger hejdå går jag de tio stegen fram till huset. Innan jag stänger dörren ser jag honom försvinna bort. I hallen kastar sig min syster över mig. Jag ser ett stort monster som förmörkar rummet, som fräser och skriker.

”Du din …!” ropar hon så stänk av spott slungas ut mellan läpparna. ”Du bara står där och hånglar! Tänk på mamma!”

Bakom henne ser jag mamma sitta i soffan i vardagsrummet. Hon gråter. Jag springer upp på andra våningen och lägger mig på sängen. Jag och min syster delar rum. Hon kommer inte efter mig.

Gemen

Det var det som var det värsta. Att vara totalt maktlös. Inkastad och inlåst bakom galler av stål som inte rörde sig en halv millimeter ens om han skakade så hårt han kunde. Han var en ickeperson. En anonym person utan namn, identifierad enbart med ett nummer, 145375. Det var han. Det fanns ingen chans i helvete att komma undan vakternas blickar. 

Dygnet runt, när som helst, kunde de dyka upp och lysa med sina skarpa strålkastare till ficklampor. Rakt i ögonen. Avsiktligt bländade de honom. I protest kastade han sig åt andra hållet, så britsen klagade högt. Ryggen ut mot cellen. 

Det var förstås ingen tillfällighet att de kom nästan varenda gång han halvminuten innan han börjat meditera. Det var så gement. De visste mycket väl att det var yoga och meditation som höll honom ifrån att braka samman helt. Nu skulle han iväg på ännu ett meningslöst förhör innehållande hot om våld och strängare straff. Det var tortyr. Han skulle aldrig i livet skriva på ett erkännande. Aldrig.

Motstånd

"Kan vi börja om från början?" sa han.

"Du menar från början med att du ringde på dörren? Eller från början som i början av 

vårt förhållande?"

"Nu är du spydig. Det är inte likt dig."

Jag betraktade honom.

"Varför kom du hit? Egentligen”, sa jag efter några sekunders tystnad.

"Det var förstås helt fel av mig. Ska jag gå?" sa han och tog ett steg mot dörren.

“Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen. Abderitisk”, sa jag.

“Den kom från ingenstans. Vad sa du? Abd ..." sa han och grimaserade. ”Abderisk?”

”Abderitisk”, sa jag och betonade varje bokstav. “Det betyder dum, befängd. Precis som 

du ser ut just nu”, sa jag och log.

”Jäklar vad man har blivit tuff, då”, sa han i en gnällig ton.

“Mig kan du inte sätta dig på längre", sa jag. ”Jag snoppar av vilket motstånd som 

helst, bara jag vill och tycker att det är värt det.”

”Snoppar av?” sa han och brast ut i ett skallande skratt som klingade falskt.

”Bra ord, vad?”

”Jag tror att jag dunstar nu trots allt.”

”Gör du det.”

Hosta

 Nu hade det gått för långt. Inte en gång till. Han sträckte på ryggen och betraktade Elsa med en kisande blick.

”Men pappa, jag måste ha de här jeansen”, sa hon med gnäll i rösten.

”Måste?”

”Precis! Måste.”

”Det finns billigare som ser exakt likadana ut” sa han och drog fram ett par jeans ur hyllan med högar av denimbyxor i samma slitna blå färg. Han höll upp dem framför sig och betraktade tyget ingående.

”Det finns det inte alls. Mina kompisar kommer att se direkt att det är fejk.”

”Det är ju bara varumärket som skiljer. Den lilla etiketten. Hur viktig kan den vara? Den syns inte ens.”

”Pappa, du anar inte. Hosta upp stålarna nu.”

”Elsa! Så säger en fin dotter inte till sin pappa. Vem har lärt dig det?”

”Ingen!” sa hon och klev iväg med ett par jeans.

”Vänta! Vart är du på väg?”

”Till provrummet” ropade Elsa utan att stanna.

Han suckade och gick efter.

Styra

Hon var en rebell

Liten upprorsmakare

sa pappan grinigt

Höjde handen för att slå

Dra åt helvete skrek hon

Jamsa

 Med plastgaffeln samlade jag upp det sista av kycklingsalladen. Medan jag stirrade på två småflickor, som uppenbarligen var osams, tuggade jag omsorgsfullt och sköljde ner med en flaska mineralvatten. Tjejerna höll båda i något som liknade ett gosedjur. Vilken sort kunde jag inte avgöra. Kanske en giraff eller en tiger. Eftersom de drog från varsitt håll blev det stackars djuret utdraget som om det satt fastklämd i en sträckbänk. Skulle jag ingripa? Tänk om de spottade och svor åt mig? Jävla gubbjävel skulle de skrika och ropa att de blev överfallna av en ful gubbe. Jag sniffade. På håll kunde jag fortfarande gilla den speciella doften, trots att jag samtidigt blev irriterad över personens brist på hyfs. I närheten av barn. Jag vred på huvudet och upptäckte att det var Maria som stod en bit bort. Hon drog ett djupt bloss långt ner i bröstet och blåste ut långsamt.

”Maria?”

Hon tog några steg fram till mig och drog med fingrarna över min nacke. Axlarna riste till i en skälvning.

”Ska du med upp?” sa hon, lät fimpen falla ner i gruset och smulade sönder den med skon.

”Visst.”

Jag reste mig upp från bänken och slängde en blick bakåt. Gosedjuret låg övergivet i sanden och de båda rivalerna gungade så hela ställningen skakade.

”Bara det inte blir några barn så”, fortsatte jag.

”Jamsa inte så mycket”, sa Maria. ”Det är det sista jag vill och det vet du.”

Moln

 

Vita moln blomstrar högt på himlen

Jag vill följa med på den lugna färden

mot främmande trakter

Jag funderar på vem som sitter miltals härifrån

och likt mig stirrar på det ulliga underverket

Kanske precis som jag längtar till äventyret

som väntar om du vågar dra dit det okända finns

Eget foto