Kvittra

Jag vadade runt i det höga gräset på baksidan av huset. Det glittrade till i kroppen när jag hörde koltrasten kvittra. Fåglar var förmodligen en lycklig art. Eller hade de precis som vi upp- och nedgångar i humör och sinnesstämning? Alla är vi antagligen mer lika än vi går omkring och tror. Jag la mig ner på rygg och stirrade rakt in i den blå himlen. In i evigheten. Här ville jag ligga länge. 

En bild kom för mig. Jag låg fastbunden på en bår. Jag kunde inte röra varken armar eller ben. Mitt medvetande om omgivningen kom och gick. Båren vajade fram och tillbaka, som om jag befann mig högt upp i luften. Ett ansikte ovanför mig. Bruna ögon. Allvarlig min som förändrades till ett litet smil. Han öppnade munnen och jag såg läpparna röra sig, men jag hörde inget.

Ledsen

Utanför skolans område svängde jag åt höger och promenerade gatan fram utan en enda tanke i huvudet. Efter en stund stannade jag abrupt framför en egnahemsvilla målad i ljusgrått. Jag stirrade på huset och en förnimmelse svepte genom kroppen. En känsla av att jag var ledsen. Tyngden som låg över bröstet gjorde att jag flämtade en aning.

Jag öppnade grinden och gick sakta längs grusgången, uppför stentrappan. En blå ytterdörr. Jag la handen på handtaget och drog neråt. Dörren gnisslade till och gled upp. En mörk trång hall uppenbarade sig framför mig. Utan att kolla om jag kunde tända någon lampa gick jag genom den dunkla hallen mot ljuset längre fram. Stående i dörröppningen betraktade jag köket. Ett typiskt orenoverat kök från tiden när egnahemsvillorna byggdes med snedställda skjutbara skåpsluckor och ont om arbetsytor. Ett minimalt köksbord och två pinnstolar. Jag satte mig på en av stolarna och stirrade ut i trädgården. Den var lummig och grön med äppelträd och syrénbuskar med tunga vita blomklasar. Gräsmattan borde för länge sen ha klippts. Jag visste att jag hade varit här förut.

Även

Jag funderade på det som hänt under förmiddagen. Jag klev av bussen och där stod Iréne väldigt lägligt. Dessutom visade det sig att Stickan satt på caféet inte långt därifrån. De kunde inte ha vetat att jag skulle komma med bussen. Jag tittade upp från klasskatalogen. Jag studsade till. Stickan och Iréne. De stod precis likadant och lutade sig in mot panoramafönstret. Armarna lyfta och händerna fästade intill ögon och kinder, som för att stänga ute allt störande ljus. De spejade rakt på mig. Jag kastade mig upp och halvsprang mot utgången. Förbi sekreterarens uppspärrade ögon. Jag hörde henne ropa:

”Men vad gör du? Är du färdig med fotona?”

Jag slängde upp dörren och rundade byggnaden, bara för att konstatera att de var borta. Däremot knackade någon på glasrutan från insidan. Det var sekreteraren. Hon gestikulerade. Jag tolkade hennes häftigt svängiga armrörelser som att hon ville prata med mig. Jag gick tillbaka. Beredd på att få åthutningar.

”Ursäkta, vad tror du att du håller på med? Bara rusar iväg.”

”Förlåt, jag fick syn på några jag kände utanför.”

”Och varför brådskan?”

”De var inte kvar när jag kom ut”, sa jag.

Av hennes min att döma, undrade hon säkert om jag var rubbad.

”Nå, är du klar nu då?”

”Nja, inte helt.”

”Kan jag ta den här?” sa hon och höll upp den ena av de tre katalogerna. ”Eller kanske även den här? Jag behöver dem nämligen.”

”Förresten, jag ändrar mig, jag är klar. Du kan ta tillbaka alla tre”, sa jag och grubblade över anledningen till att hon behövde gamla skolkataloger precis nu och just de tre jag var intresserad av.

Jag promenerade ut ur skolbyggnaden. Andades in frisk luft. Skolgården var tom. Inga barn som stojade. Var det ledig dag idag? När jag tänkte efter hade jag inte sett några elever inne på skolan heller.

Blå

Det var en liten skola och efter några snabba bläddringar i katalogerna hittade jag min klass. Jag stirrade på mig själv. Jag hade en knallblå tröja på mig. En med vita ränder på tvären på ärmarna. Jag kom ihåg hur det kändes att ha den på sig. Mjuk och följsam. Tanken fick sköna rysningar att fortplanta sig genom kroppen. Med ens hörde jag mammas röst:

”Fanny lilla. Nu bara måste du ta av dig tröjan så att jag får tvätta den”, sa hon med betoning på måste och höll fram en ful smutsbrun kofta. ”Du får ta den här ett tag.”

Jag undrade vart den blå tröjan tog vägen. Den som på något sätt gett mig trygghet i tillvaron. Hade mamma slängt den till slut? 

Jag sökte efter Iréne och Stickan. Först letade jag bland fotona radvis från vänster till höger, sen uppifrån och ner spaltvis. Ingen som påminde om varken Iréne eller Stickan. Kunde de verkligen ha förändrats så mycket att det inte gick att se minsta likhet? Dessutom ingen med samma förnamn. Stickan var naturligtvis ett smeknamn. Men borde han inte ha hetat Stig? Fanns ingen sådan. Trots det oförklarliga i det drog jag en lättnadens suck. De var inte mina vänner. Min aning var helt rätt. De var ute i andra ärenden. Men vilka?

Leva

Jag skakade hand med studierektorn. Hans morotsröda lockiga hår svängde när han gjorde en kort bugning. Jag fick en snabb förnimmelse av att ha mött honom tidigare. I hans ögon hittade jag inget som tydde på att han tänkte samma sak. Han pekade på stolen mitt emot skrivbordet. Jag damp ner på den svagt gröna manchesterdynan. Armstödens transparenta lack hade nästan nötts bort. Numera bestod den av tunna oregelbundna små fläckar. Jag la händerna i knäet.

”Föråt, vad sa du att du ville?” sa han och fäste sina blekblå ögon på mig.

”Min fråga var, om det fanns möjlighet att kolla gamla klassfoton?” sa jag och lutade mig fram mot bordet.

”Får jag fråga om anledningen?”

Han plockade ihop några lösa papper som låg framför honom och samlade ihop dem till en liten hög. Jag tvekade några sekunder.

”Bara kolla några gamla klasskamrater. Från tiden jag själv gick här.”

”Har du gått här?” sa han med höjd röst och med betoning på du.

”Ja”, sa jag fast jag inte visste.

”Jag känner inte igen dig.”

”Vad menar du?”

”Jag har gått här på skolan själv en gång i tiden. Har levt och verkat här hela mitt liv, faktiskt.”

”Men … får jag?” sa jag.

”Jag ska be min assistent ta fram de år du vill kolla", sa han och lyfte telefonen.

”Tack”, sa jag och reste mig upp.

Jag hade kommit fram till dörren och hade redan öppnat den när han sa:

”Nu tror jag ändå att jag kommer ihåg dig. Du hade ett ovanligt namn. Vad var det?”

Jag sa inget. Stod tyst och tittade på honom när han plutade med munnen och strök sig över hakan.

”Fanny var det. Eller hur? Lilla Fanny sa alla.”

De körde iväg

Jag hade alltid vetat att det var något underligt med mammas och pappas relation. Så länge jag kunde minnas åtminstone. Sådant går inga barn förbi. Inte bara brister i relationen. Med dem som individer dessutom. När brevet kom var det bara ytterligare bevis på min övertygelse. Ändå blev chocken så stark. Att få det kastat rakt i ansiktet, hur de dragit med mig i deras gemensamma haveri. De sista åren var de alltid osams. Tonen mellan dem så kall att utandningsluften stelnade till ispartiklar. Trots det stack de iväg till Italien på semester. Jag kan se framför mig hur mamma och pappa den morgonen körde bort från huset i pappas Mercedes. Jag hade inte möjlighet att följa med. Nu var det bara jag kvar.

Jag kunde inte få in i min skalle att det var sista gången jag träffade mamma och pappa. Det var omöjligt att fatta. Jag saknade deras hetsiga diskussioner. Hur jobbigt det än var att lyssna till deras slängande av glåpord. De kunde hålla på hela dagen och hela natten. Det var under deras värdighet att inte få sista ordet. Kasta iväg sista giftpilen som skulle träffa mitt i prick och fienden stupa. Praktiskt taget varenda dag rusade jag i panik in på mitt rum och slängde igen dörren. Men jag visste att de fanns där på andra sidan väggen. Jag önskade hett att de skulle komma tillbaka till mig. Jag ville krama dem.

Fånga

Fanny såg sig själv i andras ögon. Hon förstod hur de uppfattade henne. En blek figur med en grumlig silhuett. Knepig att beskriva. Lika omöjlig att gripa tag i som ens egen gäckande skugga.

”Tja, Fanny, ja … hon … är blyg. Hämmad. Fåordig. Kunde vara söt om hon ansträngde sig. Om hon klädde sig roligare.”

”Fanny, hon är vad hon är. Öppnar sällan munnen. Man vet inte vad hon tänker. Tyvärr glömmer man ofta bort henne. Hon märks inte.”

De kunde inte känna till anledningen till att hon inte vågade. Varför hon skämdes och gjorde allt för att inte synas. Hon vågade inte riskera, om hon så bara gav dem en obetydlig föraning, att de krävde att få veta mer om henne.