Att blunda

Under ett kort ögonblick såg jag bilden framför mig. Lika iskall som genomskinlig. Mitt liv som det sett ut hittills. Rotlösheten, trots att jag växt upp med både en pappa som drog in pengar till hushållet och en mamma som var hemma. Min ständiga olust, känslan av övergivenhet, min ängslan över livet. 

Händelsen med Sorin, att han försvann, de allvarliga hoten mot mig. Allt det gjorde att jag för en stund omedvetet la mitt vanliga jag åt sidan för att lösa ett akut läge. Jag som annars var en orolig och nervös själ tvingades skärpa mig och ta egna beslut. Det såg jag först nu i efterhand. 

Övergreppet igår kväll och Margarets svala attityd gjorde att jag obevekligt föll omkull. När jag var som mest skör passade min gamla roll på att kasta sig över mig. Nu kände jag igen mig själv. Jag var inte alls förändrad. Det hade bara varit en parentes som gett mig en hastig inblick i hur det skulle kunna vara.

Bosses sista blogginlägg från Ystad

Jaha ... då bor du på Gotland alltså, Bosse. Låter fantastiskt och det ska bli roligt att få följa dig där genom ditt bloggande. Om du har tänkt fortsätta, givetvis, vilket jag hoppas.

Jag har kollat registreringsskyltar när tillfälle har givits under våra fyra semesterveckor. Vårt lantställe ligger ju som bekant på bondvischan, så inte så många bilar just där.

Den första hittade jag genom att jag kollade bilen som låg framför på väg från Havstenssund till Tanum. Aha!

Den följande var när vi gästade Bauhaus i Bäckebol utanför Göteborg. Precis när vi ska åka därifrån parkerar en bil intill oss. Aha!

Den sista hittade jag idag på morgonen när jag tog en promenad i environgerna här i Kungsladugård.

Nu ger jag mig. Trots att jag inte kommer ifatt Znogge.

Alltid kul med tävlingar! Tack Bosse!

Morsan

Under uppväxten var han alltid arg på morsan. Snarare irriterad. Han skämdes. Ville inte ses tillsammans med henne ute bland folk. Det var sällan ett problem eftersom hon undvek att träffa människor. Men när det någon gång hände, var det än mer påtagligt än hemma, att hon behövde hjälp. Han själv hade varken ork eller rätt kunskap. Hon såg helt bortkommen ut, helt utan förmåga att reagera eller agera. Röda fläckar på kinderna och darrande läppar avslöjade för honom att hon var skärrad. Trots att hon säkert var nära att kräkas stod hon kvar. Fötterna brett isär klädda i foträta beige tantskor. 

När han tittade ordentligt la han märke till att kroppen svajade en aning. Han fick för sig att fötterna limmats fast i parketten och att hon när som helst skulle dråsa i golvet och bryta fotlederna. I den stunden ville han ta hand om henne, ville rusa fram och ta emot henne när hon ramlade. Det var hans mamma. De tillhörde varandra. Det var bara de två kvar. Farsan var död. Nästan så han med ens blev förälskad i henne. Hon dög som morsa, trots allt.

Om Maggan

Maggan var min bästa kompis under tonåren. Hon var en typisk väninna som jag såg som någon som jag självklart anförtrodde mig åt. En del säger att de berättar allt för nära vänner, men i min värld är det inte hela sanningen. Jag tror att man aldrig lär känna en människa riktigt på djupet. Det finns alltid en del kvar som man inte låter andra veta om.

Under första terminen i gymnasiet blev Maggan och jag riktigt osams. Min dåvarande pojkvän ställde mig till svars en dag. Jag fattade ingenting. Enda förklaringen var att Maggan ljugit om mig. När hon och jag senare den dagen träffades på ett fik hade jag min plan klar. Jag svarade mumlande och undvikande på hennes frågor och jag lät bli att se henne i ögonen. Efter en stund märkte jag att hon gav upp. Hennes fingrar darrade och hennes chokladmuffins låg kvar oäten på assietten. Då öppnade jag munnen:

"Du ljuger", sa jag.

Maggan studsade till. Hon råkade samtidigt vidröra kaffekoppen så att kaffe rann över på fatet och duken brunfläckades. Med skälvande fingrar strök hon över de blöta fläckarna.

"Vad menar du?" sa hon utan att titta upp.

"Du vet precis vad jag menar. Du har skvallrat för Leif. Inte skvallrat förresten. Fel ord. Det du sa var inte sant. Du snackade skit. Ren skit. Hur kunde du? Vad håller du på med?" sa jag och var tvungen att hämta andan.

"Kan jag få säga några ord?"

Problemet

Det var det som var problemet. Åtskilliga i hennes omgivning såg henne som klen både fysiskt och intellektuellt. Så kort var hon inte, men alldeles för många tilltalade henne med Lilla Karin. Alltför många trodde att de behövde ge henne råd. Så fort hon råkade berätta om någon händelse eller företeelse som tyngde henne, talade de om för henne hur hon skulle lösa bekymret. Jag kan tänka själv, hade hon velat ropa, men hon gjorde aldrig det.

Nu för tiden tyckte Karin att det varit en bedrift att låta det pågå så länge. Närapå att hon beundrade sitt eget tålamod. Men beteendet hade blivit en rutin som var svår att bryta. Det liksom bara rullade på, år efter år. Hon tog igen den tiden nu. Somliga ansåg säkert att hon var både tjatig och envis. Som en obetydlig sticka i foten. Irriterande och omöjlig att bortse från, men svår att få grepp om.

Styrka

Ahmad hade fått vänta länge på att rättegången skulle starta. Leif tänkte att han måste ha ett psyke som var vidunderligt starkt. Han ville gärna tro att han själv tålde mycket, men fick vid närmare eftertanke erkänna att han var rätt svag i själen. Visst var Ahmad stukad, men han hade inte gett upp. Leif kom ihåg hur han själv förändrades under vistelsen i häktet för tre år sen. Hur vakterna psykade, kränkte och jobbade hårt på att knäcka honom. Det var inte långt ifrån att de lyckats. Till slut fick de honom att skriva under en bekännelse som han inte riktigt kunde tyda hur den löd, eftersom den var på franska. Sen släppte de honom utan mer påföljd. Han undrade fortfarande hur det gick till.

När han såg sig själv i spegeln för första gången på flera månader märkte han hur hans hållning hade förändrats. Ryggen var böjd och ansiktet gråblekt. Han mådde illa.

Ironi

"Här kommer du och glittrar med ögonen!" sa han och höjde ölglaset mot mig som om han skålade.

 Jag förstod inte. Glittrar med ögonen? Var han ironisk? Jag har aldrig lyckats begripa när man var spydig eller inte var det. Jag tänkte alltid att alla menade precis det de sa. Bokstavligen.

"Du menar väl tvärtom?" sa jag och damp ner på stolen. Jag satte ölglaset till läpparna. Gult tjockt lödder från ölen nådde ända upp till glasets kant vilket gjorde att jag bara fick skum i munnen.

"Det är väl klart. Fattar du väl?"

"Syns det så väl?" sa jag och slickade mig om läpparna.

"Var gränsen går mellan att må bra och att må dåligt, den syns mer än tydligt på dig. Jag kan läsa dig hur lätt som helst. Nu har du vickat över. Igen", sa han och blinkade med ena ögat som om han flirtade.

Vågor av irritation svepte genom mitt bröst och jag fick svårt att andas.

"Du har inte fattat någonting, fast du går omkring och tror att du är så jäkla skarpsinnig. Och det var inte ironiskt menat", sa jag och flåsade av ansträngningen att uttala så många ord under ett och samma andetag.

"Herregud, lugna dig."