Hjältar

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

s 268 Alla Hjältar blir förlåtna av Chris Cleave

Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut.

Hur framtiden såg ut hade hon inte en aning om. Hon visste bara en sak. Livet fanns inom henne. Både hennes eget och ett nytt. Det var nära förestående. Kroppen var kompakt och den stora utstående magen tvingade henne att vagga fram. Ingenting kunde hejda henne. Hon gick och gick. Mitt i gruppen av individer med samma mål som hon. Tysta och sammanbitna tog de sig fram. Plastsandalerna hade för länge sen förorsakat skador på huden utmed skornas hårda kanter. Hennes nakna fötter var dammiga av vägens grus som oavbrutet letade sig in i såren. Smärtan fick henne att då och då brista ut i låga skrik. Men hon slutade inte att gå. Till slut var de framme. De stapplade in genom de öppna grindarna. De var inte först. Överallt vandrade människor omkring. Kvinnor med sorgens fåror i sina ansikten. Barn som sett för mycket. Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut. Men de skulle aldrig ge upp hoppet om en bättre tillvaro. Aldrig.

Hemligt

"Hur har du det nu för tiden? Föreläser du fortfarande?" sa han, tog tag i en metallstång och liksom hängde på den medan han betraktade henne.

"Jajamän!" svarade kvinnan och skrattade till.

"Fortfarande samma ämne?"

"Jajamänsan," sa hon och skrattade igen.

"Det är säkert ett outtömligt ämne. Hela tiden finns det nya saker att säga och diskutera. Har jag rätt?" sa mannen och slängde en blick ut genom spårvagnsfönstret.

Jag följde hans blick och hann se ett yngre par som omslingrade till en enda kropp kysstes intensivt, innan tillfället var förbi.

"Jajamän."

"Lika mycket publik varje gång?"

"Jajamänsan."

Jag vred på kroppen. Såg henne bara halvt om halvt bakifrån. Blont, lockigt hår uppsatt i en slarvig knut. En antracitgrå dräkt med figursydd jacka. En väska hängande över axeln som såg ut att vara gjord för en liten bärbar dator.

"Det engagerar fortfarande, alltså?"

"Jajamänsan. Här ska jag av. Kul att träffa dig. Ha det så bra", sa kvinnan snabbt.

Nästan aggressivt forcerade hon ett antal passagerare på sin väg mot utgången.

"Kul att träffa dig också", svarade mannen, trots att hon redan lämnat spårvagnen och med snabba korta steg var på väg att korsa Drottningtorget. För varje kliv slog väskan hårt mot ryggen.

5 minuter

Någon undrade vad som är meningen med livet. Konstig fråga tänker jag. Det är naturligtvis att föra livet vidare, generation efter generation. Men om man frågar vad meningen är för mig, det att leva just mitt liv, så blir svaret ett annat. Då är det för mig att fylla livet med något meningsfullt.

Om vi ställer frågan till någon som bor i ett land med djupa orättvisor, fattigdom och en diktator som ledare får man ett annat svar om vad som är meningsfullt, än om man frågar mig. Förstås.

Frågar man en kvinna i Syrien, som lever mitt i striderna, kanske hon säger:

"5 minuter i fred."

Viktigt

Vad som är viktigt

ändrar mening med åren

Perspektiv klarnar

Utsidans oviktighet

Uppfattningen om livet

Symmetri

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen.

Meningen : Vilket skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri

sidan 188 i Stephen Kings bok Den som finner

Regelbundenheten i promenaderna. Det var den tillsammans med klädernas elegans, som skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri. Hennes sätt att gå med rak rygg och hennes speciella sätt att svänga med höfterna. Han kunde inte ta ögonen från kvinnan. Den duvblå yllekappan som gick ton i ton med halsduken och handskarna. Den röda väskan som var placerad över ena axeln, som underligt nog gick perfekt ihop med det blå. Efter några dagar då han av en slump tittat ut genom fönstret exakt samma tid på dagen. Då visste han. Det var ingen slump utan tankeöverföring. Ren och skär telepati. Han hade förresten sett hur hon sneglade upp på honom. Inte varje gång. Då och då. 

En dag tog hon av sig hatten och lät det långa röda håret ramla ner över ryggen. Precis framför honom. Han var publik och hon stod på scenen. Så höjde hon armen och vinkade. En aning avmätt tyckte han. Ungefär som han hade sett drottningen göra. Mer än minimal svängning på handen än en viftning. Han vinkade inte tillbaka. Sen gick han bort från fönstret. Ingen eller inget skulle få förstöra den gudomliga symmetrin. 

Dagen

Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt i läsfåtöljen med benen uppdragna. I knät låg boken. Med avbrott för att göra i ordning lunch, brygga eftermiddagskaffe  och hämta ett äpple, hade hon suttit där snart hela dagen. Så träffade en solstråle hennes ena öga. Hon bländades. Ögat tårades. Det passade bra. Sista sidorna i boken hade försatt henne i ett tungt vemod. Fast slutet inte varit helt och hållet svart. Det fanns en ljusglimt. Ingen annan bok hade någonsin haft samma inverkan på henne. Otaliga ruskiga, dramatiska, berörande  berättelser till trots. En rädsla strök omkring i hennes mage. Hur skulle någon annan bok kunna slå den här? Det var en omöjlighet. Den berättelsen fanns inte. Hädanefter skulle hon inte kunna läsa med samma nyfikenhet, känslosamhet och intresse. Så det här var ingen dag då inget hände. Tvärtom. Det var en omvälvande dag. 

Gå vidare

Vi måste gå vidare. Vända till nästa blad. Bläddra framåt, inte bakåt. Det var så hon sa. Föreläsaren. Precis som om hon var övertygad om att åhörarna var så obegåvade att hon måste säga samma sak tre gånger innan det gick in i våra dimmiga hjärnor. Fast med olika ord. Jag vred på huvudet och stirrade ut genom fönstret. Där ute var det höst. Men jag såg inte så mycket på grund av dimman som svepte över landskapet. Fast jag visste ändå att det blåste röda och gula lönnlöv runt, runt på den regnsjuka gräsmattan. En doft av mossa i luften. Med ens tappade jag tålamodet. Jag reste mig upp, tog tag min jacka och satte ryggsäcken över ena axeln. Hon tystnade och följde mig med blicken.

"Ursäkta", sa hon. "Vart tror du att du ska?"

Jag svarade inte. Sköt upp dörren och slängde igen den bakom mig. Snabbt skuttade jag ner för trapporna, drog upp porten och gick ut på trappen. Med förvåning konstaterade jag att solen höll på att bryta fram bakom de ljusgrå molnen. Dimman var helt borta. Cykeln stod där jag ställt den två timmar tidigare. Lutad mot den röda tegelväggen. Nu skulle jag hem.