En stängd dörr

Marrakech 1976:

Leifs lust försvann den dagen, som en vindil som hastigt svepte förbi och kylde ansiktet. Karin var så nervös och kantig. Vågade inte visa sig, öppna sig för honom. Han tröttnade på att vara den som alltid tog alla initiativ. Men nu när han jämförde känslorna för Etta med vad han kände för Karin. Om det nu var möjligt att bedöma styrkan i en passion. Leif förstod att han älskade Karin. Skulle alltid göra. Hans första riktiga förälskelse. Han ville verkligen att deras relation skulle fungera. Han kämpade, gjorde vad som helst. Fast, trots det. De gjorde slut. Det var i samband med att Karin gick ut gymnasiet för sex år sen.

Och den här kvällen, på skolträffen, de hade inte setts sen dess. Han fick syn på henne. Han visste inte att hon skulle vara där. Det högg till i mellangärdet. Hårt. Han älskade att betrakta henne. Hur hon gick med rak rygg, likt en ballerina. Svängde med armarna en aning överdrivet. Som om hon förberedde sig för att när som helst svinga iväg kroppen i högt rytmiskt hopp. Hennes sätt att le inåtvänt, för sig själv. Konstigt att man kunde fastna för en sådan detalj.

Det hade blivit totalt misslyckat. Karin visade sig vara sval och ointresserad. Berättade för honom om sitt jobb i Brighton, om en kille hon träffat. Han hade stuckit utan att säga till henne att han gick. Samma natt hade han bestämt sig för att åka. Långt bort. Han stängde dörren till sitt gamla liv och såg fram emot att upptäcka en ny värld.

"I sin tur" som jag har ändrat till "respektive"

"Där är du ju", sa Etta och drog ett bloss på pipan hon höll i och räckte den sen till Brian. "Brian är här."

"Jag ser det."

"Han ska bo här."

Leif la märke till att de bägge synade honom, säkerligen för att se eventuella reaktioner på det Etta sagt.

"Bo här?"

"Han får ta soffan", sa hon och klappade soffans kuddar med bägge händerna.

"Det blir trångt, men det är förstås du som bestämmer. Det är din lägenhet."

"Just det."

Bägge lutade sig bakåt och stirrade upp i taket. Respektive Etta sen Brian log bleka introverta leenden. Men det var väl drogen som var källan till det inåtvända smilet och de avskärmade ögonen. Man blev asocial och uppehöll sig i egna världar. Det låg en tydlig stämning i rummet, en atmosfär av tillbakadragenhet. Leif var numera inte önskvärd i sällskapet. Det kunde verkligen skifta snabbt i Ettas värld. Han var så in i helvete trött på att svänga med i hennes känslolägen, som en jävla klockpendel. Fram och tillbaka och aldrig vara säker på någonting. Inom sig skakade han av frustration. Leif funderade på om han skulle nämna sina planer på att resa vidare. Om de skulle lyssna. Han bestämde sig för att inte göra det i nuläget. Det var bättre att avvakta och se vad som hände. Bida sin tid och vänta på deras nästa drag. Han skulle inte ge henne den fördelen att upplysa henne. Att ha ett trumfkort på hand var mycket bättre.

Skuld

När han vaknade såg han att det hade gått sex timmar. Han hävde sig upp ur sängen och flängde sen runt i lägenheten ännu en gång och ropade. Men Etta var och förblev borta. Han tänkte efter om hon vid något tillfälle hade pratat om någon vän. Kunde hon ha gått hem till någon drogmissbrukarvän? Knarkarkvart? Fanns de sådana i Marrakech? Han rynkade pannan och försökte påminna sig. Hur skulle han hitta personen även om han mindes? Han bestämde sig för att gå ut och leta. Hur omöjlig än chansen var att han skulle upptäcka henne, mitt i en storstad, som han dessutom hittade väldigt dåligt i. Det gick inte att sitta kvar i lägenheten. Han måste göra något. Åtminstone inbilla sig själv att han gjorde nytta. Taggar av skuldmedvetenhet stack i bröstet och gjorde honom illamående. Han skulle inte ha åkt. Men då hade han samtidigt lämnat en annan vän i sticket. Vilken sits han satt sig i. Han kunde inte veta, tänkte han, medan han sprang nerför trapporna och ut på gatan. Åt vilket håll skulle han gå? Ett namn poppade upp i skallen. Chockartat att hjärnan kunde funka så. Plötsligt bara leverera ett tänkbart namn. Brian. Efternamn? Under tiden han, utan att tänka på av vilken anledning, vek av åt höger upprepade han namnet högt för sig själv.

"Brian... Brian. Brian Roberts. Visst var det Roberts?"

En man klädd i en traditionell klädedräkt och den lilla obligatoriska pillerburken på huvudet stirrade på honom. Han ignorerade mannens stela blickar och gick vidare. Men vad hjälpte det honom att ha kommit på vad han hette? Inte alls. Vad skulle han göra med den kunskapen? Gå till stamfiket och höra om han möjligtvis kände till Brian? Det var den bästa idén han kunde komma på. Han gjorde en helomvändning på stället och gick snabbt åt andra hållet. Nu hade han åtminstone ett mål att gå till.

Etta

Ett utdrag ur dagens text:

När Leif kom tillbaka till Ettas lägenhet var det tyst. Han hittade henne liggande i sängen, vänd bort från honom, mot väggen. Han skakade hennes ena axel lätt. Utan att vrida på kroppen, slog hon honom på armen.

"Låt mig vara ifred."

"Jag är ju bara orolig för dig."

"Försvinn."

Han suckade, gick in på sitt rum och la sig på sängen. Det började bli ohållbart med Ettas drogberoende. Det hade blivit värre. Hon såg sliten ut. Mager. Hon åt som en sparv med små, små tuggor som tydligt visade att hon inte hade någon aptit. Hon öppnade sina bleka läppar, satte gaffeln mellan tänderna, drog av det minimala biten kyckling och tuggade långsamt. Han förstod att hon åt för att han sagt till henne att hon måste. Leif fick ont i hela kroppen av att se hennes sjuka uppenbarelse. Han tittade ner på sina händer. Hennatatueringen började blekna och det såg mest frånstötande ut. Som om han hade svår eksem. Han gnuggade som han trott att färgen skulle försvinna fortare då. Han var orolig för Etta. Det kändes ohållbart. Något måste ske. Snarast.

S

Ord på S:

sömn

slår

sommaren

solen

strålar

stund

strilar

stilla

 

Halva året väntar jag

Ibland utan sömnens frid

Uthålligheten slår tillbaka

När sommaren äntligen öppnar sig

En lättnadens andning fångas lätt

och solens strålar värmer min arm

 Jag glömmer för en stund allt annat

och hjärtat slår lugnare i takt

Ösregnet får mig med ens att jäkta

Vattendroppar rinner ner för nacken

in under blusens mjuka tyg

strilar i den stilla blöta dansen

En härlig dag

Med klumpiga steg tog han sig upp för trappan vid sidan av scenen. Vad som jag antog var hela tjocka släkten, kom som en ringlande mångkolorerad orm upp på estraden strax efter honom. Han var sen. Kanske hade han, trots den ansvarsfulla uppgiften som låg framför honom, tagit sovmorgon och struntat i att vi fått sitta där i över en timme. Det var väl bara vad man kunde vänta sig av en man från extremhögern. När han med några långsamma steg tog sig en aning framåt, följde hela sällskapet med i samma takt.  Från den vinkel jag satt, kunde jag se hans baksida på nära håll. Jag betraktade den ingående och konstaterade att den var ovanligt bred för att vara på en man, medan skinkorna såg alldeles platta ut från sidan och magen stod ut som om han stoppat in en kudde under skjortan.

"Välkomna hit, denna härliga dag", började han och såg ut som en groda i ansiktet. "Den här dagen klingar som härlig julmusik i mina öron."

Han trodde väl att han var personlig, tänkte jag, men för mig lät det enbart löjeväckande med en sån öppning på talet.

Ormtjusaren

Leif, året är 1973 i Casablanca, Marocko:

Han stannade och åt en lätt lunch på ett café fullt med tedrickande män. Han lyckades till och med få syn på en ormtjusare. En stund stod han kvar och betraktade ormens konster. En orm i fångenskap. Vad tyckte han om det? Han var övertygad om att alla fångar hatade sina kidnappare. Djur som människor.

Han kom att tänka på resan han gjorde tillsammans med Karin. När de under några dagar uppehöll sig i Barcelona och fick för sig att de skulle gå på tjurfäktning. Chocken det blev. Speciellt för Karin, som inte klarade att se tjurarna lida. Tårar sköljde oavbrutet över hennes kinder. Hon orkade inte se sargade tjurar rusa omkring med blödande sår från långa pilar instuckna överallt i nacken. Som tur var hade hon en keps hon kunde gömma sig under. Publiken runt dem bligade på henne så det räckte ändå. Inte för att han skämdes å hennes vägnar, men det var säkert inte populärt att komma dit och så uppenbart, helt utan att säga något, öppet kritisera deras kulturella traditioner. Till råga på allt var matadoren en urusel sådan. Han misslyckades flera gånger att träffa rätt med svärdet, vilket fick till följd att den för tjuren i det läget befriande döden, drog ut på tiden, fasansfullt och onödigt länge. Publiken buade  högt och slängde diverse ting ner på den sandade runda planen. När tjuren äntligen låg orörlig kedjades den fast vid en släpvagn och flyttades bort till grinden där tjurarna sprang ut. Blodiga spår bildades vartefter tjuren drogs iväg. I samma veva fick han syn på att Karin ställt sig upp och utan att säga något, höll på att tränga sig förbi en massa spanjorer som irriterat tvingades flytta sig åt sidan.

Han bestämde sig för att inte ge ormtjusaren några mynt, utan gick stället vidare över torget.