Badrummet

 

Bild från https://tilesrus.se/kakelshop/marockanskt-kakel-safi/

 

Text från dagens arbete på mitt manus:

 

Leif stod i badrummet, helt näck. Nu kände han smutslukten från sin egen kropp. Han rynkade på näsan och försökte andas ytligt för att slippa den. Ett vitt badkar stod snett rakt ut från ett av rummets hörn. Golvet var belagt med ett gråblått mönstrat kakel och ena väggen var inglasad från tak till golv. Han vred på kranarna och lät vattnet ösa ner i karet. Ahmad måste vare en rik man. Med ett finger vågade han pröva vattentemperaturen. Perfekt. Han doppade först tårna, sen vaderna. Hela kroppen lite i taget. Känslan var makalös. Förnimmelsen av lycka när han låg ner, lutade huvudet mot badkarskanten och stirrade ut på en flaggblå himmel. Som en ljuvlig dröm. Oftast var drömmarna inte vackra, trodde han. Mer konstiga, eller otäcka. Framför allt ologiska. Kanske var det så, att det var dem man kom ihåg. De obehagliga. De fina glömde man snabbt.

Det slog honom att han missat att fråga vad det skulle kosta honom att hyra rummet av Ahmad. Han fick fråga senare, tänkte han och blundade. Bilden av cellen framträdde direkt. Vakterna. Förhörsledaren med det oljiga håret. För några år sen hade han lärt sig att meditera. Underligt nog hade han försummat den sortens avslappning under tiden i fängelset. Atmosfären hade antagligen gjort tanken omöjlig. Nu var det annan sak, nu skulle det funka. Genom att mumla sitt mantra tvingade han bort tankarna på tiden i häktet, smutsen, rädslan och gled han så småningom in i ett tillstånd av trans. Han vaknade av att vattnet var kallt. Han frös.

 

 

Erik

"Vad kan jag hjälpa dig med?"

Ester tittade upp på expediten i blomsteraffären. En aning överraskad, eftersom hon trots att hon gått runt en stund och betraktat blomsterarrangemangen, egentligen inte sett en enda blomma på riktigt. Bilder av Erik framträdde istället. Hur han i sin krafts dagar kunde hålla en tung motorsåg och utan att vila, ensam fälla ett bastant träd. Hur han, precis som tjuren Ferdinand, ofta satt mitt på ängen bakom huset och drog in gräsets doft.

"Har ni dahlior? Röda?"

Erik tyckte om dahlior. Riktigt djupröda skulle de vara. Ester köpte ett fång och promenerade bort till Mariebergs kyrkogård. Hon fyllde på med vatten i den gröna plastvasen och arrangerade blommorna, rättade till några som hamnat snett. Hon borrade ner vasen en bit i jorden och rensade bort gammalt brunt ogräs. Sen stod hon och stirrade på gravstenen. Det var svårt att slita blicken från hans namn. Därunder skulle hennes eget namn stå ingraverat en dag. Hon uttalade det högt för sig själv, om och om igen. Erik Andersson. Det var sällan hon hade anledning numera. Aldrig var det någon som frågade om honom. Inte nu längre. Alla visade mer än övertydligt att hon borde sätta punkt. Aldrig i livet, tänkte hon.

Lyrans noblesser - Utmaningen idag. Bästa dystopien

Dystopier, post-apokalypse. Välj ut EN, den ni tycker är allra bäst, och berätta för oss vad det är ni gillar med den.

Jag har inte läst särskilt många dystopier, men en som jag gillade var Syndaflodens år av Margaret Atwood. Kanske inte lättläst hela tiden. Jag fick intala mig själv att ha tålamod ibland, att gå på, fortsätta läsa. Det är en trilogi. De andra har jag inte läst, än. Berättelsen handlar om en våldsam, depraverad tid (framtid?). Ingenting i samhället fungerar normalt. Alla är paniskt rädda, både för det extrema våldet som gatugäng sysslar med och för en pandemisk smitta (syndafloden?). Det låter inte särskilt originellt. Har vi inte sett filmer och läst böcker som skildrar exakt detta ett antal gånger tidigare? Jo, men Atwood berättar på sitt eget sätt och det tycker jag räcker för mig.

Cellen

Leif stannade och väntade medan vakten låste upp en tom cell. En knuff så att han mer eller mindre ramlade in. En minimal cell med en smal brits längs ena väggen. På slafen låg en tunn fläckig madrass och en grå filt. Ett hål i golvet som tydligen var toaletten. En kran på väggen vid sidan om. En liten glugg så högt upp att han inte kunde se ut. Det var allt. Han hörde hur cellen skramlande låstes bakom honom. Han kunde inte röra sig. Som fastklistrad i betonggolvet stod han kvar och betraktade det som tydligen skulle bli hans hem ett tag. Hur länge var oklart. Tårar fyllde ögonen. En skur av ensamhet och ångest öste över honom, sköljde genom kroppen. Han stönade högt. Faktum var att han inte hade en aning om vad som skulle hända. Den känslan av maktlöshet var nog det värsta. Känslan av att inte veta om han klarade det hela mentalt. Tänk om han bröt samman? Kunde han få kontakt med svenska ambassaden? Hur? Hade han rätt att ringa samtal? Han tänkte att han hade borde ha kollat det innan han åkte. Hur det funkade. Men hur skulle han ens i fantasin kunna tro att han skulle råka så illa ut? Redan andra dagen. Det rasslade bakom honom. Fler överraskningar? Han vände sig sakta om. En vakt hade öppnat en lucka i gallret och stod och tydligen och väntade på att han skulle ta emot en liten bricka. Han gick fram.

"Mat."

Kulturkollos veckoutmaning - rädslor

Att hantera sina rädslor. Så här kommer min berättelse:

Jag har kommit in i en påfrestande del av mitt liv. Jag är rädd för att bli allvarligt sjuk. Jag går omkring i skräck för att jag ska få eller redan har för högt blodtryck. Eller att jag ska få hjärtinfarkt. Eller att jag har en osteoporos, som gör att jag kommer att bryta ett ben när som helst. Sådana där tankar som ofta förlöjligas i sketcher eller som beskrivs i ironiska ordalag. Det är förstås för att det är mänskligt. Det inser jag. Jag är inte ensam, vi är många som går omkring och är rädda för att drabbas. Men det hjälper inte mig. Det här grubblandet är nytt för mig. Tidigare har jag aldrig tänkt tanken annat än att jag var frisk som en nötkärna.

Nu är jag gått med i ett hälsoprojekt som genomförs av Sveriges alla universitetssjukhus. Femtusen personer, mellan femtio och sextiofem år, får genomgå genomfattande och grundliga undersökningar för att konstatera hur hög risken är att drabbas och vad som behöver göras inför framtiden för att förbättra folkhälsan. Jag hoppas verkligen att resultaten för mig kommer att vara bra och att jag lugnar ner mig. Att det konstateras att jag är pigg och nyter. Den som lever får se...

Chauffören

En del från dagens text i NaNoWriMo:

Hösten 1973:

När mannen svängde av motorvägen läste Leif på skylten på huslängans tak. Det stod Rasta Krog och Motell. Han tyckte sig ha hört om vägkrogskedjan som nyligen öppnats vid kanten av Sveriges motorvägar. Kaffe hade de säkert. Han behövde verkligen kaffe. Starkt kaffe.

Chauffören gick före in. Utan att hålla upp dörren för Leif som snabbt fick sätta ena foten emellan för att inte få dörren rakt i pannan. De stod i kön till kassan. Ingen sa något. Ingen sa något heller när de satt på var sin sida av bordet och sörplade. Mannen satt med huvudet och blicken riktad snett ut genom fönstret. Leif studerade hans en aning hängiga kind med vertikala tunna rynkor. Kaffet var dåligt, smakade unket. Det gjorde inget. Det viktigaste var att han fått en stunds paus, rätat på kroppen och fått igång benen. Mannen mitt emot, han som rattade lastbilen, det slog Leif att han inte visste vad han hette, hävde i sig det sista ur koppen. Han tänkte inte fråga heller. Det var betydelselöst. Han hade ingen lust förresten.

"We go now" sa mannen och nickade med huvudet åt utgångshållet.

Leif svarade inte. Han bara reste sig upp, samtidigt som han drack upp.

Han somnade faktiskt sen. Det måste han ha gjort, eftersom han var omedveten om resan fram tills han märkte att hårdhänta fingrar tog om hans ena axel och ruskade.

"Copenhagen."

Leif gned sig i ögonen och nickade.

"You go off here."

Killen mitt emot

Fortsättning på berättelsen från 28/10: 

 

Jag stirrade på killen mitt emot. Hans kinder hade övergått från att vara bleka till en gråblå ton och de torrfnasiga läpparna var hårt slutna. Han reste sig upp så hastigt att stolen skramlade i golvet. Utan att bry sig om det, gick han med snabba kliv mot dörren och försvann ut. Den enda kvinnan i gruppen log. Ett kort bortflyende leende medan hon staplade marker framför sig. I ögonvrån såg jag Sorin rota i bakfickan. Jag böjde mig ner mot hans lockiga bakhuvud.

"Vad gör du? Ska du verkligen spela mer?"

Av någon anledning viskade jag nära hans öra.

"Bry dig inte om det" sa han utan att titta upp.

Samtidigt som jag såg Sorin satsa samma summa som i förra omgången, la jag märke till att den unga killen mitt emot ersatts av en äldre kvinna. Två kvinnor vid samma bord. Det var nog inte så vanligt. I hennes ena mungipa satt en lång smal cigarill. Röken strilade sakta uppåt och nådde så nära högra ögat att hon tvingades kisa. Jag hörde kulan snurra igen. Ljudet störde mig, gav mig kyliga ilningar som kröp över ryggen.

"Yes!"

Det var samma kvinna som tidigare vända. Den här gången var hon inte tyst. Den här gången visade hon en gul jämn tandrad.

"Fan!"

Han sköt tillbaka stolen så snabbt att stolsryggen träffade mig rakt i magen. Sorin gav mig en mörk blick.

"Jag går nu."

Jag blev förvirrad. Menade han att jag skulle gå med? Jag kastade en blick på människorna som satt runt bordet. En av dem såg fortfarande glad ut. De övriga stirrade rakt ut i luften. Jag vände mig om och gick efter Sorin. Ute på gatan fick jag springa några steg för att komma ifatt.

"Sorin."

Han vred på huvudet och tittade på mig med en stela läppar.

"Visserligen har vi legat med varandra. Men du, vi polar faktiskt inte bara för det. Det här lägger du dig inte i."

"Jag har inte sagt något."

"Men du tänkte."