I tider som dessa:

Den goda sysslan

Alltid redo, uppmärksam

som en scout ska va'

Beredd till lent leende

Livet, de möjligas land

Badet

Hon var säker på att hon skulle drunkna. Konstigt nog kände hon ingen panik. Bara ett torrt konstaterande. Jaha. Det var det, det. Samtidigt var hon irriterad på sig själv. Varför skulle hon prompt låtsas att hon kunde gå på lina? Visst var hon i själva verket övertygad om att hon skulle misslyckas? Redan innan hon klev ut på den smala spången.

Men hon gjorde det. Sträckte ut armarna rakt ut från kroppen och tog första steget. Nästan omedelbart snurrade det till i huvudet, ögonen gick i kors och hon föll handlöst. Hon hörde vilket enormt dån hennes kropps möte med vattnet framkallade. Munnen knep hon ihop så mycket hon kunde. Men näsan fylldes av insjövatten. Lukten av sjö var speciell hann hon tänka. Unken.  

När hennes huvud åter kom ovanför ytan frustade hon som en flodhäst. Efter att ha gnuggat bort töcknet i ögonen fick hon syn på alla som stod kvar på bryggan. Deras uppspärrade ögon. Ögonblicket efter brast de ut i flåsande gapflabb.  

Bosses sista deltävling

Jaha, då var det dags att ta itu med sista uppgiften. Först tänkte jag att det var väldigt få punkter jag kunde klara, men efterhand kom jag på att jag visst hade en del av "grejerna". Inte alla förstås, men ändå... Tvillingsjäl till dig Bosse kan jag nog inte säga att jag är. Jag har flyttat för många gånger i mitt liv och har tyvärr rensat mycket vartefter. Jag är en dålig ekorre. Gillar att slänga, även om jag har sparat lite som jag absolut ville ha kvar, sådant som försätter mig i trans (nostalgiska minnen).

 

A Jag har ju två boenden, ett i stan och ett på landet. Därav är tingen  ibland uppdelade. T.ex. fotoalbumen. Domaren får avgöra om det är giltigt med två foton:

 

 

 

B Gamla diabilder hade jag

på landet:

D Har bara egeninspelade kassettband kvar:

G Köpta VHS-filmer:

H Julkort:

I Vanliga vykort. Gamla vykort som jag skickade till mina föräldrar under min språkresa till England 1968! Tyvärr inklistrade i fotoalbum vilket gjorde att jag  bara fick med fyra på samma sida:

J Hittade endast ett privat brev adresserat till mig. Faktiskt från en f.d. som på den tiden vi sällskapade fotade mig väldigt ofta. Jag skrev till honom för ett femtontal år sen och bad att få några bilder. Vad som hände sen är en annan historia.

R En konsertbiljett från 1968, även den inklistrad i mitt fotoalbum. Det står inte på biljetten vilka som uppträdde, men jag kommer ihåg att det bl.a. var Searchers. Jag älskade låten Needles and Pins.

X En adressbok hittade jag.

Y När är man ingen ungdom längre? De här klädesplaggen är de äldsta jag har kvar:
En dräktkavaj som jag köpte 1978. Begagnad! Håller fortfarande.

En skinnjacka (snarare läder) som jag också köpte begagnad. Köpte den någon gång under 1980-talet och den håller också fortfarande (sidenfodret är trasigt). Tung är den.

En klänning som jag inte har använt på en massa år. Också från 1980-talet. Inte begagnad :-). Den syddes faktiskt till mig. Alltså skräddarsydd.

Tid

Tiden upplevdes annorlunda beroende på var någonstans i livet hon befann sig. Genom livet hade känslan helt förändrats. Förr kunde dagen släpa sig fram. Varje minut segade sig fram i en takt som gjorde att hon fick för sig att den gick åt fel håll. Bakåt.

Speciellt kom hon ihåg vissa lektioner med urtrista lärare. En äldre man som hon inte ens kom ihåg namnet på, stod alltid längst fram, alldeles framför katedern. Han vägde på skorna medan han tonlöst mässade, som en entonigt rabblande präst i djup tillbedjan. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Från tå till häl. Hon hörde inte ett ord av vad han sa. Stirrade bara på hans skor.

Nu för tiden fick hon aktivt hejda sig. Stanna upp. Livrädd för att dagen snabbt skulle försvinna i ett grått töcken. Hon ville att varje dag skulle vara en upplevelse att minnas.

Mannen

Karin tog ett djupt andetag och önskade innerligt att planet skulle fyllas på passagerare snabbare än snabbt och dra iväg. Luften var dålig, svårt att andas och hon var fuktig av svett i ansiktet och under armarna. Boken hon tänkt läsa låg än så länge kvar i knäet. Det enda hon orkade var att blänga på alla som kämpade sig förbi i den trånga gången. Då hamnade hennes blick på en kvinna. Med ojämna mellanrum genomfors hela hennes kropp av en hastig darrning och samtidigt skrek hon till i en gäll ton. Ögonblicket senare insåg Karin att kvinnan hade Tourettes syndrom. De korta vrålen fyllde luften. Det var riktiga ord som flög ur kvinnans mun, men Karin uppfattade inte vilka.

Det var då han kom. Oklippt, gråhårig med en kufisk uppsyn och en blekröd alldeles för stor skjorta, banade han sig väg genom gången. Han stannade. Givetvis vid den lediga platsen bredvid hennes egen. Karin såg hur han ideligen kastade blickar på kvinnan med syndromet. Han satte sig och omedelbart började han sjunga.

"Halleluja, halleluja, halleluja."

Efter fem, sex minuters ofrivilligt lyssnande på "sången", kunde hon inte låta bli. Karin öppnade munnen och sa:

"Nu får du byta låt. Det börjar bli tjatigt."

Mannen vred ilsnabbt överkroppen åt hennes håll och ropade med en darrande röst:

"Om du hade varit frälst som jag, hade du tyckt som jag. Jag kan inte lyssna på svordomar."

Under ett ögonblick trodde hon att han skämtade. Sen vände hon bort blicken från mannen. Hon klarade inte att se hans förnärmade min. Det var ingen lek. Han var så trångsynt. Hon sa inget, men hade velat förklara för mannen att han inte förstod. Att hans ignorans gjorde att han inte kopplade att kvinnan var sjuk. Hon ville säga: Du som är frälst ska väl älska alla dina medmänniskor? Eller?

Ursäkta

"Ursäkta, visst är det du?"

Jag hade bara legat på stranden en kort stund. Ljudet av rösten tvingade mig att öppna ögonen.  Jag satte ena handen ovanför ögonbrynen och kisade. Han såg bekant ut. Så mindes jag. Det var mannen som för tillfället bodde på hotellet. Kevin Jones hette han. Det hade jag sett i den tjocka liggaren som låg i receptionen. Tydligen var han säljare. En som reste mycket i tjänsten. Jag hade bläddrat och märkt att hans namn förekom ofta. Han var nog rätt gammal. Säkert någonstans kring fyrtio. Men ändå snygg i sin tjocka lugg och bruna ögon.

"Ursäkta, men jobbar inte du på hotellet?"

"Jo, precis."

Han satte huvudet på sned, kollade ner på mig, lät blicken svepa över min kropp och harklade sig sen.

"Ursäkta", sa han en tredje gång. "Får jag slå mig ner?"

"Javisst", sa jag trots att jag kände en viss irritation. Svårt att neka i det läget.

"Kevin", sa han och höll fram handen.

Han var klädd i en mörkblå blazer, vit skjorta och babyblå slips. Hans fullt påklädda gestalt gjorde att jag kände det som om jag satt där helt näck, trots att jag var klädd i bikini. En minimal sådan, men ändå. Helst hade jag velat ta badhandduken som jag satt på och svepa över mig.

"Jag vet."

 

 

 

Den morgonen

Fortsätter att använda skrivpuffen för att skriva vidare i mitt manus. Idag "Skador":

 

Den morgonen satt jag som vanligt vid köksbordet och läste Dagens Nyheter samtidigt som jag sörplade i mig en kopp te. Det hördes brusande ljud från badrummet. Mamma duschade. Radion stod på. I bakgrunden hörde jag bandet Chicago lågmält spela If you leave me now. Jag nynnade och gungade sakta med i takt med låten. Den fick mig att bli sugen på att dansa tryckare. Musiken tonade bort och en röst meddelade att nu var det dags för lokala nyheter. Den entonigt behagliga rösten, helt utan dialekt, rapporterade att Curt Nicolin skulle avgå som verkställande direktör för ASEA och istället blivit utsedd till ny ordförande för SAF. Den djupt manliga stämman pratade vidare.

"En man har hittats död. Nergrävd i en park i Västerås. Mannen ska enligt uppgift vara mördad ", sa rösten.

En hund hade lyckat nosa upp och gräva fram så pass mycket att husse såg delar av, vad han trodde, kunde vara en mänsklig skalle. Skadorna var sådana att polisen genast misstänkte mord och efter obduktionen hade konstaterats att så var fallet. Polisen efterlyste personer och vittnen som trodde sig ha kännedom om mannen. Inga anhöriga hade hittills kunnat påträffas. I hans plånbok, som hittades i ena bakfickan på hans jeans, fanns ett körkort. Om det var mannens, vilket man tills vidare fick anta, var hans identitet Sorin Rotaru, 28 år gammal, hemmahörande i staden. När jag hörde namnet hade jag precis tagit en klunk te. Vätskan sprutade rakt ut över bordet och fläckade ner mammas egenhändigt hemvävda duk. Sorin! Död. Jag både hostade och reste mig upp på samma gång. Det rann te ur bägge näsborrarna. Jag snörvlade. Drog med handryggen över näsan. Måste jag ringa polisen nu? I samma ögonblick ljöd telefonens genomträngande ringsignal genom lägenheten. Med stela kliv gick jag ut i hallen och lyfte luren.

"Hos Kornströms."

"Det här är från kriminalpolisen i Västerås. Vem är det jag pratar med?"