Hon var säker på att hon skulle drunkna. Konstigt nog kände hon
ingen panik. Bara ett torrt konstaterande. Jaha. Det var det, det. Samtidigt
var hon irriterad på sig själv. Varför skulle hon prompt låtsas att hon kunde
gå på lina? Visst var hon i själva verket övertygad om att hon skulle
misslyckas? Redan innan hon klev ut på den smala spången.
Men hon gjorde det.
Sträckte ut armarna rakt ut från kroppen och tog första steget. Nästan
omedelbart snurrade det till i huvudet, ögonen gick i kors och hon föll handlöst.
Hon hörde vilket enormt dån hennes kropps möte med vattnet framkallade. Munnen
knep hon ihop så mycket hon kunde. Men näsan fylldes av insjövatten. Lukten av sjö var speciell
hann hon tänka. Unken.
När hennes huvud åter kom ovanför ytan
frustade hon som en flodhäst. Efter att ha gnuggat bort töcknet i ögonen fick
hon syn på alla som stod kvar på bryggan. Deras uppspärrade ögon. Ögonblicket
efter brast de ut i flåsande gapflabb.
Oh, vilken upplevelse!! skönt att hon inte drunknade, men jobbigt med resten. Och visst är det så,det där med tystnaden innan reaktionen... Snyggt!
SvaraRaderaSnyggt skrivet.
SvaraRaderaImpad av dig på det sätt du skriver/ kram <3
SvaraRaderaJättebra! :-)
SvaraRaderaSynd att man behöver bevisa saker... Mycket välformulerat! Precis så att man kan se det framför sig.
SvaraRaderaTrevlig måndag!
Usch, känns otäckt att vara tvungen att göra något man inte gillar
SvaraRaderaBra skrivet, och kanske lärde hon sig något ...
SvaraRaderaEn modig... kanske lite korkad...kvinna :-)
SvaraRaderaJag känner det sträva vattnet i näsan. Bra skrivet! Precis så känns det då man ska hoppa och man är rädd att missbedömma sitt mod.
SvaraRaderaJa dumdristig kan man nog kalla handlingen :-)! Kul att läsa era kommentarer.
SvaraRadera