Sött och salt

Fortsätter använda skrivpuffens dagliga ord i mitt manus. Året är 1971.

 

Sorin gjorde en gest med ena handen, som för att kommendera mig att komma med och gick fram till ett av spelborden. Han satte sig på den sista lediga stolen. Jag stod kvar bakom och iakttog hur han halade fram en bunt sedlar ur bakfickan på byxorna. Jag var chockad. Tusenkronorssedlar i en tjock hög med ett gummiband runt om. Jag undrade för mig själv hur han kunde ha så mycket pengar. Hans lön som vikarierande outbildad sjukskötare kunde inte vara hög. Sorin bläddrade bland sedlarna. Jag räknade till tjugo stycken, som han la upp på bordet och föste mot kvinnan som satt vid bordets kortsida. Vid den numrerade rödsvarta skålen. Ansiktsuttrycket i hennes hårt målade ansikte när tog hon bunten och istället föste tillbaka en hög med spelmarker var fullständigt neutral. Jag stirrade på hennes långa blodröda naglar. Samma färg som på hennes läppar. Kanske var hon ursprungligen från Japan eller Kina. Eller Korea. Jag kände inte till skillnaderna i utseende. Hennes smala ögon med så svart iris att jag inte kunde se pupillen var fängslande. Jag glömde Sorin och betraktade hur hon med höjd haka gick laget runt och tittade på varje spelare. Någon sekund på var och en. Hur hon sen rätade på ryggen och slog kulan åt motsatt håll mot hjulets rotationsriktning. Tystnaden i rummet var påtaglig. En ung kille med bleka kinder, som satt på andra sidan av bordet, slickade sig om läpparna. Så där som man automatiskt gör när man ätit något för salt eller sött. Gång på gång. Som av tvång, utan att viljemässigt kunna sluta.

"Tolv", sa hon med en förvånansvärt mörk stämma. "Nummer tolv".

"Helvete", hörde jag Sorin väsa.