Mannen

Karin tog ett djupt andetag och önskade innerligt att planet skulle fyllas på passagerare snabbare än snabbt och dra iväg. Luften var dålig, svårt att andas och hon var fuktig av svett i ansiktet och under armarna. Boken hon tänkt läsa låg än så länge kvar i knäet. Det enda hon orkade var att blänga på alla som kämpade sig förbi i den trånga gången. Då hamnade hennes blick på en kvinna. Med ojämna mellanrum genomfors hela hennes kropp av en hastig darrning och samtidigt skrek hon till i en gäll ton. Ögonblicket senare insåg Karin att kvinnan hade Tourettes syndrom. De korta vrålen fyllde luften. Det var riktiga ord som flög ur kvinnans mun, men Karin uppfattade inte vilka.

Det var då han kom. Oklippt, gråhårig med en kufisk uppsyn och en blekröd alldeles för stor skjorta, banade han sig väg genom gången. Han stannade. Givetvis vid den lediga platsen bredvid hennes egen. Karin såg hur han ideligen kastade blickar på kvinnan med syndromet. Han satte sig och omedelbart började han sjunga.

"Halleluja, halleluja, halleluja."

Efter fem, sex minuters ofrivilligt lyssnande på "sången", kunde hon inte låta bli. Karin öppnade munnen och sa:

"Nu får du byta låt. Det börjar bli tjatigt."

Mannen vred ilsnabbt överkroppen åt hennes håll och ropade med en darrande röst:

"Om du hade varit frälst som jag, hade du tyckt som jag. Jag kan inte lyssna på svordomar."

Under ett ögonblick trodde hon att han skämtade. Sen vände hon bort blicken från mannen. Hon klarade inte att se hans förnärmade min. Det var ingen lek. Han var så trångsynt. Hon sa inget, men hade velat förklara för mannen att han inte förstod. Att hans ignorans gjorde att han inte kopplade att kvinnan var sjuk. Hon ville säga: Du som är frälst ska väl älska alla dina medmänniskor? Eller?