Hyresgästerna

(bilden har inget med meningen att göra)

 

En underhållande och fantastisk mening från Sarah Waters bok Hyresgästerna (s. 91):

 

"Min far, mrs Barber, var till besvär så länge han levde, ställde till

en massa besvär genom att dö och har lyckats att fortsätta att

vara till besvär ända sen dess."

Mannen i svart regnrock

 

Bild från:  http://www.mariesme.no/wordpress/wp-content/uploads/2011/03/1960_%C3%A5pning_tromsobrua_magna_forside1.jpg

Farfar berättade om den dagen. Vi satt på var sin sida om köksbordet. Han med blicken ut genom fönstret. Det var obligatoriskt att delta stod det på skrivelsen som någon i ett obevakat ögonblick hade lagt i brevlådan, sa han, vred på huvudet och tittade på mig. En tidig morgon när han gick ner och hämtade morgontidningen hade han fått syn på det skrynkliga fuktiga pappret som låg i botten på lådan. Han viftade bort några tvestjärtar som satt fast i bladet och läste.

På fredag i denna vecka, 15 juli, påkallat för alla och envar att infinna sig nere vid hamnen för mer information om läget i samhället. Tag med egen stol att sitta på.

Regnet föll ymnigt redan i ottan. Han tittade upp på himlen då och då, men ingen ljusning i sikte. Bara blyertsgrå moln som i flera olika skikt rörde sig snabbt strax ovanför trädtopparna. Det kändes som ett dåligt omen. När han några timmar senare närmade sig fiskehamnen hade de flesta redan kommit. Ansamlingen av människor ringlade sig ner mot havet. Alla iklädda höstrockar och regnkappor och bistra miner. Farfar nickade åt Fredriksson som satt och rökte lite avsides en bit in på gräsmattan. Så fick han syn på mannen. Makthavaren från stora staden. Han hade en svart kraftig regnrock på sig och stod på något underligt sätt inklämd mellan Jönsson och Bergström. De argumenterade verkade det som, men han kunde inte höra om vad. De väste mellan stängda tänder mer än pratade högt och gestikulerade vilt. I nästa ögonblick ryckte Bergström till när politikern råkade slå till hans näsa. Eller kanske var det meningen. Slaget blev signalen. Bergström vände sig om, masserade näsan och med några snabba steg gick han bort till den enda lediga stolen, längst fram. Samtidigt började statsmannen vandra ner mot podiet som någon arrangerat längst ner alldeles invid bryggans fot. Hade han tagit ett steg bakåt hade han hamnat i vattnet.

Blomman

Ibland känner hon sig som en köttätande blomma med vulgära giftgula kronblad. Med sin förföriska doft lockar hon presumtiva byten att närma sig. När offret har kommit tillräckligt nära fastnar det obönhörligt i hennes osynliga klister och kommer aldrig mer loss. Sen frossar hon. Slukar. Njuter hämningslöst.

Tiden

"Tiden förflyter."

"Förflyter? Vilket konstigt ord. Det ligger inte bra i munnen på mig."

"Tiden passerar, då. Ligger det bättre mellan dina gomsegel?"

"Mina gomsegel? Pluralis? Och ett nytt konstigt ord. Jag vet för övrigt inte hur många du har, men alla vi andra har bara ett gomsegel."

"Okey då. Jag har väl bara ett i så fall."

"Då kan jag kontra med ett annat märkvärdigt ord."

"Vad?"

"Velofarynxfunktionen."

"Min intuition säger mig att du vilken sekund som helst kommer att berätta för mig vad det betyder."

"Jag kan säga så här mycket att du ofta använder den funktionen. Speciellt du."

"Vad menar du?"

"Ditt nasala överklassiga sätt att använda din röst. Det är Velofarynxfunktionen."

"Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte."

"Inte jag heller."

 

Ametist

Fem ord på bokstaven A: arbete, avigt, ametist, akut, aversion. Jag har använt tre av orden i texten nedan:

 

Det var så mitt förhållande med Sorin inleddes. Jag följde med honom hem sen. Sjukhuset hade två separata mindre hyreshus som låg på området, en bit från huvudbyggnaderna. Han hyrde en minimal etta. Intrycket av lägenheten var ensamhet. I ena hörnet, köksdelen, stod ett skrangligt campingbord och två tillhörande låga stolar. Mot väggen mitt emot, under det enda fönstret, var en madrass placerad, direkt på golvet. De vitmålade väggarna lyste tomma.

"Ursäkta, men jag har inte hunnit möblera. Eller, snarare, inte orkat."

"Jag förstår. Arbetet har tagit all kraft."

"Ungefär så. Sätt dig ner", sade han och viftade med ena handen mot madrassen.

Det kändes avigt, men jag gjorde som han sa. Jag sjönk ner på sängdynan, kravlade längre upp och vilade ryggen mot väggen, samtidigt som jag betraktade hur han öppnade kylskåpet och tog fram en vinflaska.

"Du vill väl ha?" sade han och höjde flaskan.

"Varför inte?"

"Rött vin från Rumänien."

Jag undrade varför det stod i kylskåpet. Rött vin. Men jag frågade inte. Han greppade två vinglas ur ett skåp och höll bägge kuporna i vänstra handen medan han fyllde på från flaskan med den högra. Han lyckades hålla glasen upprätta och utan att spilla ur det små grunda glasen gick han fram till mig. Vinflaskan ställde han ner bredvid mig och räckte fram ett glas mot mig.

"Har aldrig druckit rumänskt vin."

"Rumänien har producerat viner väldigt länge, men vi har druckit upp allt själva. Ametist heter det här. Trots att det är rött."

Han log och studerade vinet.

"Kanske stöter det lite i blålila, eller vad säger du?"

Utan att svara tittade jag först ner i glaset, sen på honom.

"Och nu stöter jag på dig", sade han med sträv röst och ställde vinglaset på golvet. "Jag gillar dig."

Han lutade sig fram och med munnen fångade han mina läppar. Hans tunga trängde in i min mun.

Stelt

Det gick inte att låta bli. Det bara bubblade ur mig. Flabbet kom som en lättnad. Men så blev jag medveten om att Sorin inte skrattade. Med bägge händerna tog han tag i bussätets rygg och reste sig upp. Hans kinder var röda. Han log inte ens. Det var ovant. Sorin var annars ständigt en clown som inte tog livet på allvar. Nu var hans ansikte stelt, utan liv. Jag förstod med ens att jag totalt missuppfattat vem han var. Det stämde även på Sorin, det jag hade hört om pajaser. De var svarta inombords. Deras föreställningar var en uppvisning i förställning. De gömde sig. Dolde en förtvivlad människa som fanns där innanför den grälla kostymen och den löjliga hatten. En individ som till varje pris vill se andra skratta. Men inte de själva. De skrattar aldrig. Aldrig.

Inez

Antagit dagens skrivutmaning och skrivit ett litet inslag till mitt manus:

"Får vi lunch nu?" sade hon med glad röst. "Utmärkt, jag är så hungrig efter min långa promenad."

"Var så god och sitt Inez", sade jag. "Jag hämtar mat åt Inez."

Jag satte mig ner bredvid kvinnan och iakttog hur hon med en förväntansfull min tog upp först gaffeln, sen kniven. Med en grace som vittnade om bildning i fint bordsskick började hon skära i fläskkotletten, försiktigt sätta gaffeln i biten och doppa den i en aning sås. Jag kunde inte slita blicken från hennes perfekt formade slanka fingrar. För att vara en gammal kvinna hade hon förvånansvärt släta händer. Hon tuggade långsamt. En droppe brun sås hade slitit sig och rann nerför hakan. Jag lutade mig fram mot henne.

"Ursäkta", sade jag. "Kan jag få låna Inez servett?"

Hon tittade på mig med en förvånad min, men nickade. Jag nappade tag i den i hennes knä och varligt fångade jag upp såsresten från hennes smala käkparti.

"Baserat på ert sätt att utan vidare biträda mig i en penibel situation, drar jag slutsatsen att ni har fått en god uppfostran", sade hon.

Jag häpnade över formuleringen. Så många fina ord. Jag önskade att hon varit klar i huvudet. Det hade varit mycket intressant att få fråga Inez om hennes uppväxt och hela hennes liv. Men det var för sent.