Ljuset vi inte ser

Ta en bok. Välj en valfri mening i början av boken. Skriv en text baserad på denna mening. Ange gärna vilken bok du valt.

 Jag valde Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Marie-Laure dröjer vid fönstret i strumplästen med sovrummet bakom sig, där snäckskal ligger ordnade på stora skåpet, klapperstenar längs golvpanelen. Hennes samling. Hon tar inte vilka snäckskal och stenar som helst. Varenda en är noga utvald. Vid en speciell hörna av stranden, intill den tjocka gamla muren. Muren som omsluter hela innerstaden. Hennes pappa säger att den byggdes sten för sten redan på 1300-talet. Varje vinter slits en aning av stenarnas yta bort och på vissa ställen har havet tagit med sig hela stenar. Där har det bildats hål som havsvattnet sprutande tar sig igenom. Ibland när det är hett på somrarna står hon vid ett av hålen och låter sig svaIkas av duschen, som kommer så plötsligt att hon inte kan låta bli att skrika högt.

I havets egen vrå hamnar snäckskal och stenar i små högar. Hon tar upp en sten, väger den i handflatan. Fingrarna stryker över strukturen. Om den är tillräckligt mjuk lägger hon den i jackfickan. Nu finns det inte plats för fler, säger henne mamma. Marie-Laure ser ut genom fönstret. Hon ser ända till havet. Tänker att hon ska gå dit sen, när hon ätit frukost. Hon tar av sig strumporna för att inte halka i trappen. Från undervåningen hör hon hur mamma slamrar med porslin och känner med ens att hon är hungrig.

Bosses tävling om tre hobbies

Här kommer jag med två:

 Min fina grannar på gården

 

 

 

Förresten:

 

Fotbollsspelare i rött heter George Best! Han i vitt vet jag inte.

 

 

Några av mina egna hobbies:

 

Att läsa kommer högst på listan. Härav säkert mitt stora intresse som kom lite senare i livet: att skriva själv

 

Jag gillar att röra på mig. Springa. Fast jag har utövat andra sporter också. Men att ge sig ut och löpa är relativt lätt. Bara att snöra på dojorna och ge sig ut, istället för att behöva åka till ett gym t.ex.

Jag har alltid tyckt om att köra fort. Har sällan talat om det för omgivningen eftersom fina flickor inte ska vara sådana.

Att se film! Det är fantastiskt. På senare tid har jag börjat luta åt dokumentärer dock. Det görs så många bra!

 

Och att odla! Jag har inga gröna fingrar men tycker så mycket om att se grönsakerna växa. För att inte tala om att dra upp egen potatis och äta på sommaren! Mmmm.

 

Samband

 

Elin är så avundsjuk på alla barn som otvunget tar plats som den naturligaste sak i världen. Har det samband med tidsandan? Under hennes barndom skulle man vara tyst och inte göra väsen av sig. Som flickan på spårvagnen igår. Vid Vasaplatsens hållplats kliver det på ett helt gäng med tjejer och killar i sjuårsåldern. Det regnar och alla är klädda i färggranna regnkläder. Hon tror att aldrig de ska ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Utan slut. Alla tjattrar och skrattar och ljud och kroppar och blöta kläder fyller hela vagnen. Elin tycker att de är söta och känner hur ett fånigt leende sätter sig fast i hennes ansikte. Speciellt lägger hon märke till en liten flicka med honungsfärgad hud och långt svart hår. Hela scenen spelas upp precis framför henne. När flickan får syn på killen i tonåren som helst av allt vill vara ifred med sina tonårsbekymmer. Han sitter med en gigantisk godispåse i knäet och näven långt ner i påsen. Flickans leende som blir större och större och precis när hon ska gå förbi killen säger hon med en elegant liten röst:

"Du, du har så många. Kan inte jag få smaka?"

Utan att svara vänder sig killen mot fönstret och stirrar rakt ut på Wasagatan.

Händelse på spårvagn

Min tolkning, men tagen ur verkligheten:

På spårvagn nr 11 på väg från Godhemsgatan till Domkyrkans hållplats i centrala Göteborg. Klockan är 17.15 måndag eftermiddag den 4 april 2016. Mamma med son.

"Jag tror inte han fattar att jag inte vill vara hos honom."

"Men är det så illa?"

"Mamma. Vad ska jag göra? Vad ska jag svara honom?"

Han lutar sig mot henne och placerar sitt lockiga huvud mot hennes hals. Hon stryker över hans hår.

"Du får ta det lugnt. Närma dig honom lite i taget."

"I så fall kan han ju dra in mig i bilen", säger han och hastigt sätter han sig käpprakt upp i sätet.

"Herregud."

Hon stirrar på honom.

"Han pratar om dåligt beteende."

"Vad? Han har nog komplex."

 "Kan jag sms:a dig när jag kommer dit?"

Bosses bloggtävling om siffror på reg.skyltar

En skön promenad, en aning kylig vårdag. Luften luktar inte vinter längre. Friska vårdofter anas. Utan solglasögon tvingas jag kisa, solens strålar är starka bakom dimmolnen. Småfåglar kvittrar och måsar skriker.

Det enda jag inte hittade var Bond-skylten. Några 003 och en 009, men inte 007. Får nog ge mig på den.

Här har vi stigande siffror (och riktnummer,  men det kommer ett annat längre ner):

 

Sjunkande siffror:

Stigande i följd:

Sjunkande i följd:

Samma siffror:

Jämnt hundratal:

Riktnummer, obs mitt eget:

Problemet

Hans obefintliga sinne för humor. Länge kämpade jag för att få honom att skratta. Körde ordvitsar, men fattade efter ett tag att han inte förstod meningen. Han tittade på mig med ett uttryckslöst ansikte. Lade huvudet på sned. Jag memorerade roliga händelser ur verkliga livet. Sen körde jag stand up på kvällen. Det hände någon enstaka gång att han log. Jag lämnade ut mig själv. Berättade om tillfällen då jag gjort bort mig. Som den gången i badhuset, när jag halkade på det blöta golvet och med benen i vädret satte mig hårt på rumpan. Det gjorde ont. Alla runt mig skrattade den gången. En aning nervöst, men ändå. Eller den gången när jag höll föredrag och sade fel. Ut ur min mun kom ordet pippa istället för tippa. Nipperpippa. Nippertippa. Hela auditoriet slog sig för knäna och flabbade högt.

Så förstod jag äntligen att det var inte det som var problemet. Det var inte hans fel. Inte enbart. Vi var två om det. It takes two to tango.

 

 

Längtan

Dagens uppgift var att ta en bok och skriva en text baserad på en slumpmässig mening i slutet av boken.

Boken jag råkade ta ur bokhyllan var Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Meningen lyder: Om jag kunde det skulle kanske min längtan lugna sig.

 

 Min text:

Om jag kunde det skulle kanske min längtan lugna sig. Om jag fick krafter nog att ta mig upp ur fåtöljen jag sitter i. Då skulle jag säkert klara av att förflytta mig ut i köket. Stödja mig på käppen och sakta vandra fram till köksfönstret. Jag skulle luta mig framåt och låta kroppen vila mot diskbänken. Hur länge skulle jag få vänta? Under tiden skulle jag betrakta fågelbordet. Kanske skulle en rödhake hitta dit och picka i sig av de frön som fortfarande fanns kvar. På åkern långt bort skulle jag urskilja rådjursfamiljen. Mamma, pappa och tre killingar. Deras vita hjärtformade bakdelar. Om jag hade tur skulle jag få se dig komma gående uppför grusgången. Med ditt speciella sätt att gå. Rak rygg och hakan höjd. Du skulle få syn på mig i köksfönstret, le, vinka och skynda på stegen. Jag skulle höra dig öppna ytterdörren och då skulle jag ropa:

"Älskling, äntligen är du hemma!"