Mycken kraft

Med långa steg banade hon sig väg mellan några täta granar och fortsatte vidare mot berget. Det var inget besvärligt berg att bestiga. Det hade hon gjort många gånger. Tjock mörkgrön vattendränkt mossa gjorde dock att hon för varje steg sjönk en bra bit ner i det blöta. För att kunna ta ett kliv framåt var hon tvungen att med mycken kraft dra upp foten, stanna med knäet högt upp i luften och sen återigen ner i mossan. Det gick långsamt framåt. När hon till slut svettig och flämtande stod längst upp på toppen lutade hon ryggen mot en tall. Med handflatan strök hon längs trädstammen. Barken kändes sträv mot hennes fingrar. Hon böjde huvudet bakåt och tittade upp på himlavalvet.  Samma känsla uppstod varje gång hon var här. Förnimmelsen av att gud befann sig däruppe någonstans i det blå och med milda ögon tittade tillbaka ner på henne.

 

Inte enkelt

Enkelt uttryckt; hon var en ensamvarg. Inte en enda gång hade det hänt att hon känt annat än lättnad när hon kom hem från jobbet. Upplevelsen av frihet när hon med en ljudlig flämtning slängde sig raklång i soffan. Oron som släppte, hjärtat som började slå långsammare, andningen som blev lugnare. Likadant när hon träffat vänner genom åren. De få vänner hon hade kvar. Sista timmen på festen blev hon alltid otålig. Våndades. Stod knappt ut. Längtade hem. Kände det som om hon fick slita för att få gå därifrån. Blev tjatig. Sen insett att det kvittade lika. De tyckte ändå att hon var tråkig. Hon tillförde inget. Bjöd aldrig på sig själv. Trots allt, det slet på nerverna. Skavde på hälsan. Nu har hon slutat jobba och har inte varit på kalas på många år.

Bosses tävling om hundar

Jag tog en promenad till Slottsskogen. Där var jag säker på att jag skulle träffa både hundar och mattar och  hussar. Först gick jag till "posten" för att köpa kuvert och skicka iväg ett brev.

 

På väg dit mötte jag första hundarna. En boxer och en amerikansk boxer. Kvinnan blev förtjust när jag frågade om jag fick fota hennes hundar.

 

Två damer kom gående jämsides, men de promenerade trots det inte tillsammans. Den ena var en Beagle

 

och den andra var en Powder Puff, men det var ju inte med på Bosses lista.



Sen kom två äldre damer med en Yorkshire terrier. Också så väldigt förtjusta i att jag ville föreviga deras hund. Det var mycket intresserade av att få veta vad det var för slags tävling jag var med i. Väldigt söt men hade svårt att stå still.

 

Ytterligare två damer som kom med denna Jack Russel. Den var liten tyckte jag. De berättade då att jyckens syskon hade varit så tuffa att han hade fått lite för lite mat i sig i början av sitt liv. Söt.

En äldre allvarlig man kom med denna Dvärgschnauzer. Han var måttligt road av min fråga om jag fick fota. Jag tyckte att han, mannen alltså, drog i kopplet lite väl mycket. Han såg nästan ut som om han hade velat skänka mig hunden.

På gården när jag precis skulle gå hem, mötte jag den här Labrador Retrievern. Också en man som undrade vad jag skulle med fotot till. Men han log och såg trevlig ut.

Det här är faktiskt en Dvärgpinscher som jag lyckades kapa huvudet på :-). Utom tävlan kanske eftersom jag ju redan har fem hundar. Men iaf.

En korsning. Matte visste inte, men trodde det var tre olika raser. Något spanskt bland annat. Utom tävlan.




En Stabyhoun, en av Sveriges minst förekommande hundar sa ägaren. Inte med på Bosses lista.

Någon som tappat en joggingdojan i spåret?

 

 

Return to sender

Om hon hade kunnat. Klarat av. Return to sender. Oläst. Brevet hon fick i mejlen. Hon läste de första meningarna. Det räckte. Ögonen irrade fram och tillbaka över resterande meningar. På något märkligt sätt låtsades hon att hon inte läste. Fast hon gjorde det. Inbillade sig att hjärnan inte var delaktig. Efter många år av bombardemang av informationsflöde, både på jobbet och privat, var hon duktig på att bara skumma och ändå hitta andemeningen. Skanna av det viktiga.  Orden slog henne rakt i ansiktet som vassa käftsmällar. Hatet gjorde henne andfådd. Svettig. Snabbt tryckte hon på det röda ta-bort-krysset. Några timmar senare kom mejlet; Jag har inte fått svar från dig. Fick du inte mitt meddelande? Återigen slängde hon bort. Som om problemet försvann när hon inte längre såg det i sin inkorg. Då kom det skärande plinget från Facebook.

Hon frös

Hon gick snabbt. Kroppen kändes stel som en skyltdocka. Axlarna riste till i en stark rysning. Hon frös. Det var något som var underligt. Jackan var försvunnen. Hon tittade på fötterna och upptäckte att hon var barfota. Kylan mot fotsulan ilade ända upp i huvudet och gruset var stelt och vasst mot tårna. Med pekfingret tryckte hon lätt på läpparna. Ömt, det smärtade i den tunna huden. Munnen kändes sprucken och svullen. Förutom ett blekt ljus från en gatlampa som bländade henne när hon tittade upp, var allt dunkelt omkring henne. Hon förstod inte var hon befann sig. En park. Klungor av björkar och rosenbuskar. Hon måste tänka. Försöka begripa vad som hänt. 

Så kom hon ihåg. Bilder blixtrade framför henne. De hade omringat henne. Konstigt nog, det enda hon tänkte på just då, var hur svagbegåvade de såg ut. Imbecilla. Hon stirrade in i blå uppspärrade ögon med epileptiska ryck i ögonlocken. Deras munnar öppna, flämtande som döende fiskar. De hade grabbat tag i hennes väska och dragit av henne sportjackan. Hon sprang. Allt vad hon kunde. Hon hörde dem komma efter henne. I panik kastade hon av sig sina högklackade skor, tappade balansen. Famlade med armarna i luften. Hon föll raklång och slog ansiktet hårt i marken. Rullade en bit in i mörkret. Sen inget minne av någonting förrän nu.

Bosses tävling - 100-åringar

Oj, nästan lika kallt som den gången för ett par månader sen när jag fotade på kyrkogården förra gången. I början av januari var det nog. Bitande kyla och isig vind. Hittade inte riktigt vad som var begärt, men jag tyckte ändå att jag lyckades ganska väl. Precis som förra gången kände jag mig som om jag snokade. Många kyrkogårdsarbetare som trotsade kylan och var ute och krattade löv etc. När de kom susande i sina små elbilar tyckte jag att de tittade väldigt länge efter mig. Som om de undrade vad det var för kuf.

Jag hittade en grav, Maria som blev 101 år! Tyvärr inga datum.

Men sen fick jag tji.

Clary blev dock 98 år och

 

 

 även så Axel blev 98 år

 

 

Sen hittade jag paret Pehrson som bägge blev 96, fast de föddes och dog inte samma år.

Till sist tar jag med paret Lindblom, hon blev 92 och han 97 år. Inte dåligt alls.

 

 

 

 

Obehag

Kvinnan

Trippar, svajar

Putar, småler, kontaktsökande

Alla upphör att röra sig, stirrar

Obehagligt