Stavningsövning

Han reste sig tungt, stödde sig på bordskanten med högerhanden när han rundade katedern och ställde sig bredvid med händerna i byxfickorna. Iklädd ljust beige chinos, röd- och blårutig flanellskjorta och kraftiga kängor i samma färg som byxorna gav han intryck av att vara på väg ut på jakt. Hans glasartat ljusgrå ögon, med pupiller som knappt kunde skönjas, fixerade hennes blå. Lisa kände hur hon stirrade in i hans ögon utan att kunna blinka.

- Schanger, Lisa, schanger. Hur stavar du till schanger?
- Schanger, sa hon sakta och hörde hur rösten skälvde lite.

Jäkla skit, tänkte hon, jäkla gubbe.

- Jag vet nog inte vad det är.
- Nog? Vet du eller vet du inte? Schanger. Som i stilart, sort, art, område. Behöver du fler synonymer?

- Nej.
- Nå?
- Kan inte.

Han vände på stället som om det var en militärövning, tog två långa kraftiga kliv fram till whiteboardtavlan och skrev med stora bokstäver:

GENRE GENRE GENRE

- Lisa, skriver du?

Heligt

Den heliga anden
min egen livskraft
är en kraft full av liv

Mitt liv

Min andning
blåser liv
mättas med luft och vind

Jag är levande

Kontoret (om gemenskap)

Hon fick inte vara med. Det var inget någon sa högt. De gjorde det fullständigt odiskutabelt klart för henne ändå. De kunde lika gärna ha lagt upp ett gällt vrål rakt in i hennes ansikte ”Du får inte vara med!”. Hon såg det framför sig, hur de med uppspärrade ögon skulle utbrista: ”Men vaddå?! Det har jag aldrig sagt!” eller ”Jag förstår inte vad du menar.”. Ibland uppbådade hon så mycket mod att hon vågade göra nya försök. Det slutade med att hon gick tillbaka sitt skrivbord, hårt damp ner på stolen, stirrade in i den blänkande skärmen samtidigt som hon med stela fingrar ihärdigt knappade på tangentbordet.

- Kan vi inte åka till sushikrogen på Prinsgatan och äta lunch idag? frågade hon .
- Neej, jag har mat med mig.
- Neej, jag har inte råd just nu.
- Neej, jag ska äta stor middag ikväll, jag tar en macka.

En gång såg hon Eva och Anna ta på sig sina jackor, båda hade likadana mörkblå linnekavajer från Esprit och sen snabbt försvinna ut. Tjugo minuter senare såg hon Evas svarta Toyota Landcruiser svänga in på parkeringen. In på kontoret kom de gående med stora vita plastkassar i händerna.

- Skulle du ha? Ja, men vi är så vana vid att du alltid har mat med dig, förstår du.

Det var kallat till möte med Verkställande Direktören på företaget. Det skulle informeras om årets resultat och planer för framtiden. Klockan 1330 i aulan.

- Men, ska vi inte gå nu? frågade hon när klockan var två minuter i halv två, det börjar bli sent.
- Snart.

En minut senare gick hon ensam. Hon hann bara sätta sig ner i en av stolsraderna, som sluttade en aning neråt mot podiet där han redan stod och väntade bakom talarstolen, när kollegorna steg in. Hon sneglade lite försiktigt bakåt. De satte sig i en annan rad, längre bak.

Lånad tid

Nyfiken som hon var tyckte hon om att bli framrullad till fönstret varje morgon efter frukost. Först hon, verkade personalen tänka, sen hjälper vi alla de andra. Alltid hon först. Varför visste hon inte. Hon har aldrig krävt någonting. Aldrig någonsin i hela sitt liv.

Utsikten var vacker, helt enkelt bedårande, med Kasebosjön i bakgrunden, dungar med smäckra björkar i förgrunden och en välklippt gräsmatta som sluttade ner mot vattnet. Dessutom kunde hon hålla uppsikt över alla som kom och gick. Det var därför hon såg Karl-Owe komma. Hon stirrade på hans satta gestalt när han med lite lätt vaggande gång långsamt traskade längs grusgången upp till huset. Det tunna grånade håret fladdrade en aning i vinden. Hade han inte blivit rundare om kinderna? Han höjde aldrig huvudet för att titta upp mot det fönster som han visste var hennes. Hur länge sen var det? Hon räknade på fingrarna. Tre månader. Dörren öppnades och där stod han, Karl-Owe.

- Karl-Owe, så du är här? frågade hon utan att hälsa först. Det var länge sen.
- Ja, du vet hur det är. Jag vill hälsa på dig oftare, men jag har för mycket att göra. Familjen, jobbet och så. Du vet hur det är, upprepade han.
- Nej, det vet jag inte. Jag har hur mycket tid som helst, sa hon och svepte med armen framför sig. Du kanske vill låna lite tid av mig?
- Mamma, skoja inte.
- Jag skojar inte. Jag vet inte varför, men jag tror inte på dig.
- Vad då inte tror på mig?
- Om du verkligen ville, skulle du kunna komma hit oftare.
- Glöm det nu, mamma. Var glad att jag här nu, sa Karl-Owe samtidigt som han gick fram till hennes rullstol, ska vi inte gå ut nu så du får känna lite försommarluft?
- Jo tack, sa hon och kände hur den tidigare känslan av frustration svepte bort, ut ur hennes ansträngda hjärna.

Min son är här, tänkte hon samtidigt som hon kände en djup suck dra genom kroppen, njut av stunden.

Ironi (om att håna)

Kolsva, lördagen den 5 juni 1965

Det regnar ute. Vi är på promenad, min pappa och jag. Varför kommer jag inte ihåg. Kanske var vi på väg för att handla något i Kolsva Handel åt min mamma. Hon hade säkert glömt någon viktig ingrediens till vaniljbullarna hon alltid bakade på lördagar. Vi var bägge iklädda mörkblå regnrockar med sydväst i samma färg. Jag hade röda gummistövlar och pappa svarta. Han tittar ner på mig med stadiga klarblå ögon, pekar lite längre fram på den regnvåta gatan och säger:

- Trampa nu rakt ner i den stora vattenpölen där borta. Och stänk ner dig ordentligt.

Jag vet att han inte skulle uppskatta något svar tillbaka så jag säger inget, fast jag vill. Jag vågar inte.

Jag påminner mig ett annat tillfälle. Jag är på väg in i hans, för det är verkligen min pappas och ingen annans, mörkblå Volvo Amazon Combi. På ungars vis slänger jag mig in i baksätet och drar snabbt igen dörren.

- Ska du tvunget försöka få ut bildörren på andra sidan eftersom du slungar igen den? hör jag en skarp röst från framsätet.

Inte heller den här gången svarar jag. Kryper ihop i baksätet och stirrar tyst på pappas smala nacke.

Rosa attribut

Hon klädde sig alltid i rosa. Min granne i lägenheten under mig. En total rosa uppenbarelse var hon. Från hårbandet, slingorna i håret, det rosalysande läppstiftet, den koketta linnedräkten, de glittriga strumporna till de knallrosa högklackade pumpsen. Och axelremsväskan i rosenskimrande krokodilpräglat skinn. Det såg ut som skinn i alla fall. Hela hon var som ett rosafärgat ulligt moln.

Under min dagliga frukostrutin, hallon- och blåbärsyoghurt med ekologisk müsli och Göteborgsposten, råkade jag ofta få syn på henne från mitt köksfönster. Jag kunde inte låta bli att stirra och undra vart hon var på väg. Vilken typ av jobb hade hon? Säkert något konstnärligt och kreativt. Det var nog hennes kraftfulla attribut som gav mig det intrycket.

Några gånger hade jag gått ner på gården, stått halvt om halvt bakom en bred rododendronbuske och i smyg kikat upp i hennes fönster. Där hängde förstås rosarutiga gardiner. Tyvärr gick det inte att se längre in i lägenheten.
Jag fantiserade om anledningen till hennes rosagnistrande tillvaro. Skulle det symbolisera en skir, spröd personlighet? Kanske ville hon utstråla en önskan om beskydd från en muskelstark robust man. En sådan som jag. Är det möjligt att ställa en sådan fråga till en granne som jag bara har tjingat på några gånger i trapphuset? Jag måste nog, är så nyfiken.

Vems ansvar var det?

- Mamma! Ska vi inte åka till djuraffären snart?
- Senare.
- Men du lovade att det skulle bli snart.
- Ja just det, lilla du, snart var rätta ordet. Vi väntar på din faster, förstår du. Det är hon som känner till var affären ligger. Elsas Zoo heter butiken förresten. Den ligger i Kungsladugård.
- Men, mamma, kommer inte faster snart då? Jag vill ha min hamster NU!
- Titta! ropade mamma Eva, där kommer hon ju!

Ebba vände så kvickt på huvudet att hennes tunna solblekta hår svängde som en nylongardin i luftdrag. Hon slängde en blick ut genom köksfönstret. Sekunden efter kastade sig Ebba ner från köksstolen, tog några skutt ut i hallen, slängde upp ytterdörren, hon stängde den inte efter sig. Ebba sprang nerför trapporna för att möta sin faster Britt.

- Äntligen!
- Jaså, är jag efterlängtad? frågade Britt samtidigt som hon satte sig på huk så att hon kom i samma höjd som Ebba.

Med högerhanden smekte hon Ebba över hennes runda rosiga kind.

- Ska vi åka på en gång? I din bil? Snälla!
- Ja det är klart.

Tio minuter senare rattade Britt sin svarta Saab 9000 rakt genom Mariaplans rondell och svängde höger in på Kungsladugårdsgatan.

- Här ska det vara i närheten, sa Britt, vi parkerar bilen och går resten. Det är inte långt.

Eva och Britt gick på var sin sida om Ebba. De höll henne stadigt i varsin hand. Britt höjde huvudet och sträckte upp armen.

- Här. Här är det. Där ska det vara, sa hon och pekade på en ödetomt.
- Där? Men där är ju bara en grusplan. Det ser ut som om huset är rivet, tycker jag.
- Men, jag vet att det är här. Det ska vara här. Elsas Zoo stod det på en stor skylt i blå och röd neon på väggen.
- Vi kan i alla fall konstatera att här är den inte kvar längre, sa Eva och log ett lite snett leende och neonet har antagligen gått upp i rök.
- Men, kära nån, känner de inget ansvar, bara riva huset så där utan att säga till?