Den försvann (skrivpuff 13 sept om att bli upptäckt)

Ringen försvann.Den tjusiga antika ringen som hon alltid bar på högra långfingret. Rent guld, 24 karat, det är ovanligt, sa mamma när Lisa fick den i present på artonårsdagen. Min mor har haft den och hennes mor före henne. Nu är den din, Lisa. Hon älskade den, så strålande, hänförande med sin inte helt transparanta gröna beryll.

När hon kom hem den dagen. Drog av sig de tjocka välsittande fårskinnshandskarna. Stirrade ner på handen. Ingen ring. Det sved i hela kroppen. Det kan inte vara sant. Hon försökte hålla sig lugn, andades djupt. När hade hon sett ringen på fingret senast? Hon var inte säker. Var? Hur kan det ha hänt? När hon satte handen i en plastpåse på ICA och krafsade efter potatis? Hade den försvunnit ner i potatislårens mörka kolossala inre? Eller var det när hon tvättade händerna på jobbet? Kan ringen ha halkat av tvålhala fingrar? Var den kvar i handsken? Nej. Så enkelt kunde inte livet vara, tänkte hon och suckade.

Till sist fick Lisa motsträvigt godta att ringen var borta. Hon sörjde den som en förlorad vän. Hoppades att mamma inte skulle fråga.

Ett år senare skulle Lisa flytta. Fortfarande gick det inte en dag utan att hon tänkte på ringen. Nu skulle hon passa på att rensa och slänga sådant som var onödigt att släpa med sig till nya stället. Lisa böjde sig ner över de gamla slitna smutsiga joggingdojorna som stått i hallen längst in i hörnet under skohyllan hur länge som helst. I det ögonblicket gjordes upptäckten. Något ramlade ur skon. Ringen!

Vägen till jobbet (skrivpuff 10 sept. - om att försvinna)

Hon vaknar. Måste upp, ont i nacken. Går inte att få upp huvudet ur kudden. Sätter bägge händerna runt bakhuvudet som stöd. Drar sig sakta upp. I hjärnan dunkar det diffust, ändå ytterst påtagligt. Mörk. Känner sig mörk i sinnet. Fasar för att bege sig till jobbet. Hon trivs med jobbet. Det är inte det, utan det är VÄGEN TILL arbetet som är problemet. Hon bävar, hukar varenda dag. Vill inte gå hemifrån. Vill inte stänga dörren, låsa och börja promenaden till kontoret.

Ingen morgon är den andra lik. Antingen hoppar han fram, ställer sig precis framför hennes fötter när hon rundar ett gathörn. Står han och spanar där bakom? Varför märker hon aldrig det? Eller så kommer han gående bakom henne. Hon bara anar honom, vågar inte vända sig om. Han sniker förbi så nära att hon inte kan komma undan. Hon måste dra upp hans unkna lukt i näsborrarna. På torget som hon korsar strax innan framkomsten, står en uppsättning stora blomsterkrukor placerade. Ut från skogen av blommor kom han en dag utflygande och landade en halvmeter från henne. Han måste ha stått gömd bland dagliljor, dahlior och vallmor. Finns aldrig någon tid att reagera innan han försvinner. Han är som uppslukad. Hon lyfter blicken mot himlen och drar in den friska luften.

Ska hon skaffa cykel? Men vore inte det detsamma som att kapitulera? Låta honom vinna? Vad är det som säger att det hjälper förresten? Nu bestämmer hon sig. Idag ska hon vara beredd. Sträcker på ryggen, känner sig bättre av bara tanken. Hon ska skrika åt honom för full hals: Vad vill du?! Sluta terrorisera mig! Annars!

Den dagen ser hon inte ens dammet från honom. Och aldrig mer.

Inget vardagsproblem

Det här var verkligen inget vardagsproblem för oss. En man som gick omkring i tunnelbanan och stack en skruvmejsel i kvinnors kroppar. Bara kvinnor. I New Yorks Subway. På hotellrummet på Manhattans 47:e gata blängde vi på TV:ns nyhetsutsändning. Varje dag, hela dagen, kablade kanalen ut aktualiteter, enbart om Manhattan. En svart man. Så synd. Hade på något förunderligt sätt upplevts mindre frustrerande om det hade varit en vit man.

Istället var vi nu pressade att känna oss så där vedervärdigt rasistiska, när vi spatserade ner för tunnelbanans långa, dåligt upplysta gråslitna trapp. Våra ögon studsade, hoppade från den ena till den andra som passerade oss. Jag spände alla muskler i kroppen, som för att göra det svårare för mejseln att tränga in.

Vi spanade efter en svart man med en snickares verktyg i handen. Jäkla gubbe, sa vi, som tvingande oss att titta osäkert på alla mörka män. Vi såg honom aldrig.

Bortom berömmet

Jag betraktar dig. Du ser inte att jag ser. Ser förbi lagret av underlagscréme och heavy-coverage foundation. Vet vad som finns under tungt grönmålade ögonlock, ljust bruna omsorgsfullt borstade ögonbryn och svarta förlängda ögonfransar.

Jag hör att någon berömmer din svarta sidenklänning från Valentino. Så utsökt perfekt på dig. Jag betraktar dina kick-ass-röda läppar. De rör sig oavbrutet, jag kan bara ana tänderna därinne. Fast då och då kan jag se rakt in i ditt gap när du brister ut i ett högt fylligt skratt. Samtidigt skakar du på din tjocka man av platinablonda lockar tillbaka över de nakna axlarna. Är det bara jag som hör hur glättigt oäkta skrattet låter, nästan som om du gråter?

Mitt i ett fnitter möts våra blickar. Du tystnar. Det känns som en evighet, men det varar bara några sekunder. Sen vänder du dig om, tar tag i hans arm. Jag märker att du nickar åt andra hållet, visar att du vill att ni ska gå därifrån.

Du förmår inte acceptera det sanna. Inför dina vänner, din släkt förblir du osann, du stannar hellre kvar i ditt noggrant uppfunna påhittade jag. Hur länge kan jag vänta på dig? Hur länge orkar du?

"Kick-ass-rött läppstift" = sagt av Gwyneth Paltrow

Hon kom hem

Hon satte nyckeln i låset. Det gick inte att vrida om. Men jag vet ju att det är åt vänster jag ska vrida. Har jag gjort hur många gånger som helst. Jäklar! Varför går det inte? Kolven satt fast. Lisa kände på dörren. Den är ju inte låst! Konstigt, tänkte Lisa samtidigt som hon tog ett steg in i lägenheten. Hallen var inbäddad i ett intensivt mörker. Hon krånglade av sig den stora svarta ryggsäcken som hon burit omkring på i flera månader. Strök med handen över väggen till höger, där hon visste att det fanns en strömbrytare. Med pekfingret tryckte hon ner den gamla vippströmbrytaren av mässing och porslin. Inget hände.

- Mormor!

Gick längre in i hallen, spände ögonen, trevade sig fram mot köket.

- Mormor!

Lyssnade. Tystnaden var ogenomtränglig. Dörren till köket var halvöppen. Mellan persiennernas snedställda spjälor gled ljusstrålar från månen in i smala stråk över det runda köksbordet. Tekoppen hade vält och vätska hade lämnat ett långt mörkt ojämnt spår efter sig. Hon kände med fingrarna på fläcken, den var torr. En assiett med en halväten smörgås med leverpastej stod bredvid. Den såg kladdig ut, som om någon av en egendomlig anledning hade rört om i pålägget.

Hon fortsatte sakta, motvilligt avvaktande, mot sovrumsdörren. Något är fel. Jag känner inte igen vibrationerna. Dörren var stängd, hon tryckte ner handtaget. Den gled sakta upp. Det skumma ljuset i rummet var dammigt, som om tunna skyar av dimma trängt in. Sängen stod där den alltid stått, där, under fönstret. Ett bylte. Det låg ett bylte i sängen, under filten. Mormor? Är det verkligen mormor?

Filten rörde på sig. I samma ögonblick såg hon. Det var en katt. Den tog ett högt hopp rakt mot henne, ställde sig framför henne och visade sina skarpa, spetsiga små tänder. Den fräste skummande, de skarpt gröna ögonen lyste i dunklet.

- Lisa!

Hon ryckte till, hjärtat tog en vurpa, vände sig snabbt om. Kalle. Grannen rakt över gången.

- Kalle! Vad har hänt? Mormor?

- Hon är på sjukhuset. Jag har nyckel, brukar titta till henne. När jag kom in låg hon över köksbordet. Ansiktet i smörgåsen. Jag ringde ambulans. Jag bara sprang ut, glömde låsa.

I total balans (skrivpuff 3 sept 2010)

- Sträck på dig!

Rösten skär i hennes kropp som eldtungor. Hon drar tillbaka axlarna, det stramar i bröstmusklerna och sticker i ländryggen. Lisa skjuter fram bröstet.

- Såja, en aning mindre svagt, men inte bra nog. Fortsätt nu så jag får se. En bas, en bas.

Återigen låter Lisa knäna peka snett utåt, sänker samtidigt kroppen sakta. Håll ryggen rak, håll ryggen rak. Upp. Hon vänder sig mot stången, svänger benet upp på barren.

- Stopp! Nu åker axlarna fram igen. Upp med hakan. Din dubbelhaka intresserar oss inte. Du är hopplös. Kroppshållningen är lika usel som din Plié. Ut på golvet nu. Jag vill se en snygg Entrechat.

Lisa vänder ryggen mot spegeln, tar några korta språng rakt ut i salen. Hoppar upp och korsar benen i en serie.

- Jaha, ja, ja, den var väl OK. Men alldeles för långa uthopp. De vet väl vad ordet balett kommer från? Ballo, alltså liten dans. Liten var ordet. Hör du mig? Och nu en Changement de pied. Avant! Kom ihåg, kroppen i balans. Kom ihåg att landa i demi-plié.

Lisa tar sats, hoppar upp och landar med bägge fötterna i femte position demi-plié. Högra foten vrider sig i nedslaget. Det exploderar i hjärnan. Smärtan skjuter rakt igenom henne. Hon står still på stället, stirrar oavvänt ner på den rosa balettskon i siden. Oförmögen att röra sig, fullständigt förstelnad.

Hennes ansvar (skrivpuff 1 sept 2010 - att hålla ihop)

Det var fullständigt omöjligt att sova. Lisa vände och vred sig i oändlighetens tomma mörker. På nätterna var framtiden något stort svart som hotade att sluka henne levande. Dagarna kunde hon ta sig igenom. Lisa var en fena på att klippa av tankarna. Ibland glömde hon bort hela skiten, kände sig som vanligt och till och med skrattade spontant.

Men tiden klev henne på hälarna. Hon snubblade. Nu kunde hon inte vänta längre, måste berätta. Det värsta av allt var ovissheten. Vilken reaktion skulle hon få? Ilska? Avsmak? Förståelse? Medkänsla? Det här ska vi ordna tillsammans, du och jag.

Han höll på att fylla vatten i kaffebryggaren. Lisa ställde sig i dörren in till köket.

Pappa, jag är med barn, sa hon enkelt och såg rakt in i hans kortklippta nacke. Hans rygg knyckte till, nästan omärkligt.

Kunde du inte ha hållit ihop benen, frågade han utan att vända sig om mot henne.