Han öppnar dörren och kliver med bestämda steg in i butiken. Bjällran i matt mässing, som någon hängt så att den nuddar dörren så fort den slås upp, ekar högt. Ljudet skär i hans öron. Idag är han särskilt känsligt för gälla klanger. Det är inte ofta Erik besöker Metzgers Herrekipering, men idag måste han. En lång smal man i trettioårsåldern, klädd i mörk kostym, närmar sig. Det är Persson. Mats Persson junior. Han har blont hår med lång lugg som han gärna slänger tillbaka över pannan. Erik känner till Persson. Han är ende sonen till den ende brandsoldaten i byn, Mats Persson senior. Han blev inte brandman själv. Nej, han blev bara expedit, butiksbiträde. Här i samhället känner alla, alla. Ingen undgår syningen i de täta eller lättgenomträngliga sömmarna.
- God dag Strömhed, säger Mats junior och bugar sig lite lätt, jag vet varför du har kommit hit.
- Du... vet redan?
- Ja, jag beklagar sorgen. Det gick fort på slutet?
- Ja, säger Erik och ser sig omkring bland alla herrkläder, det är inget att prata om. Det var väntat. Jag vill prova en svart kostym. Det är allt. Har ni vita slipsar?
- Ja visst, absolut, svarar Mats junior. Kom med, säger han och gör en svepande gest inåt butiken, här borta hänger våra mörka kostymer. Vill Strömhed ha svart eller kanske går det bra med en mörkgrå?
Bara sopa under mattan, tänker Mats junior. Inte prata, inte visa sig sårbar. Att hålla fasaden synbart ren är viktigast.
Min novell
Novell utgiven på HOI förlag
torsdag 12 augusti 2010
onsdag 11 augusti 2010
Tycker ni att jag är strulig?
- Och så vet ni att jag har stora krav och särskilda behov, eller hur?
- Jo, ähum, det har vi förstått. Men vi fixar det mesta. Var är det du tänker på?
- Jo, först och främst ska det stå tre literflaskor med ljummet vatten hämtat från Giubiascodalen i Schweiz på hotellsviten när jag anländer.
- Ljummet?
- Ja, det måste hålla exakt tjugo grader.
- OK, ska se om vi kan ordna det.
- Det måste ni, annars kommer jag inte.
- Aha, och vid vilken tidpunkt kommer du och ditt följe?
- Kan inte säga exakt förrän vi landar. Ni får helt enkelt vara beredda hela dagen.
- Fler krav?
- Ja, på rummet måste finnas en Crosstrainer CT175, en Skip-Sport MF100 Compact och en Abilica Rockring. Det ska även finnas några Rage Extreme Recovery Bars tillsammans med ett glas för att dricka vattnet i.
- Aha, jag kollar. Något... något mer?
- Ja, frukt, men inte vilka som helst. Jag ska ha cherimoya, kiwano, rambutan, pitahaya och papaya.
- All... right, papaya känner jag till.
- Och allt ska vara pinfärskt, det behöver jag väl inte påpeka?
- OK, vi ska göra ett seriöst försök att tillfredsställa din begäran.
- Ni tycker kanske att jag är strulig?
- Neej, inte alls Madonna, har jag gett dig det intrycket?
- Jo, ähum, det har vi förstått. Men vi fixar det mesta. Var är det du tänker på?
- Jo, först och främst ska det stå tre literflaskor med ljummet vatten hämtat från Giubiascodalen i Schweiz på hotellsviten när jag anländer.
- Ljummet?
- Ja, det måste hålla exakt tjugo grader.
- OK, ska se om vi kan ordna det.
- Det måste ni, annars kommer jag inte.
- Aha, och vid vilken tidpunkt kommer du och ditt följe?
- Kan inte säga exakt förrän vi landar. Ni får helt enkelt vara beredda hela dagen.
- Fler krav?
- Ja, på rummet måste finnas en Crosstrainer CT175, en Skip-Sport MF100 Compact och en Abilica Rockring. Det ska även finnas några Rage Extreme Recovery Bars tillsammans med ett glas för att dricka vattnet i.
- Aha, jag kollar. Något... något mer?
- Ja, frukt, men inte vilka som helst. Jag ska ha cherimoya, kiwano, rambutan, pitahaya och papaya.
- All... right, papaya känner jag till.
- Och allt ska vara pinfärskt, det behöver jag väl inte påpeka?
- OK, vi ska göra ett seriöst försök att tillfredsställa din begäran.
- Ni tycker kanske att jag är strulig?
- Neej, inte alls Madonna, har jag gett dig det intrycket?
tisdag 10 augusti 2010
Öppnade dörren helt
När hon vaknade gnisslade det mellan tänderna. Som om hon hade sandkorn i munnen. Ljudet fick henne att rysa, det skar i öronen. Det var verkligen sand. Hon steg upp ur sängen, vandrade ut i köket och tog en mun vatten. Sköljde runt i munnen och spottade ut. Hur hade hon fått sand i munnen? Hade hon gått i sömnen? Kanske gått ut i natten? Det hade hon hört, att människor som gick i sömnen gjorde både normala och onormala saker. Men att det oftast inte var farligt. Oftast?
Hon steg ut i hallen, kände på dörren. Den var olåst. Öppnade dörren helt, såg rakt ut i trappuppgången. Den ekade av tomhet. Tillbaka in i hallen fick hon en stark förnimmelse av en mäktig hårt pinande vind, uppfattade en distinkt verklig känsla av att stå mitt i en sandstorm. Det var svårt att stå stilla, kastbyarna ville dra med henne. Hon kastade ut armarna rakt ut från kroppen för att hindra vinden från att släpa med henne bort.
Hon drog med fingrarna över sitt bröst, över sin nakna kropp. Den kändes som slipad med ultrafint sandpapper.
Hon steg ut i hallen, kände på dörren. Den var olåst. Öppnade dörren helt, såg rakt ut i trappuppgången. Den ekade av tomhet. Tillbaka in i hallen fick hon en stark förnimmelse av en mäktig hårt pinande vind, uppfattade en distinkt verklig känsla av att stå mitt i en sandstorm. Det var svårt att stå stilla, kastbyarna ville dra med henne. Hon kastade ut armarna rakt ut från kroppen för att hindra vinden från att släpa med henne bort.
Hon drog med fingrarna över sitt bröst, över sin nakna kropp. Den kändes som slipad med ultrafint sandpapper.
måndag 9 augusti 2010
Minimalt stoft
På våren tänker hon ofta på döden. Låter kanske konstigt för dig. Det är ju då allt föds på nytt, tänker du. Skott skjuter i höjden, spirande knoppar fyrar av sina kronblad, färsk grönska blir så intensiv, att du får kisa. Det är på våren vi alla lever, tycker du.
Det är just det som gör henne så rädd. Livrädd. Ångesten skär genom kroppen. Hon vet att hennes tid är ändlig. Vet att det finns ett slut. En vacker vårdag kommer hon inte att födas på nytt, utan för alltid vara ett med oändligheten. Återgå till att vara ett minimalt stoft.
Våren. Den omvälvande upplevelsen, den intensiva tiden. Förstår du inte att det omöjligt för henne klara sig utan den? Tanken är otänkbar, den att inte finnas.
Hon grubblar, men ser ingen räddning. Inget sätt att slippa närma sig evigheten. Tycker du att hon har besynnerliga tankar? En dag kommer hon att vara död, säger du, det är ofrånkomligt, vara utan tankar, liv, utan känslor. Lev nu istället, ropar du, fundera inte så mycket. Bara lev.
Hon kan inte. Gräver ner sig istället. Är det här hennes sista vår?
Det är just det som gör henne så rädd. Livrädd. Ångesten skär genom kroppen. Hon vet att hennes tid är ändlig. Vet att det finns ett slut. En vacker vårdag kommer hon inte att födas på nytt, utan för alltid vara ett med oändligheten. Återgå till att vara ett minimalt stoft.
Våren. Den omvälvande upplevelsen, den intensiva tiden. Förstår du inte att det omöjligt för henne klara sig utan den? Tanken är otänkbar, den att inte finnas.
Hon grubblar, men ser ingen räddning. Inget sätt att slippa närma sig evigheten. Tycker du att hon har besynnerliga tankar? En dag kommer hon att vara död, säger du, det är ofrånkomligt, vara utan tankar, liv, utan känslor. Lev nu istället, ropar du, fundera inte så mycket. Bara lev.
Hon kan inte. Gräver ner sig istället. Är det här hennes sista vår?
torsdag 5 augusti 2010
Om att skriva i anteckningsboken
Tjuvlyssnat och nedtecknat i min skrivaranteckningsbok:
En liten flicka kommer springade efter sin far som går lååångt därframme:
- Pappa! Pappa, när jag säger stopp måste du stanna! Titta! Den har inte inga ben!
- Vaddå?
- Titta pappa!
Pappan tittar lite förstrött, kommenterar inte, fortsätter prata med sin kompis.
- Varenda gång har det inte fungerat,säger han i irriterad ton, både Eriksson och Larsson var inte lika bra.
Senare samma dag i kö i livsmedelsbutiken:
En mobil ringer, kvinnan före mig i kön, som precis håller på att lägga upp sina varor på bandet, svarar. I en irriterad ton säger hon:
- Måste du alltid ringa precis när jag ska betala i kassan!
En liten flicka kommer springade efter sin far som går lååångt därframme:
- Pappa! Pappa, när jag säger stopp måste du stanna! Titta! Den har inte inga ben!
- Vaddå?
- Titta pappa!
Pappan tittar lite förstrött, kommenterar inte, fortsätter prata med sin kompis.
- Varenda gång har det inte fungerat,säger han i irriterad ton, både Eriksson och Larsson var inte lika bra.
Senare samma dag i kö i livsmedelsbutiken:
En mobil ringer, kvinnan före mig i kön, som precis håller på att lägga upp sina varor på bandet, svarar. I en irriterad ton säger hon:
- Måste du alltid ringa precis när jag ska betala i kassan!
onsdag 4 augusti 2010
Jag behöver Dig
Jag är beroende av Dig. Jag behöver Dig för att kunna leva. Hela mitt liv kretsar kring Dig.
Du vet. Det var en medveten strategi från Din sida. Du fångade in mig. Snurrade mig runt Din kraftiga kedja av solitt järn. Ända uppifrån och ända ner. Hela mig. Vilken fullträff Du fick. In i buren som Du låste och kastade nyckeln långt ut i den djupa svarta tjärnen.
Jag skakar galler. Jag vet. Fångenskapen ger mig trygghet. Jag vill vara här i mitt fängelse. Det är mitt eget val. Att låta mig snärjas av Dig.
Du vet. Det var en medveten strategi från Din sida. Du fångade in mig. Snurrade mig runt Din kraftiga kedja av solitt järn. Ända uppifrån och ända ner. Hela mig. Vilken fullträff Du fick. In i buren som Du låste och kastade nyckeln långt ut i den djupa svarta tjärnen.
Jag skakar galler. Jag vet. Fångenskapen ger mig trygghet. Jag vill vara här i mitt fängelse. Det är mitt eget val. Att låta mig snärjas av Dig.
tisdag 3 augusti 2010
Födas på nytt
VI GÖR OM DIG!
stod det på en av månadstidningarnas löpsedlar.
LÅT OSS TA HAND OM DIG, GE DIG ETT NYTT LIV.
Ja! Det är precis vad jag behöver. Jag vill! Vill ha ett nytt liv! En renaissance. Pånyttfödsel.
Hon drog vårdslöst upp dörren, gick in i servicebutiken. Flaggan svängde över dörren, Var dags Livs stod det med gröna stora bokstäver. Köpte tidningen, Din Livskraft, pinnade på snabbt de två kvarteren hem. Två steg i taget upp till våning fyra utan hiss, låste upp dörren med darrande händer, andades flåsigt.
Stannade upp i hallen. Den ekade lika tyst och ödsligt som alltid. Inga kuvert låg och väntade på att sprättas upp nedanför brevspringan. Tog tag i ena skinnstövelns dragkedja. Hakade upp sig. Jäklar. Svettades. Men lugna ner dig, du hinner. Tidningen springer inte ifrån dig. Men tänk om det bara är en, säger en, som får komma till Din Livskraft och få ett nytt liv. Då är det väl bråttom? Hon tvingade sig att dra ett djupt andetag med munnen stängd, andades långsamt ut, som hon lärt sig på yogaträningen. Stod stilla, väntade på att hjärtat skulle börja slå regelbundet, dunk dunk dunk.
Gick in i köket, där allt var undanplockat, ingen disk framme, diskbänken lyste blänkande tom. Satte sig vid köksbordet, axlarna spänt uppdragna, bläddrade med fladdriga fingrar fram till sidan femton. Där stod det:
Ta chansen att bli omhändertagen. Du kommer hit till oss, experter tar hand om dig hela dagen. Vi gör om dig, från topp till tå och du blir vår modell till vårens modereportage för sportkläder. Kostar dig bara 2000kr. Skriv och anmäl ditt intresse redan idag. Bara EN får chansen.
2000kr? Axlarna sjönk ner. Funkar inte. Har inte råd. Får vara. Får avvakta med mitt nya liv. Hon reste sig sakta upp från köksstolen, började göra i ordning en kopp grönt lugnande te med en aning lättmjölk i.
stod det på en av månadstidningarnas löpsedlar.
LÅT OSS TA HAND OM DIG, GE DIG ETT NYTT LIV.
Ja! Det är precis vad jag behöver. Jag vill! Vill ha ett nytt liv! En renaissance. Pånyttfödsel.
Hon drog vårdslöst upp dörren, gick in i servicebutiken. Flaggan svängde över dörren, Var dags Livs stod det med gröna stora bokstäver. Köpte tidningen, Din Livskraft, pinnade på snabbt de två kvarteren hem. Två steg i taget upp till våning fyra utan hiss, låste upp dörren med darrande händer, andades flåsigt.
Stannade upp i hallen. Den ekade lika tyst och ödsligt som alltid. Inga kuvert låg och väntade på att sprättas upp nedanför brevspringan. Tog tag i ena skinnstövelns dragkedja. Hakade upp sig. Jäklar. Svettades. Men lugna ner dig, du hinner. Tidningen springer inte ifrån dig. Men tänk om det bara är en, säger en, som får komma till Din Livskraft och få ett nytt liv. Då är det väl bråttom? Hon tvingade sig att dra ett djupt andetag med munnen stängd, andades långsamt ut, som hon lärt sig på yogaträningen. Stod stilla, väntade på att hjärtat skulle börja slå regelbundet, dunk dunk dunk.
Gick in i köket, där allt var undanplockat, ingen disk framme, diskbänken lyste blänkande tom. Satte sig vid köksbordet, axlarna spänt uppdragna, bläddrade med fladdriga fingrar fram till sidan femton. Där stod det:
Ta chansen att bli omhändertagen. Du kommer hit till oss, experter tar hand om dig hela dagen. Vi gör om dig, från topp till tå och du blir vår modell till vårens modereportage för sportkläder. Kostar dig bara 2000kr. Skriv och anmäl ditt intresse redan idag. Bara EN får chansen.
2000kr? Axlarna sjönk ner. Funkar inte. Har inte råd. Får vara. Får avvakta med mitt nya liv. Hon reste sig sakta upp från köksstolen, började göra i ordning en kopp grönt lugnande te med en aning lättmjölk i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)