Val

När jag tittade upp stod de två kvinnorna och stirrade på mig. En av dem tecknade åt mig att gå med. Rummet vi kom till, efter att ha gått nerför och uppför så många trappor att jag tappat begreppet om var i byggnaden vi befann oss, liknade en fängelsecell. Kala stenväggar, fuktig luft och långt upp, strax under taket, en gallerförsedd glugg. Längs ena väggen var en brits placerad. Jag hann inte reagera innan dörren slog igen bakom mig.

Jag hade inget val. Måste hitta ett sätt att fly. Jag var sannerligen en riktig novis när det gällde att känna till hur man flyr ur fångenskap. Imorgon måste jag vara långt härifrån. Gluggen var utesluten. Även om jag på något sätt skulle kunna ta mig upp dit fanns risken att fastna. Vilken förnedring att hittas halvvägs ut. Tanken var faktiskt komisk. Jag skrattade till. Mitt skratt lät som ett skrik på hjälp.

Order

I förvirringen av hans plötsliga uppdykande gjorde jag en ansats att resa mig upp. Med ena handen visade han att jag skulle sitta kvar.

”Nu börjar vi analysen”, sa han och satte sig ner i stolen bredvid min. ”Du och jag.”

”Analysen?”

”Du kan inte bli min hustru utan en ordentlig prövning”, sa han och betraktade mig ingående.

”Förlåt?” sa jag och undrade om han hörde darrningen på rösten.

”En direkt order från mig som härskare; du kan inte vägra. Du ska utbildas. Mina assistenter märker omgående om du är lämplig. Vila nu, i morgon blir det en dag fylld med aktiviteter. Vill du fråga något innan jag går?”

Han pratade fort men jag hade förstått allt.

”Vad händer om jag inte klarar testerna?”

”Då blir du levande begravd.”

”Vad?”

Det högg till i magen.

”Våra traditioner är tuffa men rättvisa. Ät nu”, sa han och nickade mot bordet där det stod en stor tallrik överfylld med frukter och grönsaker.

Jag ville bara kräkas.

In spe

 Det stora karet var fyllt med hett vatten. Täta moln av ångor steg mot taket. Svetten på kroppen hade torkat och svalnat och nu skakade jag istället av oavbrutna frossbrytningar. Kvinnorna drog av mig mina smutsiga kläder, byxorna var stela som om de impregnerats med lort. De tecknade åt mig att kliva i. Jag gav till ett rop av den plötsliga hettan mot huden. Samtidigt var det en skön känsla. Långsamt lät jag kroppsdel för kroppsdel sjunka ner i vattnet.

Jag satt nersjunken i en stol med utsikt över dalen. Luften var sval men ändå ljummen. Jag hörde fåglar kvittra. Framför mig på ett bord stod en mugg rykande te. Jag tog en klunk. Den starka smaken fyllde munnen, en blandning av ingefära, mynta och salvia. Kroppen var öm efter kvinnornas kraftiga massage. Styrkan i deras händer var mäktig. Att arbeta sig igenom muskel för muskel, del för del. Smärtsamt för min kropp samtidigt som det var skönt. En sensuell upplevelse. En rörelse i ögonvrån fick mig att vrida på huvudet. Där stod han.

"En fräsch drottning i spe, förmodar jag", sa han.

Utsökt

 Med långa kliv kom han rakt mot mig. Jag insåg att det var omöjligt att fly. Han var snabbare än jag. Djungeln var hans hem. Jag avvaktade. Han sträckte fram en rödfärgad hand med sorgkantade breda naglar. Jag tog den, med ens medveten om mitt svettblöta tunna linne. Hur avslöjande det var. Det kraftiga greppet om mina fingrar gjorde nästan ont. Han ledsagade mig in i mitten av ringen med män. De formerade sig i en rad bakom mig och mannen.

Vi vandrade iväg. Alla utom jag var barfota. Jag kände mig klumpig i mina tjocka läderkängor. Under tiden vi gick hummade männen dovt bakom oss i takt med våra steg. Efter en stund bredde en stor öppen plats ut sig framför oss. Högt uppe på ett berg beklätt med djupgröna täta buskar var en hög stenbyggnad placerad. Jag fick en förnimmelse av att det var kungens palats. Platsen för makteliten med god överblick över alla undersåtar och tidigt upptäcka fiender som närmade sig.

En räcka trappsteg slingrade sig som en lång orm uppför klippan. Det var till den trappan vi var på väg. Mannen släppte min hand och med viftande händer och gutturala rop visade han att jag skulle gå uppåt. Med ett tjugotal män bakom mig började jag klättringen uppåt. Det dröjde inte länge innan jag flåsande var tvungen att stanna. Hans valkiga händer som tryckte hårt i ryggen tvingade mig att fortsätta.

 ”Du ska bli vår nya drottning!”

Jag stirrade på mannen som satt i en enorm stol längst in i den stora salen.

”Du ska bli min hustru.”

Det ekade i rummet. Hans ord studsade runt väggarna och gav intryck av många mörka röster. Männen hade med milda knuffar tvingat in mig i stenpalatset. Nu stod jag framför den person som hade makten. Så slog det mig. Jag hade inte insett förrän nu varför jag förstod orden han yttrade. Han pratade portugisiska.

”Min ärade maka. Vi har väntat länge på dig. Utsökt", sa han och log.

”Men …?” sa jag och slog ut med armarna. ”Jag är en främling.”

”Shh …” sa mannen och knäppte med fingrarna. Genast uppenbarade sig två kvinnor i en öppning bakom honom som jag inte lagt märke till. Barfota gled de ljudlöst fram till mig och höll mig varligt i varsin arm.

”Du behöver tvättas”, sa han.

Kvinnornas grepp hårdnade och jag hade inget annat val än att följa med. Ögonblicket innan vi försvann ut vred jag på huvudet. Salen var tom. Alla männen var borta. Kungens stol var tom.

Olja

Leguanen stod stilla och jag stod lika stilla. Så hux flux, utan förvarning, blev jag medveten om att den glidit ner bakom några grova lianer som sträckte sig mot himlen, längre upp än jag kunde skönja. Jag beslutade mig för att gå förbi. Inget hände. Bara kakaduor som skränade i öronen och en vrålapa som hördes hojta.

Jag hittade en stig som jag slog in på. Den måste människor ha trampat upp. Jag vet inte hur länge jag vandrade. En vattenflaska hade jag som tur var lagt ner i ryggsäcken. Nu var den tom och det sved i magen av hunger. Hela kroppen var indränkt i svett. När jag drog med fingrarna över armen fick jag en förnimmelse av jag var inoljad. Kladdigt och halt. Abrupt stannade jag. Röster. Människor fanns i närheten. Jag lämnade stigen och smög. De kraftiga trädstammarna fick ge skydd när jag tassade framåt. Närmre. Nu var de nära. Jag kikade. Ett gäng nakna män målade med kroppsfärg i olika snirkliga mönster utförde en blandning av dans och självförsvarskonst. En av dem brast ut i ett högt tjut. Jag hajade till. Det lät likadant som om ett ångloks tutande. Exakt samma som nattåget jag åkte med från Macapá till Santarém på väg till Manaos häromdagen. Till alla turisters förnöjsamhet körde de fortfarande med ånglok. Hade den här mannen hört det ljudet? Så tystnade han och stirrade rakt mot den plats där jag gömde mig.

Lax

 Innan jag hann reagera hade den landat på min handflata. En trollslända med guldglänsande kropp och fyra vingar som skimrade i solstrålarna. Sländans lätta beröring mot huden kittlade. Den betraktade mig med perfekt rundade fasettögon som fick mig att associera till ett hallons yttre skikt av små pärlor. När den lyfte och flög iväg följde jag efter. Då och då vände den och kom tillbaka, som för att stämma av att jag kom med. 

Längre och längre in i regnskogen. Ljudet av fåglar och apor ekade. Bruset från vinden som fick de höga träden att vaja och mina steg mot marken fyllde den fuktmättade luften. Det tog bara några sekunder för mitt ljusgröna tunna linne att övergå i en mörk färg. Svetten strilade ner över panna och ögon. Jag drog med fingrarna över ögonen. En aning bättre, det irriterade inte lika mycket. Åtminstone gick det att uppfatta omgivningen. Överrumplad av insikten insåg jag att sländan var borta. Jag saknade min nyfunna vän. 

Emellan några grova trädstammar upptäckte jag att jag inte var ensam ändå. Ett par stirrande runda ögon. Den gröna kroppen med rutmönstrad hud, som påminde om sländans fasettögon, slutade i en lång fyllig svans. Jag rätade hastigt på ryggen och klev bakåt. Varelsen tog samtidigt ett par vajande steg mot mig. En leguan i original i verkligheten! Inte i ett teveprogram producerat av David Attenborough. Jag erinrade mig att han berättat att leguaner levde på frukter och blommor. Och en och annan lax om det fanns att tillgå. Kunde jag lita på det?

Fjong

 ”Den där fyllisen Roger.”

”Vad är det med honom?”

”Han kikar på mig.”

”Vad säger du?” sa Nina. ”Hur då? Varför?”

Herta spärrade upp sina vattniga blekblå ögon och putade med läpparna.

”Jag har kommit på honom med att kika in genom vårt sovrumsfönster. Jag har sett honom i spegeln.”

”Fy, det låter spöklikt.”

”En gång skulle jag precis byta om till nattlinne och stod där halvnaken. Jag bara skrek. Holger rusade ut men såg ingen. Han påstod sen att jag inbillade mig”, sa Herta och rynkade pannan. ”Men det gjorde jag verkligen inte! En annan gång vaknade jag på morgonen och skulle just kliva upp ur sängen. Då fick jag syn på honom i fönstret. Han bara stirrade med stora runda ögon. Jag kastade mig fram och slängde upp glasrutan. Då var han förstås borta redan.”

”Det är för jäkligt. Varför gör han det, tror du?”

”Gissa?! För att han får fjong förstås. Du tror förstås att en kvinna som jag inte kan hetsa upp en man, eller vad?” ropade Herta och höjde hakan igen.

”Det sa jag inte. Berätta vidare.”

”Då så. När Roger och Holger sitter vid köksbordet och dricker sprit och tjatar som två papegojor hela kvällen. Då finns jag minsann inte. Då låtsas han som ingenting. Det är som om jag inte existerade. Men jag har sett när han tror att jag inte ser. Den blicken. Han klär av mig med ögonen. Jag är tvungen att gå därifrån.”

Måndag

Den måndagen du gick

kastade du din mörka

skugga över mitt liv

Modlösheten den första dagen

i veckan

förföljde mig

gav sig inte

Hur jag än kämpade

fann jag aldrig ljuset

Eget foto

Hem

 Roger var en otäcking, Holger en gnällspik och Marianne en hetsporre. Spännande början på det här projektet. Nu måste hon tillbaka till stan. Vilken helvetes bra artikelserie det här kunde bli. Ingen tvekan. Hennes genombrott som undersökande journalist. Här skulle grävas.

”Ska du gå redan?” sa Gösta när hon gjorde en ansats att resa sig upp.

”Jag tror det räcker för idag.”

”Men vi har ju knappt börjat?”

”Jag kommer tillbaka imorgon. Vi får göra en planering över mina besök. Jag ringer dig.”

”Håll dig undan för Roger på väg till bilen”, sa Gösta och Marianne nickade.

”Ska göra mitt bästa”, sa Nina.

Hon gick igenom den mörka hallen med Marianne och Gösta bakom sig. Tänk om Roger stod och lurpassade på andra sidan? Försiktigt sköt hon upp dörren. Men så med ens orkade hon inte mer. Ville bara hem. Sket i vilket. Han fick väl stå där om han ville. Hon slängde upp dörren.

Permanent

 Jag sover inte i natt heller. Jag är rädd för att bristen på sömn snart blir permanent. På dagarna går det hyfsat när jag har fullt upp att göra, men så fort jag lägger huvudet på kudden tumlar tankarna runt och gör mig helt snurrig och på samma gång klar som iskristall i huvudet. Hur det nu är möjligt.

Snart orkar jag inte mer. När som helst slår jag till utan att kunna eller ens ha viljan att hejda mig. Jag ser det framför mig hur näven blixtsnabbt störtar genom luften och träffar honom rakt över näsan. Näsblod flyger ur båda näsborrarna och jag njuter av åsynen.

Jag har en inre bild av hur jag visslande utan vidare går därifrån. Möjligen att jag höjer armen och med slappa fingrar vinkar utan att vända på huvudet.

”Rätt åt dig din jävla nolla!” säger jag rakt ut i nattluften och har inte det minsta dåligt samvete för mina brutala tankar.

Det är han som borde må dåligt av alla lögner och bakhåll han gillrat under åren. Det finns en gräns för allt och den gränsen har han klivit över för länge sen.

Polis

 Ett litet stycke ur ett manus jag skriver:

Marianne fick syn på Gösta som haltande halvsprang mot henne.

”Vad hände?!” ropade han.

”Holger, den gubbfan skrämde hästen!”

Gösta pekade uppåt backen.

”Där uppe!”

Marianne sprang som hon aldrig sprungit förr. Där var Antigo! Löddrig och gnäggande stod han med en fullständigt förstörd vagn intill. Hon lyfte och kollade noggrant varje ben. Inget konstigt, inget var brutet. Mot alla odds hade han klarat sig fysiskt. Med gemensamma krafter lyfte de bort kärran.

”Tar du Antigo? Kommer sen.”

Hon rusade tillbaka ner för backen, kastade sig uppför trappan och slängde upp ytterdörren.

”Holger!” skrek hon rakt ut och fortsatte in i köket. Där satt han vid köksbordet med uppspärrade ögon och surmulen min.

”Ut!” hojtade han. ”Du … du ut!”

Marianne slog näven i bordet. Hårt. Det gjorde ont. Hon la märke till att han hajade till. Utan att tänka slog hon honom med handflatan över kinden.

”Jag ringer polisen!” sa Holger och höll handen mot det illande röda som flammat upp i ansiktet.

”Gör du det”, sa hon, vände sig om och marscherade ut. ”Annars gör jag det.”

Stuffa

När vi i min familj ska packa in oss i bilen får pappa stå utanför och stuffa, som pappa kallar det. Mamma säger att stuffa är något helt annat, att det är en typ av dans som unga människor höll på med förr i tiden. På 1940-talet eller så. Men pappa står på sig.

”Stuffa är det rätta ordet. En synonym till att stuva”, säger han. ”Alltså förstås inte samma som att göra en stuvning, men ändå”, fortsätter han.

”Du är rolig du”, säger mamma och skakar på huvudet. ”Ja huvudsaken är ju att vi får plats allihop.”

Pappa har det bäst. Han är den enda som får sitta för sig själv. I baksätet trängs vi, svettas och kliver på varandra. I framsätet sitter Pecka och Lillan i mammas knä, medan pappa har jättestort utrymme. Han måste ha plats att ratta ordentligt och kunna växla utan att riskera att få i fel. Det hände en gång. I hög fart fick han av misstag i ettan, vilket gjorde att bilen mer eller mindre ställde sig upp på motorhuven. Alla kastades framåt mot vindrutan. Ingen skadade sig. Den gången.

Vass

 Gösta reste sig så snabbt att han under någon sekund stod och vaggade i obalans. Elvira ville resa sig upp och stötta, men hon hann aldrig innan han med förvånande hastighet redan försvunnit ut i hallen. Ögonblicket senare klampade en lång kvinna flåsande in i köket. Det vitblonda håret, som ramade in de grova ansiktsdragen, liknade en taggig fröboll från en maskros. Först när Gösta visade sig i dörren fick kvinnan av någon anledning syn på Elvira och hennes stora blå ögon blev ännu större.

”Det här är Elvira, journalisten jag nämnde”, sa han och nickade åt hennes håll. ”Marianne, min dotter”, fortsatte han och såg på Elvira.

”En till sådan där”, fräste Marianne och stirrade på henne. ”En med en så vass penna att den skär sönder sanningen och kommer ut på andra sidan som en lögn.”

”Hon är på vår sida”, sa Gösta i låg ton. ”Hon vill verkligen skriva hur det verkligen gick till.”

”Verkligen och verkligen. Hur ska vi veta det?”

”Ni kan lita på mig” sa Elvira.

”Det visar sig nog att du är en lika god kålsupare som alla andra”, sa Marianne.

”Ta det lugnt nu”, sa Gösta. ”Vi tar en kopp kaffe och lugnar ner oss.”

Marianne damp ner på en stol vid köksbordet. Hennes skarpt blå ögon studerade Elvira med en aning lugnare blick. Mer skärskådande och utan aggressivitet.

 

 

Gaffla

 

Jag undrar varifrån vi har fått verbet gaffla. Kanske var det så att någon irriterade sig på någon annan som hänsynslöst satte gaffeln i matbit efter matbit, hivade in i munnen och tuggade så kraftigt att saliv klibbade fast i mungiporna. Någon mådde illa av beteendet och utbrast:

”Jäklar vad du gafflar in! Du borde hyfsa till dig.”

Senare har det kommit att betyda någon som ohyfsat pratar och pratar utan att ta hänsyn till andra.

Det är min teori.

Snitta

 

Yxan snittade vedklabben, mjukt som om det var smör och inte en grov träbit. Hon fick en vision av att det var en kropp hon plöjde rakt igenom. Förnimmelsen gav henne rysningar som fortplantade sig från huvudet och ner till tårna och tillbaka. Händerna skakade så mycket att hon var tvungen att släppa yxan. Hon la sig raklång och stirrade upp i himlen. Minnen från förr. Hon stod ofta och tittade på när pappa ordnade ved inför vintern. Ibland fick hon till och med prova själv.  Så hände det. Pappa högg yxan rakt i handflatan. Blod sprutade över både henne och pappa. Hon sprang in till mamma som stod och diskade i köket. Mammas uppsyn. Skräcken som lyste i ansiktet skulle hon aldrig glömma.

Ärret som ett kusligt minne löpte tvärs över pappas handflata. Hon tyckte om att dra över det skrovliga med pekfingret. Pappa sa att det kittlade. Ungefär som när man suttit på foten länge och den somnat och det killade på ett obehagligt sätt. Det var nerverna, sa han. De var avskurna och skulle aldrig läka ihop.

Hon hade många år senare förstått vad han menade. Det hände en olycka och hon var tvungen att åka till sjukhuset och sy ihop såret. Märkligt nog på samma ställe som pappa, i handflatan. Hon kände ärret som påminde henne om pappa.

Damma

 Forts på gårdagens:

”Jag tycker inte om att ingen dammar mitt rum”, sa kvinnan i spegeln. ”Jag som alltid var så noga med att ha rent omkring mig”, fortsatte hon, formade munnen till ett russin och blåste hårt över sminkbordet.

En fläkt av kvinnans utandning tillsammans med dammpartiklar drog över Annas ansikte och hon ropade till. En lätt förnimmelse av parfym hade följt med i andetaget.

”Om du lovar att hålla rent kan du få överta mitt rum.”

Anna såg på kvinnans vemodiga ansiktsuttryck, där hon trots allt kunde uppfatta en aning av ett leende.

”Jag lovar.”

 

Bråte

 

Äntligen var det sommarlov och hon hade jättemånga dagar på sig att gå på upptäcktsfärd hos farfar på hans bondgård bland all möjlig bråte. Speciellt skulle det bli spännande att utforska farfars vind. Det hade hon tänkt på hela vintern.

Känslan när hon klev in från trapphuset, atmosfären som omgav henne. En förnimmelse av andra tider, långt tillbaka. Dunklet, stillheten, dammet som låg i luften, tanken på alla som vandrat på samma bräder som hon. Reflexmässigt tassade hon istället för att gå med stora steg. En korridor med flera stängda dörrar låg framför henne. Försiktigt drog hon upp den första dörren till höger. En kvinnas rum. En smal säng med ett vitt virkat överkast. Ett sminkbord, där det stod dammiga parfymflaskor, bland annat Chanel No. 5. En hårborste och en liten handspegel låg på snedden. Hon satte sig på pallen och tittade i spegeln. Hon hajade till. Det var inte sig själv hon såg, utan någon annan. En äldre kvinna än hon själv, men fortfarande ung. Hon hade svart långt hår som böljade ner över axlarna. Allvarliga bruna ögon stirrade på henne.

Slang

 

Jag slog mig i slang med honom

Förnimmelsen av att vi kände varandra

Trots att det var första gången vi sågs

Vilken klyscha

Fast sann

Han var inte ens min typ

Första intrycket att han var en aning stel

Vilket han inte alls var

En omedelbar sympati

En direkt kontakt

Sen sågs vi aldrig mer

Exempel

 

Det första som slog Elvira när hon klev ur bilen var lukten. Den distinkta fläkten av färsk hästdynga som låg över nejden. Hon slängde igen bildörren och låste. En automatisk handling som kanhända var onödig mitt ute på bondvischan. Här fanns väl inga tjuvar och vandaler? Ett exempel på att hon var en inbiten miljöskadad stadsbo. Hon vände sig om och betraktade omgivningen och njöt av tystnaden. I Göteborg var det aldrig riktigt tyst. Inte ens på natten. Alltid någon trimmad moped som med sitt höga motorljud genomborrade mörkret eller någon som var ute med hunden som gläfste till inför någon kvarvarande lukt från en annan hund.

Ett antal hus i olika modijanger omringade henne på båda sidorna om grusvägen. Ett medfaret boningshus målat i en gräsgrön färg, den pyttelilla byggnaden med dubbeldörrar som möjligen fungerade som ett garage, men där ingen modern bil skulle kunna köras in i utan att fastna och slå sönder biltaket. För övrigt minimala faluröda uthus och lador som utslängda här och var på en åker. Det var som om hon stod mitt i en mindre by, trots att hon visste att det var en privat gård. Hon räknade antal hus hon kunde se från platsen där hon stod. Åtta!

Allt var stilla. Ingen vind som ven, de höga granarna stod majestätiskt stilla och den svagt lysande solen svepte in nejden i en mystisk dimma. Ingen verkade ha observerat henne. Hon drog på sig jackan. Lite svalt var det. Kanske för att hon befann sig vid foten av Kynnefjäll. Ordet fjäll som hon associerade till kyla och kala berg, möjligtvis med snö högst upp på topparna. Med rejäla steg gick hon mot vägkurvan, nyfiken på vad som väntade henne runt hörnet. Fler hus?

Ignorera

Jag betraktade henne när hon kom gående längs bryggan, hennes vaggande släpiga gång. För varje steg hon tog gnällde det till i de gistna träplankorna, som om de protesterade mot hennes tyngd. De tunga brösten avtecknade sig under det svarta linnet, gungade i takt med hennes fotsteg. I handen höll hon handväskan i svart plast. Hon bar solglasögon, men trots det kunde jag uppfatta att hon spanade. I samma ögonblick fick hon syn på en man. Hon studsade till. Han satt på en låg stenmur med en uppslagen bok i knäet. Hon fick fart. Med några få snabba kliv var hon framme. Hon ställde sig framför honom. Skuggade honom mot solens strålar. Nu såg jag enbart hennes breda baksida. Så rörde hon sig, vred kroppen och damp ner intill honom. Han ignorerade henne. Fortsatte att läsa och vända blad. Hon placerade väskan mellan dem och stirrade sen rakt ut i luften. Ingen sa något. Så upptäckte jag att de stirrade stint rakt på mig.