Jag väntar i det längsta. Tar sen kaffemuggen och går. På långt håll hör
jag de välbekanta rösterna. Samma som varje dag vid den här tiden. Bert som med
en upprörd ton höjer rösten medan Laura ändå vinner över honom med sin
falsettröst.
”Nä nu får du ge dig”, säger Bert. ”Så var det inte alls!”
”Jo det var det!”
”Jag håller med Bert”, säger Janne. ”Precis så var det.”
”Ja exakt så gick det till”, säger Britta.
Jag går fram till kaffeautomaten, trycker på knappen. Cappucino. Under
tiden jag väntar på kaffet betraktar jag gänget. Ingen runt bordet lägger märke
till mig. Vad skulle hända om jag plötsligt får ett spel och börjar gallskrika?
Jag sätter mig ner och sveper kaffet i ett enda drag, tur att det bara var
ljummet och sen reser jag mig upp. Jag bölar rakt ut över bordet. Jag som inte trodde
att jag hade några röstresurser. Tystnaden som följer. Ögon som bligar, munnar
som gapar och kippar efter luft, precis som halvdöda fiskar.
Bra gjort.
SvaraRaderaVilken bra strategi! Där hade jag velat vara en fluga på väggen. :)
SvaraRaderaSå bra och modigt gjort! Vi kan alla höras bara vi vågar :D
SvaraRaderaGod onsdagskväll!
Önskar jag hade gjort det själv ☺
SvaraRaderaHaha, härligt!
SvaraRaderaVisst var det Pia!
Radera