Blommor och bin i slutet på 1960-talet

Jag kommer ihåg den gången vår klasslärare sa att vi skulle få lära oss om blommor och bin. Han blev röd om kinderna och mumlade mer än han brukade. Sen sa han att klassen skulle delas upp. Flickor för sig och pojkar för sig. Vi sjätteklassare tyckte att det var oerhört pinsamt hela grejen. Jag var dessutom kär i Janne och det visste alla. Så mitt i all förvirring om vad som komma skulle drog jag en lättnadens suck. Under ett öronbedövande oväsen från stolsben som drogs längs golvet och gnälliga ljud från skor mot parkettgolv, betraktade vi tjejer när grabbarna släntrade ut. Jag mötte Jannes blick. Mina kinder hettade säkert minst lika mycket som magisterns. Han log.

”Hur ska jag börja?” sa magistern.

Ingen sa något. Madde sneglade på mig med ansiktet hopskrynklat. Jag visste inte om det var för att förhindra ett fnitter att bryta ut eller om hon grimaserade för att hon skämdes å magisterns vägnar. Det gjorde jag.

”Så …, ” fortsatte han och höll upp ett stort brunt kuvert som legat på katedern. ”Här har jag lite idéer. Det var lite roligt eftersom …”

Det blev tyst. Hans röda kinder blossade nu i rosenrött och han skrattade till hastigt.

”… eftersom jag fick det här i brevlådan häromdagen.”

Britt som satt bara några meter från magistern, längst fram och som suttit hopsjunken som en halvtom säck med grillkol, rätade på ryggen.

”Britt, du som sitter nära. Kan du läsa adressatens namn högt så alla hör?”

 Britt sträckte på ryggen ännu mer och lutade sig fram.

”Det står … det står Runa Karlsson.”

”Precis. Och vad heter jag?”

”Runar”, sa Britt och med tungan rullade hon sista bokstaven i namnet. Som en övning i att korrekt uttala bokstaven.

Resten av lektionen om blommor och bin har jag inga minnen av.