Startskottet.
En armbåge i sidan. En till. Jag stirrar ner i asfalten för att inte trampa på
hälarna. Så. Nu kan jag ta ut stegen. Jag placerar mig bakom kvinnan. In i
hennes rytm. Vi är som ett. På bron. Uppförsbacken. Benen är bly. Högst upp
sveper vinden runt mig. Jag rätar på kroppen. Så ser jag att jag är först. Det
är jag som leder loppet! Långa steg nerför.
Jag
ligger på trottoaren. Drar med handen över kinden. Blöta fingrar. Blod.
"Hur gick det?" frågar ansiktet som lutar sig över
mig.
"Vad hände?"
"Du stupade. Jag har ringt ambulans."
Alltså så bra ordat!
SvaraRaderaOväntad vändning ... bra /kram
Det var en oväntad vändning och en dramatisk sådan. Erfarenhetsmässigt vinner väl sällan den som drar i loppet...
SvaraRaderaNeeeeeej, hon var ju så nära!
SvaraRaderaJa visst var det synd att hon inte vann ;-).
SvaraRaderaSå är det ofta Znogge, den som drar tyngsta lasset får se sig omsprungen på slutet. Har själv en sådan erfarenhet. "Man" blir ilsken.