Samtalet

Samtalet kom klockan åtta på morgonen. Som vanligt hade Britt kämpat sig upp ur sängen klockan sju, i bara nattlinnet och barfota haltat bort till hallen och tagit med sig morgontidningen ut i köket. Ibland hade hon funderat över varför det var så viktigt för henne med frukostritualen och kommit fram till att den var en kraftkälla hon inte kunde vara utan. En distinkt känsla låg i bakhuvudet att hon annars, om hon låg kvar i sängen, inte skulle komma upp den dagen över huvudtaget. Sin situation hade hon accepterat för länge sen.  Hon var inte ett dugg ängslig längre. Bara det där steget upp ur sängen, sen rullade allt på. Hon lyfte luren och sa:

"Det är Britt."

"Britt? Är det Britt Sundström jag talar med?"

"Just det."

"Så bra. Nu vill jag att fru Sundström lyssnar på mig. Noga."

Egentligen hade hon velat svara att hon lyssnade om hon hade lust, inte annars, men hon höll tyst.

"En oenighet har upptäckts. En ny okänd part har hört av sig. Det gör att allt kommer att ta längre tid än beräknat. Det kommer att dröja innan vi kan vara klara. Vi jobbar på så snabbt vi kan", sa rösten och tystnade.

Britt sa inget. Hon var tillsagd att lyssna.

"Hallå!"

"Jag är kvar."

"Har ni inget att invända?" sa rösten.

"Det skulle väl inte hjälpa."

"Det har ni förstås rätt i."

"Så ... då kan jag återgå till min morgontidning och ostfralla?"

"Visst, visst. Vi hör av oss."

"Bry er inte om det. Jag struntar i vilket, förresten", sa hon och la på luren med en smäll.