Gåtfullt

Efteråt tänkte jag ofta på tillfället. Det var så mystiskt. Inte mystiskt som i något trolskt eller gåtfullt. Jo kanske gåtfullt ändå. Jag och Leffe bestämde oss för att ta en promenad kring slottet. Vädret var fint, försommar och blå och vita syréner spred parfymfläktar omkring sig. Gruset i promenadstråken var omsorgsfullt krattade. Vi drog in den fräscha luften och arm i arm promenerade vi i maklig takt. Ljudet som uppstod när våra skor för varje steg gled ner en aning i gruset fick mig att rysa mitt i värmen. Så hörde vi en röst.

"Är det inte trevligt att få gå omkring här och njuta av våra omgivningar?"

Jag vred på huvudet och fick syn på henne.

"Visst är vi generösa när vi delar med oss av vårt privata?"

Leffe kastade en blick på mig, men sa inget. Inte jag heller. Det var först efteråt som jag började fundera på riktigt. Vad var det hon sa? Generösa? Privat? Som om det var hon som hade bestämt att vi fick tillåtelse att gå just där. Kanske går jag dit imorgon. Hoppas att jag får syn på henne. Då ska jag säga henne några sanningens ord.