Minnen

Anna hade kommit upp i den åldern när avlägsna minnen hela tiden dök upp i hjärnan. Det kunde vara en liten detalj, som att hon fick syn på en man på gatan vars nacke påminde henne om hennes pappas, så gick hon på minnenas allé istället för på Vasagatan i Göteborg. I det läget kunde hon sväva iväg bort till en annan tid, till ett annat liv och bli helt omedveten om verkligheten. Efteråt blev Anna rädd, eftersom hon tänkte att vad som helst hade kunnat hända. Hon kunde ha stigit rakt ut i gatan utan att kolla om det kom bilar eller gått upp på fel spårvagn och hamnat i ett helt galet bostadsområde.  Trots att det ofta var sorgliga händelser hon påminde sig, ville hon inte mota bort tankarna. De gav henne trots den melankoliska innebörden en känsla i magen som lugnade henne. 

Ibland fantiserade hon om hur det skulle vara att möta en gammal förälskelse. Den första med Ludde. Hon hade inte sett honom på fyrtio år. Skulle hon känna igen honom? Skulle han känna igen henne? De heta känslorna de haft för varandra var kanhända totalt obefintliga. Kanske stod de där framför varandra, helt nollställda, fullständigt neutrala och undrade; vad i helsicke var det som jag en gång blev attraherad av. Eller annars ... värmen som snabbt färdades från magen och upp i ansiktet, förälskelsens livslåga. Om än inte en eldsflamma så en het glöd som pyrde för all framtid.