Sen

Anna var allt annat än tidig. Brådmogen sa de vuxna om hennes bästa vän, Inger, som redan hade stora bröst, smal midja och svängande breda höfter. Om Anna sa man att hon var sen. En kille en klass över henne, Frasse, flinade och ropade högt:

"Du är så grön, Anna. Kom med upp i skogen så ska jag visa dig."

Hon rodnade och fattade ingenting. Fast hon följde förstås inte med Frasse. Hon tyckte att han var äcklig. Han såg alltid smutsig och svettig ut och hade ansiktet fullt av blemmor. Inte heller anslöt hon sig till det fräcka gänget som stod bakom skolan och rökte istället för att gå in på lektionerna. De struntade helt i skolan. Det kunde inte hon göra. En fin flicka som hon, som magister Högbratt sa till henne, den där enda gången då hon skolkade. Det var en gymnastiktimme. Orientering. Hon och Inger brydde sig inte om att orientera utan gick en promenad helt utan att kolla karta och kompass. Gympaläraren kom på dem och skvallrade sen för Högbratt. Anna höll inte med om att det var att skolka, men hon sa inte emot.