Det första jag får syn på när jag
kommer in på hotellrummet. Mot allt förnuft hänger den där på väggen. Ett hårt
hugg i hjärtat. Tavlan föreställer mig själv. Jämfört med allt annat som hänt
mig i livet hade tillfället varit en total motsats till njutbart. Minnet gör
mig panikslagen, nu som då. Min musiklärare hade tragglat länge med mig och min
fiol. Varje måndag kväll, när det efter kvällsmaten var dags att gå till lektionen,
hittade jag på anledningar att inte gå dit. Mamma genomskådade mig. En gång när
jag på väg dit blev jag helt översköljd av en bil, som precis när jag gick
förbi, körde rakt igenom en jättestor vattenpöl. Först stod jag kvar, paralyserad
i flera minuter. Sen gick hem igen. Mamma stod i hallen och såg oåtkomlig ut. Som
en kliché av en auktoritär förälder som hyllades av självutnämnda experter. Istället
för att krama mig och säga att jag naturligtvis fick vara kvar hemma,
halvsprang hon in på mitt rum och la fram nya kläder. Jag blev tvungen att springa
dit för att inte komma för sent.
"Du och din jäkla fiol. Du är
näst intill fullständigt omusikalisk", sa han. "Men kom in då,
eftersom du ändå är här."
Så en dag sa han att jag skulle
uppföra stycket som jag till slut lyckats lära mig. Inför publik. Klassens
föräldrar var inbjudna. Jag hade inte sovit på hela natten. Dödstrött hade jag
kommit till aulan och ställt mig bakom ridån med fiolen i ena handen och
stråken i den andra. Så gled draperierna sakta åt sidan och jag tog några steg
längre ut på parketten. Jag satte stråken mot strängarna och började. Som en
gäll klagan. Jag försökte igen.
Stilla vänder jag mig om och går ut
och stänger dörren.
Schysst lärare... förstår motståndet för att gå dit. Riktigt känner obehaget. Själv var jag tvungen att spela tvärflöjt, så jag känner igen mig i din text.
SvaraRaderaSnyggt!
Så bra skrivet! Ser det framför mig som i en filmscen!
SvaraRaderaKan också se det framför mig. Vilken tavla...
SvaraRaderaKram och god tisdagskväll!
Jag hade en musiklärare som inte var särskilt snäll, men inte som den här ... :-).
SvaraRaderaTack för er respons!
Vilken upplevelse du målar upp. Jag kan känna med henne. Kommer ihåg uppspelningarna. Nervöst som tusan. Men min pianolärarinna var sträng men snäll.
SvaraRaderaTack Birgitta! Ja att spela upp var otäckt nervöst.
Radera