Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 19 mars 2018

Kylan


Iskylan gjorde att pyttesmå gnistrande stjärnor svävade omkring i luften. Ungefär som dammkornen kunde skönjas i solstrålarna som sken in genom fönstret hemma. Blicken drogs mot havet. Låga vågor sköljde trögt in över sandstranden. Hon ändrade fokus och såg mot horisonten, noterade att enbart en liten bit av solskivan syntes. Med blotta ögat kunde hon följa hur solen försvann mer och mer. Hon tänkte på artikeln hon nyss läst om att det var på vintern jorden var som närmast solen. Det var svårt att tro på liksom att jorden alltså följaktligen var längst bort från solen i juli, mitt i sommaren. 

Hon öppnade munnen och drog ett djupt andetag, hostade av den bitande luften som skar i halsen, blåste sen ut en konformad stråle av vit rök. Med snabba steg började hon vandra längs strandkanten. Vinden i ryggen. Det betydde att hon skulle få motvind hem. Hon såg fram emot att vinden och mörkret skulle dra rakt igenom henne. Tankarna som uppfyllt henne den senaste tiden, torterat henne, skulle lösas upp  och förtvina. Hon skulle glädjas åt det. Brygga en het kopp te när hon kom hem och njuta.



7 kommentarer:

  1. Tankar som löses upp är alltid en lättnad! Skönt när det blir så.

    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  2. brr, jag känner kylan ända hit!

    SvaraRadera
  3. Väldigt fint. Man både ser och känner. Jag skulle överväga att ta bort "artikeln hon nyss läst" och baka ihop resten av meningen med nästa. Den där artikeln stoppar flödet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det Marmoria. Du har helt rätt i det.

      Radera
  4. Jättefint. Tycker mycket om beskrivningen av motvinden, känner igen känslan.

    SvaraRadera