Jag vaknar tvärt. Jag ligger på rygg i sängen. Ovanför mig
svävar tre ansikten som jag känner igen. Irritationen sprider sig inom mig. Jag
blir helt stel. Varför har de väckt mig och varför står de där i vägen och stör
min utsikt? Min man, min syster och svåger. Jag vill säga till dem att hålla
sig på avstånd, men inga ord kommer ut ur min mun. Nu hör jag att de pratar högljutt. Som
om de grälar. Inte med mig utan med varandra. Jag verkar inte existera trots
att de hela tiden oavvänt stirrar ner på mig med glosartade ögon, gapande artikulerande
munnar och yviga gester. Så upphör alla ljud, allt väsen. Tystnaden blir en befrielse.
Muskel efter muskel, extremitet efter extremitet spänner av och mjuknar. Jag domnar bort.
Dröm eller verklighet? Hoppas på det första. :)
SvaraRaderaJag hoppas också att det är en dröm, men annars - vilket start på en berättelse! Undrar vad som hänt och vad som kommer hända. Blir det mer?
SvaraRaderaSkrämmande så jag hoppas att det bara var en dröm...
SvaraRaderaSå spännande! Ruggig också. Intressant det där att se på och ändå inte vara med. Mycket bra!
SvaraRaderaVad råkade du ut för ... undrar jag Annorlunda perspektiv och intressant!
SvaraRaderaTack alla och önskar er en skön helg!
SvaraRaderaBörjan på en skräcknovell? Spännande var det i vilket fall.
SvaraRaderaTack Eva! Kanske blir det en längre text så småningom.
Radera