Det var likadant varenda gång. När
dagen för evenemanget närmade sig hittade Nina på en ursäkt för att slippa. Hon
tänkte själv att det var en social fobi.
En rädsla för att möta människor, både nya bekantskaper och gamla vänner och
till och med nära släktingar. Hade hon varit yngre hade hon fått en diagnos. En
bokstavskombination som var en förkortning för en benämning av ett speciellt
tillstånd. Ett syndrom kanske.
De gånger hon faktiskt dök upp (ibland
gick det bara inte att undvika) funkade det hur bra som helst. Hon pratade och
skrattade och hade jättetrevligt. Tog foton på alla tillsammans och publicerade
både på Instagram och Facebook. Bara för att alla skulle se hur sällskaplig och
upptagen hon var.
Dagen efter sov Nina länge. När hon
väl hade masat sig upp framåt sena förmiddagen var hon helt slut både till
kropp och själ och gick omkring som en zombie utan att få något gjort. Med möda
fick hon i sig en kopp svart kaffe.
När de ringde från jobbet och
undrade var hon höll hus, ursäktade hon sig och sa att hon hade svår migrän. Hon
hoppades att hennes röst lät lagom svag och gav chefen en känsla av hon hindrade
Ninas återhämtning. Kanske skulle hon komma dagen därpå, la hon till med skakig
stämma.
Ja, det här är rätt vanligt, har jag förstått. Inte bara jag. :) Men jobbigt för det. Blir nyfiken på hur det ska gå för henne. Bra skrivet!
SvaraRaderaJag känner henne...
SvaraRaderaDet bor nog en liten "Nina" i många av oss, fast vi kanske inte låter henne komma till tals utan kör på ändå.
SvaraRaderaDet är nog inte helt ovanligt att känna som Nina gör...
SvaraRaderaVerklighetstroget och jättebra skrivet!
SvaraRaderaTack så mycket för er respons!
SvaraRadera