Nina

Det var likadant varenda gång. När dagen för evenemanget närmade sig hittade Nina på en ursäkt för att slippa. Hon tänkte själv  att det var en social fobi. En rädsla för att möta människor, både nya bekantskaper och gamla vänner och till och med nära släktingar. Hade hon varit yngre hade hon fått en diagnos. En bokstavskombination som var en förkortning för en benämning av ett speciellt tillstånd. Ett syndrom kanske.

De gånger hon faktiskt dök upp (ibland gick det bara inte att undvika) funkade det hur bra som helst. Hon pratade och skrattade och hade jättetrevligt. Tog foton på alla tillsammans och publicerade både på Instagram och Facebook. Bara för att alla skulle se hur sällskaplig och upptagen hon var.

Dagen efter sov Nina länge. När hon väl hade masat sig upp framåt sena förmiddagen var hon helt slut både till kropp och själ och gick omkring som en zombie utan att få något gjort. Med möda fick hon i sig en kopp svart kaffe.

När de ringde från jobbet och undrade var hon höll hus, ursäktade hon sig och sa att hon hade svår migrän. Hon hoppades att hennes röst lät lagom svag och gav chefen en känsla av hon hindrade Ninas återhämtning. Kanske skulle hon komma dagen därpå, la hon till med skakig stämma.