Borta

Jag ställer mig vid sovrumsfönstret och blickar ut. Vid spårvagnshållplatsen nedanför står en grupp med väntande människor. Min blick fångar en rörelse. Jag tittar upp och får syn på en kvinna i en lägenhet mitt över gatan. Hon står och betraktar världen utanför, precis som jag. Hon har ställt sig mellan två högväxta röda pelargonier som står på fönsterbrädan. Det är en gammal kvinna, det kan jag se. Hennes huvud är böjt, håret grått med små lockar och ryggen krum. Så ser jag med ens att hon har upptäckt mig. Hon höjer handen och vinkar.  Jag känner mig dum och tar ett steg tillbaka in i tryggheten i rummet. Efter en stund kan jag inte låta bli, utan jag smyger tillbaka, långsamt, ett steg i taget. Jag kikar försiktigt. Fönstret är tomt. Hon är borta.

Jag kollar hållplatsen och skönjer en kvinna som väntar därnere. Jag ler. Hon är klädd i en kycklinggul lång kappa, en svart hatt med stort brätte och en gul handväska. Runt hatten sitter ett brett gult band. Jag tycker att hon är söt i sin klädsel. Modigt att våga synas. Så tittar hon upp mot mig i fönstret. Då känner jag igen henne. Det är kvinnan i lägenheten mitt emot.