Löpsteget

Varenda gång hon gav sig ut på joggingtur hände det. Alltid var det någon som kände sig manad att hojta på henne. Kanske för att de hade dåligt samvete för att de inte själva orkade lätta på fötterna och ta några löpsteg, tänkte hon. Eller vissa trodde nog verkligen att deras rop underlättade för henne att springa bättre.

"Nu springer du hela vägen upp!" skrek den tandlöse mannen som inte hade rakat sig på en vecka.

Hon slängde en blick på honom när hon flåsande och med smärtor i bröstet sprang förbi på väg uppför den värsta jäkla backen.

"Lite fortare kan du!" skrek en annan när hon kom joggandes längs Rosenlundskanalen. "Ta längre steg så går det snabbare!"

Hon orkade inte svara, fast hon helst hade velat vråla något elakt tillbaka. Allt hon orkade var att  dra en aning på smilbanden. Hon visste inte om de förstod att det inte var ett riktigt leende. Mer en grimas. Sen fanns det faktiskt vissa som var vänliga, fick hon erkänna för sig själv.

"Du springer så vackert!" ropade en man till henne och hon rätade på ryggen.

"Ärligt talat, du ser ju inte ens trött ut!" hojtade en annan och hon höjde lite lätt på hakan.

Det är olika, tänkte hon när hon vek av in på Slottsskogsgatan. Helt enkelt. Olika. Och lite roligt ändå.