Något sårbart

- Ja, alltså Pelle, min man, det är patetiskt, så som han beter sig. Rent löjeväckande.

Sorlet runt bordet stannar av, allas ögon vänds mot Carolin. Arbetskamraterna har tjejkväll och har samlats runt köksbordet hemma hos Cecilia. De är fullt sysselsatta med att smaska i sig färska Smögenräkor, vitt vin och franskt lantbröd. Mellan tuggor och intagande av dryck förhandlas icke närvarande personer, företrädesvis arbetskamrater: "kan ni fatta hur man kan vara chef och ha så svårt för att ta obekväma beslut"? "hur är hon funtad som kommer till jobbet i så kort kjol?"

- Vadå? Vadå? Vad gör han?

- Ja, alltså, ni skulle se. När vi ska lägga oss på kvällen, ja alltså, jag försöker dra ut på tiden i badrummet. Borstar tänderna i evighet.

- Ja, fast det är ju inte så dumt, kanske.

Alla skrattar högt och ser på varandra med ögon som tindrar och blänker i stearinljusens sken.

- Är det så illa, vad händer sen?

- Jag hoppas förstås att han ska sova när jag till sist måste dra mig ur badrummet. Men nejdå, han är vaken och väntar. Och jag vill ju inte. Jag VILL ju inte. Han är så klumpig och osensuell. Jag vill bara vända ryggen mot honom och sova.

- Jaja, men du, tror du inte att vi andra känner igen oss, ropar Birgitta ut över bordet. Eller hur, alla ni andra?

Skrattet klingar högt igen, de stämmer upp i en gemensam sympatisång.

- Men...

Det är Lisa som öppnar munnen. Lisa som hittills inte sagt något, bara betraktat de andra. Nu höjer hon rösten. Medveten om att hon är annorlunda, inte med i tjejernas gemenskap. Hon är en utböling. Kan inte hålla inne med det, måste ge uttryck för sin uppfattning:

- Hur kan ni? Hur kan ni lämna ut era män på det viset? Carolin, vad tror du Pelle skulle säga om han visste att du sitter här och berättar om ert mest intima?

- Men Lisa, måste du vara så tråkig och ta allt så bokstavligt. Det är ju bara skoj. Tro inte att män är så ömtåliga. De kör sitt eget kaxiga race på sitt håll. Din man också.

Aldrig, tänker hon, aldrig att han gör det. Inte min Martin.