Linjal

De går i gåsmarsch, som på en utlagd lång linjal. Eller snarare en tumstock, eftersom den är ledad och kan svängas. Stigen är så smal att det inte finns något val än att gå en och en. Ingen vill självmant, som en drucken, snubbla och snava över stock och sten. Om någon, häpnadsväckande nog, skulle ta ett steg ut i de buskiga trädtäta snåren, skulle denne eller denna bli tvungen att hålla ögonen både neråt och framåt för att inte ramla över en uppstickande grov tallrot eller går rakt in i rivande hårda barr på en ogenomtränglig gran.

- Här är det!

Det är signalen som gör att alla stannar upp i steget, samtidigt. Skulle säkert ha framkallat ett akut skrattbehov hos den som eventuellt betraktade raden av människor. De ser sig omkring.

- Ja! Här är ju fullt! ropar alla med en mun.

I samma sekund slänger de sig ner på marken och börjar plocka. För hand, inget fusk med hjälpmedel som bärplockare. Nej, här plockas bären bär för bär och rensas i samma veva från mossa, gamla löv och barr. Det tar en timme, sen har hela gruppen varsin stor korg till randen full med blåbär. Händer och naglar går i mörkt lilablått. Några skrattar, grinar med färgade tänder och räcker ut tungan som lyser blått.

- Nu tar vi en fika, eller vad säger ni?

- Jaa!

De samlas kring några stora stenar som kan få bli bord och stolar. Det är nu det händer. Inget kaffe hinner slinka ner i strupar, inga mackor når fram till munnar.

- Jjjjjaaaeeee!!

Ett öronbedövande surr ljuder, luften är mörk av jordgetingar. En del som inte hunnit riktigt ända fram till picknickplatsen och fortfarande har sina bärkorgar i händerna, kan inte hålla tillbaka utan börjar veva vilt med armarna. Bären flyger genom luften. Färden hemåt är stum eller i alla fall ordknapp. Några bär på korgar fulla med bär. De flesta ser dock botten på sina korgar med uppsvällda stuckna ögonbryn, har röda bulor i ansiktet, på halsen och på händerna. Det surrar i deras huvuden som om getingarna funnit en väg in i deras hjärnor.