Något franskt

Lisa ringer på dörren. Lyssnar efter ljud inifrån medan hon väntar. Hör ett lågt hasande. Bra då är Isabelle relativt pigg idag. Dörren slås upp och där står Isabelle.

- Hej Lisa, kom in!
- Tack Isabelle!

De sätter sig vid det runda vitmålade träbordet i köket. I fönstret står charmigt slitna terracottakrukor med blommande pelargoner i blekt ljusrosa. Mårbacka heter de, tänkerLisa.

- Vilka fina örhängen du har. Och halsband som matchar.

Isabelle tar om halsbandet med bägge händerna. Lisa lägger märke till att hon som vanligt är välmanikyrerad. Händerna är fårade med spensliga långa, en aning knotiga, fingrar. Naglarna är pärlemorfärgade i ljust rosa och med små, små, som Lisa tror är påklistrade glasstenar som gnistrar som diamanter i ljuset. Glittrar i kapp med smyckenas säkerligen äkta glans. Isabelles läppar dras i sär i ett snett leende. Skakar på huvudet. Både det ljust grå tunna hårrufset och de hänginga rynkiga kinderna svajar lätt. Nittio år och fortfarande mån om sitt utseende. Noggrann med att kläder och accessoarer ska passa ihop. Det ändras aldrig.

- Smyckena fick jag av en man i Paris för många år sen.
- En man?
- Ja, jag åkte till Paris strax efter kriget, i maj 1947.
- Vad hände?
- Det var ju förresten idag vi sågs. Alltså 1947, den tjugoförsta maj. På Salon des Réalités Nouvelles. Så roligt, förstår du Lisa, vi råkade snava över varandra. Bägge två hade vi, utan att tänka oss för, tagit några steg tillbaka för att se konstverket mer på distans. I kollisionen tappade han ett litet paket. Oh, bägge två lutade vi oss samtidigt ner för att ta upp det och då krockade vi, igen. Det bara sjöng i huvudet.

- Vad hände sen?
- Vi masserade våra smärtande pannor, sen kunde vi inte sluta skratta. Till sist sa han att jag skulle få paketet.
- Oj!
- Han tyckte att jag var värd det, sa han. Ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå, men om vi kunde ses kvällen efter? På Flèche d'or Café? Klockan sju? Han såg på mig med sina mörkbruna franska ögon. Jag skulle vilja bjuda dig, sa han.

- Wow! Och vad var i paketet?
- Dom här förstås!, sa Isabelle och höll upp halsbandet med ena handen, viftade med de långa örhängena.
- Men vad hände sen? Berätta!
- Jag gick till caféet kvällen efter, väntade. Länge. Han kom aldrig.
- Så konstigt. Har ni aldrig setts sen?
- Aldrig.
- Har du aldrig funderat över för vem paketet egentligen var ämnat?
- Jodå, fast jag bestämde mig sen. Det var ämnat för mig och bara mig.