Måndag

Den måndagen du gick

kastade du din mörka

skugga över mitt liv

Modlösheten den första dagen

i veckan

förföljde mig

gav sig inte

Hur jag än kämpade

fann jag aldrig ljuset

Eget foto

Hem

 Roger var en otäcking, Holger en gnällspik och Marianne en hetsporre. Spännande början på det här projektet. Nu måste hon tillbaka till stan. Vilken helvetes bra artikelserie det här kunde bli. Ingen tvekan. Hennes genombrott som undersökande journalist. Här skulle grävas.

”Ska du gå redan?” sa Gösta när hon gjorde en ansats att resa sig upp.

”Jag tror det räcker för idag.”

”Men vi har ju knappt börjat?”

”Jag kommer tillbaka imorgon. Vi får göra en planering över mina besök. Jag ringer dig.”

”Håll dig undan för Roger på väg till bilen”, sa Gösta och Marianne nickade.

”Ska göra mitt bästa”, sa Nina.

Hon gick igenom den mörka hallen med Marianne och Gösta bakom sig. Tänk om Roger stod och lurpassade på andra sidan? Försiktigt sköt hon upp dörren. Men så med ens orkade hon inte mer. Ville bara hem. Sket i vilket. Han fick väl stå där om han ville. Hon slängde upp dörren.

Permanent

 Jag sover inte i natt heller. Jag är rädd för att bristen på sömn snart blir permanent. På dagarna går det hyfsat när jag har fullt upp att göra, men så fort jag lägger huvudet på kudden tumlar tankarna runt och gör mig helt snurrig och på samma gång klar som iskristall i huvudet. Hur det nu är möjligt.

Snart orkar jag inte mer. När som helst slår jag till utan att kunna eller ens ha viljan att hejda mig. Jag ser det framför mig hur näven blixtsnabbt störtar genom luften och träffar honom rakt över näsan. Näsblod flyger ur båda näsborrarna och jag njuter av åsynen.

Jag har en inre bild av hur jag visslande utan vidare går därifrån. Möjligen att jag höjer armen och med slappa fingrar vinkar utan att vända på huvudet.

”Rätt åt dig din jävla nolla!” säger jag rakt ut i nattluften och har inte det minsta dåligt samvete för mina brutala tankar.

Det är han som borde må dåligt av alla lögner och bakhåll han gillrat under åren. Det finns en gräns för allt och den gränsen har han klivit över för länge sen.

Polis

 Ett litet stycke ur ett manus jag skriver:

Marianne fick syn på Gösta som haltande halvsprang mot henne.

”Vad hände?!” ropade han.

”Holger, den gubbfan skrämde hästen!”

Gösta pekade uppåt backen.

”Där uppe!”

Marianne sprang som hon aldrig sprungit förr. Där var Antigo! Löddrig och gnäggande stod han med en fullständigt förstörd vagn intill. Hon lyfte och kollade noggrant varje ben. Inget konstigt, inget var brutet. Mot alla odds hade han klarat sig fysiskt. Med gemensamma krafter lyfte de bort kärran.

”Tar du Antigo? Kommer sen.”

Hon rusade tillbaka ner för backen, kastade sig uppför trappan och slängde upp ytterdörren.

”Holger!” skrek hon rakt ut och fortsatte in i köket. Där satt han vid köksbordet med uppspärrade ögon och surmulen min.

”Ut!” hojtade han. ”Du … du ut!”

Marianne slog näven i bordet. Hårt. Det gjorde ont. Hon la märke till att han hajade till. Utan att tänka slog hon honom med handflatan över kinden.

”Jag ringer polisen!” sa Holger och höll handen mot det illande röda som flammat upp i ansiktet.

”Gör du det”, sa hon, vände sig om och marscherade ut. ”Annars gör jag det.”

Stuffa

När vi i min familj ska packa in oss i bilen får pappa stå utanför och stuffa, som pappa kallar det. Mamma säger att stuffa är något helt annat, att det är en typ av dans som unga människor höll på med förr i tiden. På 1940-talet eller så. Men pappa står på sig.

”Stuffa är det rätta ordet. En synonym till att stuva”, säger han. ”Alltså förstås inte samma som att göra en stuvning, men ändå”, fortsätter han.

”Du är rolig du”, säger mamma och skakar på huvudet. ”Ja huvudsaken är ju att vi får plats allihop.”

Pappa har det bäst. Han är den enda som får sitta för sig själv. I baksätet trängs vi, svettas och kliver på varandra. I framsätet sitter Pecka och Lillan i mammas knä, medan pappa har jättestort utrymme. Han måste ha plats att ratta ordentligt och kunna växla utan att riskera att få i fel. Det hände en gång. I hög fart fick han av misstag i ettan, vilket gjorde att bilen mer eller mindre ställde sig upp på motorhuven. Alla kastades framåt mot vindrutan. Ingen skadade sig. Den gången.

Vass

 Gösta reste sig så snabbt att han under någon sekund stod och vaggade i obalans. Elvira ville resa sig upp och stötta, men hon hann aldrig innan han med förvånande hastighet redan försvunnit ut i hallen. Ögonblicket senare klampade en lång kvinna flåsande in i köket. Det vitblonda håret, som ramade in de grova ansiktsdragen, liknade en taggig fröboll från en maskros. Först när Gösta visade sig i dörren fick kvinnan av någon anledning syn på Elvira och hennes stora blå ögon blev ännu större.

”Det här är Elvira, journalisten jag nämnde”, sa han och nickade åt hennes håll. ”Marianne, min dotter”, fortsatte han och såg på Elvira.

”En till sådan där”, fräste Marianne och stirrade på henne. ”En med en så vass penna att den skär sönder sanningen och kommer ut på andra sidan som en lögn.”

”Hon är på vår sida”, sa Gösta i låg ton. ”Hon vill verkligen skriva hur det verkligen gick till.”

”Verkligen och verkligen. Hur ska vi veta det?”

”Ni kan lita på mig” sa Elvira.

”Det visar sig nog att du är en lika god kålsupare som alla andra”, sa Marianne.

”Ta det lugnt nu”, sa Gösta. ”Vi tar en kopp kaffe och lugnar ner oss.”

Marianne damp ner på en stol vid köksbordet. Hennes skarpt blå ögon studerade Elvira med en aning lugnare blick. Mer skärskådande och utan aggressivitet.

 

 

Gaffla

 

Jag undrar varifrån vi har fått verbet gaffla. Kanske var det så att någon irriterade sig på någon annan som hänsynslöst satte gaffeln i matbit efter matbit, hivade in i munnen och tuggade så kraftigt att saliv klibbade fast i mungiporna. Någon mådde illa av beteendet och utbrast:

”Jäklar vad du gafflar in! Du borde hyfsa till dig.”

Senare har det kommit att betyda någon som ohyfsat pratar och pratar utan att ta hänsyn till andra.

Det är min teori.