Margaret

Margaret placerade sina fingrar löst i min handflata. Det kittlade, på en aning obehagligt sätt. Eftersom jag hade lärt mig av pappa att rejäla människor hälsar med ett fast handslag, tryckte jag till ordentligt och hann se en minimal ryckning i kvinnans ena öga. En känsla av lättnad drog genom mitt bröst när hon vred sig ur mitt grepp. Margaret tog ett steg åt sidan och svepte med armen som en inbjudande gest.

"Men stå inte där. Kom in nu."

Jag hängde ryggsäcken på ena axeln, ett tag i resväskans handtag och sen klev jag in. Hallen var minimal med en smal trätrapp placerad mitt i rummet. Den ledde upp till andra våningen.

"Ursäkta", sa hon och trängde sig förbi mig. "Ditt rum är däruppe", fortsatte Margaret och började gå upp för trappen, med mig i släptåg.

Jag försökte undvika att flåsa av ansträngningen av att släpa de tunga väskorna, kände svett fukta nacken och under armarna. Väl uppe öppnade hon en dörr som låg mitt emot trappen. Hon gick in och jag ställde mig på tröskeln. Även det här rummet var litet. En smal säng, ett sängbord, en tanig fristående garderob och en pinnstol utgjorde inredningen. Ett rosa överkast med vita spetsar och några kuddar i samma tyg.

"Jag förstår om du är trött. Du borde sova nu. Så ses vi imorgon bitti."

"Visst", sa jag.

När hon stängt dörren bakom sig damp jag ner på sängen. Helt färdig. Det var jobbigare än jag kunnat ana att resa. Jag sträckte på nacken och lät kroppen falla ner på bädden. Jag blundade. Borde ta bort överkastet innan jag lägger mig ordentligt. Mer hann jag inte reflektera över den saken, innan tankarna suddades ut helt. Jag gled hastigt bort, rakt in i en drömvärld.

En plan

Ett inlägg idag från en provocerad Ethel.

Visst hade jag en aning även tidigare, men när jag i morse slog upp morgontidningen och fick syn på ett foto på en äldre man i USA som demonstrerade mot fri aborträtt. På hans skylt stod det

Let God Plan Parenthood

Jag skulle så gärna vilja fråga honom. Hur tänkte du här? Menar du alltså, som ett exempel bland andra,  att alla våldtagna kvinnor som lever över hela världen? Våldtäkter som resulterar i barn. Menar du alltså att det är gud som helt enkelt planerar föräldraskap?

Märkligt

Uppsala i september 1970:

Jag promenerade runt i centrum några varv. Tittade i skyltfönstren. Jag bligade på alla jättesmala skyltdockor med enormt långa ben, iklädda kortkorta kjolar och tunna linnen som avslöjade små toppar till bröst. Så fick jag syn på att jag hade hamnat  utanför en servering. Jag var hungrig. Något billigt hade jag råd med. Om jag hade pengar. I ena ytterfickan på jackan hittade jag två skrynkliga femkronorssedlar. Jag tittade, så diskret jag kunde, in genom de stora panoramafönstren som sträckte sig från golv till tak. De få kunderna därinne var alla män som satt ensamma med en kopp kaffe och stirrade ner i sina dagstidningar. Tidningarna var uppslagna och dolde större delen av borden. Jag kunde ändå se att bordsskivan var täckt med en perstorpsskiva i ett tunt grått rutmönster. Jag tittade upp mot skylten. Läste. Ringbaren. Den kedjan kände jag till. Samma fanns i min hemstad. Jag klev in. Det kändes märkligt när fem ansikten vändes mot mig. Fem män. Under några sekunder studerade de mig ingående. Sen, exakt samtidigt, vändes deras huvuden neråt igen. Så ointressant. Tänkte jag att de tänkte. När jag kommit längre in i lokalen insåg jag att jag hade sett fel. En yngre tjej satt vid ett bord allra längst in i lokalen, med ryggen mot väggen. Hennes huvud var böjt över en anteckningsbok som hon med intensiva rörelser skrev i. Det var som om hon använde hela kroppen när hon präntade dit bokstäverna. Två minuter senare hade jag fått svart kaffe i en liten porslinskopp och en ostsmörgås placerad på en brunspräcklig bricka. Där stod jag nu tveksam om, trots alla lediga bord, var jag skulle sätta mig.

"Vill du sitta här?"

Det var hon. Jag kryssade mellan borden, fram till henne med brickan i brösthöjd.

"Sätt dig här. Om du vill."

"Visst. Tack. Stör jag inte då?"

Hon log.

"Jag behöver en paus känner jag", sa hon och la ifrån sig pennan.

Hon masserade fingrarna.

"Kramp."

Stranden

Ett avsnitt ur mitt manus:

Bild från https://sandymacko.wordpress.com/

Jag klev ut genom ytterdörren och tog trappan ner på gatan i två långa hopp. Efter någon minut insåg jag att jag var på väg ner mot stranden. Det var kyligt i vinden. April var en opålitlig månad. Ena dagen sken solen och det var ljummet i luften, nästa dag ven isiga vindar runt ansiktet och solen visade sig inte alls. Jag ångrade att jag inte tagit på mig mössa. Fast samtidigt var det skönt. Blåsten sköt rakt igenom huvudet och rensade hjärnan. Jag vek av åt höger och började följa strandkanten. Det bästa med motvinden var tanken på att jag skulle få medvind när jag gick tillbaka. Om inte vinden hade vänt till dess, tänkte jag och log för mig själv.

Efter en stund blev jag trött i lårmusklerna. Det var bra träning att pulsa fram i fin sand. Bra för min dåliga kondis. Jag satte mig ner och pustade ut i en fördjupning som bildats med uppskjutande vass här och där. Där var det lä och vinden fick inte tag i mitt hår. Halvliggande lutade jag ryggen mot sanden och stirrade rakt upp i den gråmulna himlen. Känslan var fridfull. Här kunde ingen störa mig. Världen var någon annanstans. Jag blundade.

Jag tror att det var ett ljud som fick mig att reagera. Jag är inte säker men något fick mig att titta upp. En mörk kontur av ett huvud ovanför mig. Under ett kort ögonblick fick jag för mig att det var ett spöke. Så såg jag ansiktet. Det var Kevin. Hur hade han hittat mig?

Färre skor

Det stod färre skor i entrén än jag hade förberett mig på. Alla var ombedda att vara barfota eller i alla fall i strumplästen. Det struntade vissa uppenbarligen i.

"Ni som har skor kvar på, bered er på att det blir svårare än utan. Men, förstås är det valfritt."

Jag la märke till två kvinnor och en äldre man i korta blå shorts. Alla tre stod i främsta raden, endast några meter från mig. De gjorde antydande gester som jag tolkade som att de var på väg att böja sig ner och knyta upp sina skosnören. Jag tänkte att jag såg mer av hans  lår och till och med längre upp än jag önskade. Hade han inga kalsonger på sig? Antagligen var de inköpta när han var bra mycket yngre och smalare. De enda shortsen han hade i byrålådan, säkert. Jag stod kvar och inväntade deras nästa steg, att dra av sig skorna. Så ångrade de sig tydligen . Alla tre rätade samtidigt på ryggarna och stod sen stilla och stirrade på mig. Med skorna fortfarande på.

Det var bara för mig att börja.

Doften

Doften var inte obehaglig. Tvärtom, den var underbar. Den gav mig ändå rysningar som spred sig ner över ryggen. Det var minnet av dig som med ens var lika uppenbart, klart som en daggig sommarmorgon. Minnesbilden av dig som jag spenderat många år med att aktivt försöka glömma. Det sägs att lukter ger oss den starkaste förnimmelsen av en specifik händelse eller person. Vi kanske inte är medvetna om det. Ända tills det ögonblick då det händer. Det blir en chock,  som en hård dunk i ryggen, när den når näsborrarna.

Doften av liljekonvalj. Din favoritblomma

Mannen mitt emot

Uppgiften var att ta en bok. Välja en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriva en text baserad på meningen. Jag valde Störst av allt av Malin Persson Giolito Sid 183:

Amandas ögonlock började se tunga ut, hon letade efter en mer bekväm ställning

 

Gruppterapi. I ett svagt ögonblick hade Amanda anmält sig. Tillvaron hade blivit ohållbar, hon fastnade i svart grubbleri. Ständigt. Dag som natt. Hela dagarna i panik, kroppen i uppror. Till slut var hjärnan fullständigt tom. Hon missade möten, glömde överenskomna dead lines i jobbet och kylskåpet ekade av övergivenhet. Igår ramlade hon raklång i gatan och hennes glasögon flög flera meter. I ögonvrån såg hon en man som tog upp dem och sprang fram till henne.

"Hur gick det? Gjorde du dig illa? Här är dina glasögon."

Hon sa inte ens tack. Så såg hon annonsen i GP och utan att fundera anmälde hon sig. De satt i en ring på golvet. Alla hade tagit av sig skorna och satt i strumplästen i skräddarställning. Var och en fick berätta varför de kommit. Efter en stund orkade hon inte lyssna på de andra deltagarna. Amandas ögonlock började kännas tunga, hon letade efter en mer bekväm ställning. Benen var stela som träribbor av ek.

"Du verkar ointresserad", sa mannen mitt emot henne. "Vad gör du här egentligen? Du verkar ju bara vara ett enda fett ego."

En stöt i magen. Utan att tänka reste hon sig upp. Tog tag i sina läderstövlar. Hon kände de skarpa blickarna, klev på någons fot när hon flåsande tog sig bort till dörren.

"Fly du bara. Precis din stil", hörde hon honom ropa innan hon slängde igen dörren bakom sig.