Bokhyllan

Bild, Brott, Bubbla, Böcker, Bokhylla

 

Han stirrade på väggen där kortet nyss suttit. Det var som om han inbillat sig att om han tittade tillräckligt länge och kraftfullt, skulle ett annat foto växa fram ur väggen. En bild som förklarade allt och han hörde inom sig hur han skulle hojta:

”Aha, då förstår jag!”

Han skakade på huvudet. Någon hade varit i rummet och satt upp det på väggen. Efter det att han gått igår. Bara den personen kunde besvara alla hans frågor som bubblade upp inom honom. Kanske. Möjligtvis. Han reste sig upp och spatserade runt i rummet. Återigen ryste han av det torra krasandet under skorna. Kanske fanns det fler bilder om han letade? Med långa steg gick han fram till bokhyllan som stod bakom soffan och tog tag i ett gäng böcker. Grått damm virvlade upp i luften runt honom. Det kittlade i näsan. Kändes som han skulle nysa. Samtidigt hörde han ett ljud. Han tittade upp. En siluett stod på tröskeln in till rummet. Han var inte längre ensam.

Fotot

Fortsättning från gårdagens skrivpuff:

Han vände på kortet. Jag, 1952 i juni hade någon textat en aning darrigt, men med rak enkel stil. Inget mer. Samtidigt som han stirrade rakt på fönstret där regnvatten strilade nerför rutan, räknade han. Det var samma år som hans far fyllde tjugosju år. Han reste sig hastigt upp. Det virvlade till i huvudet, som om ett moln av flygfän fladdrade omkring i hans hjärna. Han tog ett snedsteg och viftade med armarna i luften för att hålla balansen. Höll nästan på att ramla, men fick tag om soffans armstöd. Fotot höll han krampaktigt kvar i högerhanden. Han satte sig ner på armstödet och la fotot i knäet. Med fingrarna täckte han över kvinnans hår. Nu såg han enbart det nakna bleka kvinnoansiktet. Det var tydligt. Insikten gjorde att han ropade rakt ut. Trots kylan i rummet hettade det som eld i kinderna. Fotografiet föreställde hans far.

Något oavslutat

Det var något brännande oavslutat som stack vasst i nacken. Bara gång till. Bara en enda gång till dra upp den fallfärdiga dörren och ställa sig på tröskeln. För sista gången betrakta den melankoliskt vackra förödelsen. Minnas. Dofterna, händelserna, kalasen.

Fotot. Hade det verkligen suttit på väggen när han var här igår? Han borde ha sett det. Han lutade sig fram, lirkade bort häftstiftet och tog ner fotot. Medan han gick bort till den trasiga soffan studerade han kortet. Krasandet under hans skor fick honom att häftigt skaka till. Han satte sig ner på yttersta kanten. Kvinnan på fotot. Dragen var välbekanta. Den stramt upphöjda hakan, hängande ögonlock och den stela munnen. Det var som att se honom. Hans far. Det var samma linjer i ansiktet, samma allvarsamma blick.

Bild från http://www.flickr.com/photos/photosvincent/10948170945/sizes/z/in/photostream/

Mörkret

Mörkret var kompakt. Ändå vågade hon ta långa kliv. Antog utmaningen att kanske stöta emot, trampa fel, snubbla. Marken var mjuk av åtskilliga lager av barr och löv. För varje steg sjönk hennes kängor långt ner i myllan. Hon svettades av ansträngningen. Drog ner dragkedjan i jackan och lät den fladdra fritt i vinden. Nu såg hon strimman. Mellan träden anade hon det ljusa. Med ens stod hon på den kala berghällen. Framför henne den vidsträckta sjön. Den låg öppen framför henne. Tunna sprittiga bränningar gled snabbt över vattnet. Hon tog ett steg längre fram. Ett djupt andetag. När huvudet klöv vattenytan uppfattade hon ljudet av en låg ton. En bottenlös klang.

Fundersam

Jag satte mig längst fram i aulan. Helt ensam i raden. Jag sneglade bakåt och såg den ena efter den andra kliva in i den enorma lokalen. Kvinnor och män som med sökande blickar såg ut att fundera på var de skulle slå sig ner. Efter en stund var de flesta platserna bakom mig upptagna. Det var då hon kom släntrande nerför gången. Hennes vita vinterjacka upplevdes näst intill självlysande bland alla andras mörkgrå och svarta.

”Kan jag sitta här?”, sa hon och nickade mot platsen bredvid mig.

”Javisst”, sa jag.

Jag reste mig upp för att lämna plats. Hon krängde av sig jackan. Jag slängde några snabba blickar på henne. Under hade hon en vit mohairjumper med rosa glitter påsytt i ränder fram på bröstet. Hennes jeans i vitt skinn satt hårt över baken. Kvinnan satte sig och la ena benet över det andra.

”Jag funderar på en sak”, sa hon.

”Jaha?”

”Jag har sökt, tror jag, mer än fyrtio jobb under de senaste två månaderna.”

Jag vände mig mot henne, nickade och log. Hon stirrade på mig. Hennes ljusbruna lösögonfransar var så långa att de dolde ögonen en aning.

”Jaha?”

”Och ingen av dem ville ha mig.”

När hon pratade gestikulerade hon med sina slanka händer med välmanikurerade långa fingernaglar. Jag blev nästan hypnotiserad av det vita nagellacket med skimrande små guldiga stjärnor.

”Vad konstigt.”

”Jag förstår ingenting. Jag som är så himla duktig, fantastiskt framåt och har erfarenhet av så mycket”, sa hon och rufsade sitt kortklippta ljusa hår.

”Konstigt”, sa jag, la huvudet på sned och betraktade henne.

”Varför inte ta mig bland alla dessa stollar som får jobben istället för mig?”

”Konstigt”, sa jag igen.

 

Bak

Att knäppa brännvin

Att ha tröjan bak och fram

Så överflödigt

Mannen

 

(bild från http://www.flickr.com/photos/stephanieneil/10958245446/sizes/z/in/photostream/ )

 

Jag hade tjatat på dig att raka bort det helt. Varför ha ett skägg som enbart såg ut som om du inte orkat raka dig på några dagar? Dessutom var det inte skönt att kyssa dig. Jag gick ständigt omkring med ömma, rödfläckade kinder. Ibland när jag glömt att dölja det genom heltäckande foundation hände det att arbetskollegor och vänner frågade vad som hänt. Om jag drabbats av allergi.

Annars gillade jag ditt hår och frisyr. Den mörkblonda, typiskt svenska hårfärgen. Att det var tjockt, lite lockigt och att du kammade det uppåt. Trots att du aldrig använde hårvax låg det fint kvar ovanför pannan. Och blicken gillade jag. Ditt charmiga ögonkast och småleende.

Jag la ifrån mig fotoalbumet på soffbordet och lutade mig bakåt i soffan. Stirrade rakt upp i taket. Efter en stund reste jag mig upp och gick ut i köket. En kopp kaffe att pigga upp mig med. Nej, sa jag till mig själv, det här kräver starkare drycker för att mota bort tankarna. Tankar som enbart gjorde mig deprimerad. Svart. Tankar på dig. När du gick. Sa att du tröttnat.