Han tog språnget

Äntligen. Han betraktade sina händer. Så många år hade för snabbt runnit bort, strilat mellan hans fingrar. Schemalagda rutiner. Upp klockan halv sju varje morgon. Han vaknade aldrig före väckarklockan. Även om han på senare år bytt ut klockans skrällande mot mobilens varsamma spröda klocksignal, kändes det som hela kroppen genomfors av ilande elstötar. Väl inne i duschens heta vattenstrålar, han avskydde kalla duschar, började hans muskler, nerver och ligament så sakteliga att mjukas upp och hjärnan verkade hitta mer observerande banor. Det var som om han under natten sjönk ner i en djup depression som han varje morgon mödosamt måste ta sig igenom. På kvällen i säng före tio på kvällen för att orka.

Alltihop var en ren och skär tillfällighet. Precis när han slukat sista tuggan fullkornspasta med inhandlad färdig tomatpesto på burk, som han åt sittandes framför TV:n, kom inslaget. Vilken kanal eller program det var kunde han inte påminna sig, men det var oväsentligt. Ett långt reportage om en kvinna som arbetade med akvarellmålning. Ett ljus tändes inom honom. Kunde inte vänta, han tog ett språng upp ur soffan, startade PC:n, väntade otåligt. Varför tog det så lång tid för datorn att komma upp i varv? Han googlade. Det fanns kurser på Sannaskolan, bara runt hörnet från hans hyreslägenhet på hörnet Godhemsgatan/Slottsskogsgatan i Majorna.

Han gjorde aldrig skisser först. Planen för hur han skulle måla fanns alltid inom honom. Att hålla den i handen, den kraftiga penseln med hår från röd mård, var hänförande. Det vita pappret, fortfarande oskyldigt rent, låg på bordet. Han doppade penseln i blå/grön vattenfärg, drog med penseln över pappret och betraktade hur det absorberade färgen. Först ljusa kulörer sen allt mörkare toner. Ibland satt han uppe hela natten, glömde bort tiden. Glömde att han borde vara trött. På morgnarna väcktes han fortfarande av mobilens klagan, men trots dåsigheten gjorde hans längtan till kvällens hantverk att steget upp ur sängen var helt annorlunda. Lättare.

Hennes genombrott

Hennes genombrott kom samtidigt med att själen kraschade fullständigt. Egentligen är säkert termen genombrott i själssammanhang helt galen. Det skedde inte alls abrupt utan det tog flera år att komma tillbaka. Men skrällen blev vändpunkten. I samma ögonblick som sammanbrottet skedde övergick det till att vara ett genombrott. Så enkelt och otvivelaktigt sanningsenligt.

Hennes fall

Hon föll tungt. Riktigt duktigt klumpig kände hon sig. Den gracilitet som hon alltid trott att hon hade ett stort mått av föreföll fullständigt försvunnen. Stora kallsupar med dyigt grumligt insjövatten gjorde att hennes huvud nästan exploderade och frustande som en flodhäst klöv hon vattenytan. Omtumlad och yr landade hennes ögon på den skara människor som befann sig på träbryggan ovanför henne. Alla stod en aning hukade med händerna på knäna, böjda över kanten på bryggan. Med stora runda ögon betraktade de henne.

- Hur gick det? Balansen var kanske så där, eller vad tycker du själv?

M-ord

Mun
Man
Margareta
Maj
Make

Hon var hans maka. De gifte sig i maj 2004 i en pytteliten kyrka i närheten av Vitemölla fiskesamhälle på Österlen. Under hela vigselceremonin sneglade hon åt sidan, upp på Håkan, kunde inte låta bli. När det var dags för äktenskapslöften vände hon sig helt mot honom och såg hur hans mun öppnade sig. Hon stirrade fascinerat på hans läppar. De hade samma färg som ljust röda bigarråer. Klart och tydligt sa han: JA.

- Nu är ni tu ett, sa hennes pappa senare under bröllopsmiddagen. Nu är ni äkta makar.

Vi tu ett? tänkte hon, nej det blir vi aldrig. Jag kommer alltid att vara Margareta, en egen suverän individ.

Hon kallade aldrig Håkan sin make. Det var helt omöjligt. Ordet make kändes främmande att uttala. Så sa gifta kvinnor när hon var liten flicka: min äkta make, eller min äkta hälft. Äkta? Vad menades med det?

Ibland tänkte hon att hon och Håkan bara lekte att de var gifta. Lekte att de var vuxna. Precis så som hon gjorde när hon sex år och hon och hennes kompisar höll på med låtsasleken ”mamma, pappa, barn”. Så kanske många kände, men ingen vågade säga högt? funderade hon.

- Ja men kan du inte säga din man då, istället för din make? frågade en vän.
- Min man, sa Margareta långsamt och med eftertryck. Nej, fortsatte hon efter en stunds tystnad, jag kommer alltid att prata om honom som Håkan, det är ju det han heter, eller hur?
- Men om någon frågar om du har en make, vad säger du då?
- Jag säger förstås att, ja, Håkan Olofsson och jag är gifta. Det är Håkan och jag. Men min är han inte.

Skogen

Min barndom är sjumilaskogarnas. Jag växte upp i ett genuint brukssamhälle i Bergslagen. Det var ett starkt segregerat samhälle, där platsen i hierarkin avgjorde var du bodde. En gång råkade jag befinna mig i tobaksaffären nere i centrum samtidigt med fru Överingenjör och samhällets sopåkare. En fryntlig äldre man i blå overall och med rödblommiga runda kinder. Jag betraktade hur den fina damen höll för näsan och flyttade sig en bit bort från mannen.

Det var även skillnad på tjänsteman och tjänsteman. En, som det kallades högre tjänsteman, bodde högre upp i backen, närmre skogen än lägre tjänstemän.

Min familj hade relativt nära till skogsområdet. På försommaren gick jag och mamma längs den nedlagda smalspåriga järnvägen. Vi visste precis var vi skulle vika av in i skogen, gå några hundra meter och där öppnade sig en glänta med ljuvligt doftande skira liljekonvaljer.

På vintern var det alltid snö. På smala löparskidor, mörkblå anoraker och på nyfallen tung snö banade vi oss väg genom skogen. Några i förväg iordninggjorda spår fanns inte. Det var ingen sport, förresten. In mellan och bland snötyngda och så höga och kraftiga granar att när vi stannade för att äta varsin medhavd apelsin, kunde vi enbart urskilja tunna strimmor av himlen. Oftast var det pappa och jag. Vi gjorde alltid två parallella skidspår så att vi kunde tävla mot varandra, sen, när vi körde tillbaka hem. Jag vann aldrig. Det stör mig fortfarande, så många år efteråt, när jag tänker på det. Att han inte lät mig vinna en enda gång.

Stavningsövning

Han reste sig tungt, stödde sig på bordskanten med högerhanden när han rundade katedern och ställde sig bredvid med händerna i byxfickorna. Iklädd ljust beige chinos, röd- och blårutig flanellskjorta och kraftiga kängor i samma färg som byxorna gav han intryck av att vara på väg ut på jakt. Hans glasartat ljusgrå ögon, med pupiller som knappt kunde skönjas, fixerade hennes blå. Lisa kände hur hon stirrade in i hans ögon utan att kunna blinka.

- Schanger, Lisa, schanger. Hur stavar du till schanger?
- Schanger, sa hon sakta och hörde hur rösten skälvde lite.

Jäkla skit, tänkte hon, jäkla gubbe.

- Jag vet nog inte vad det är.
- Nog? Vet du eller vet du inte? Schanger. Som i stilart, sort, art, område. Behöver du fler synonymer?

- Nej.
- Nå?
- Kan inte.

Han vände på stället som om det var en militärövning, tog två långa kraftiga kliv fram till whiteboardtavlan och skrev med stora bokstäver:

GENRE GENRE GENRE

- Lisa, skriver du?

Heligt

Den heliga anden
min egen livskraft
är en kraft full av liv

Mitt liv

Min andning
blåser liv
mättas med luft och vind

Jag är levande