En lördag i november

En lördag i november ska tjejligan på jobbet åka till Köpenhamn. Anna, avdelningschefen, har ordnat en liten buss. För att hinna med att shoppa loss, äta hackeboef, danskt wienerbröd och dricka dansk öl är det nödvändigt åka tidigt på morgonen från Göteborg. Plågsamt tidigt. Samlingspunkt blir Stora Torget och klockslaget prick klockan sex. Det har bestämts att alla kommer dit utom Gunilla. Henne ska de hämta på vägen, hon bor i Kungsbacka,

Lisa är nyförälskad, känslorna ger bokstavliga smärtor i bröstet. Hon vill egentligen inte åka med till Köpenhamn, hennes inre skriker efter behovet av skön samvaro med Martin. De har bara helgen att umgås intimt på; räknar timmarna till nästa möte. Dock känner Lisa ett outtalat krav från tjejerna att hänga med. Hon hör inom sig hur de annars skulle kommentera:

"Så löjligt och typiskt att ge HONOM all uppmärksamhet. Så är det jämt med vissa kvinnor. Så fort de blir kära, glömmer de allt annat och alla andra!"

Nu är det fredag kväll och Lisa och Martin äter kvällsmåltid med vin till, pratar och pratar. Det slår gnistor mellan de. Det blir sent, över hövan sent och när de väl kommer i säng, sover de naturligtvis inte.

Klockan är tre på natten när Martin ställer väckarklockan på fem. Lisa vet inte om hon sover över huvud taget, känns mer som hon feberyrar och i vissa stunder möjligtvis sover lätt som en fjäder.

"Vad är klockan!"

"Nej! Hon är halv sex! Klockan ringde inte!"

Det konstateras att Martin har ställt mobilklockan på fel dag. Lisa kastar sig ur sängen.

Oh mitt huvud! Hon varken kan eller får missa! Och inte heller komma för sent. Jag vet vilka kommentarer det blir, speciellt från Gunilla. Hon är alldeles för tuff för mig, kommer med sina psykningar och insinuationer.

Kastar sig in i duschen, medan Martin brygger kaffe. Kränger på sig kläder, gör snabb hastig make up med darriga händer. Ser sig i spegeln. Jo, jag har nog haft bättre dagar. Slänger i sig kaffet, bränner sig på tungan. Jäklar!

De vräker sig ut genom dörren, bägge två. Martin ska skjutsa henne till samlingspunkten. Klockan är fem i sex i arla morgonstund, mitt i novembermörkret och som tur är, är det få bilar ute på gatorna. De sover väl som normala människor gör. För Martin existerar inga trafikljus. Lisa vet knappt hur många rödljus de struntar i, de bara kör rakt igenom alla korsningar. Vroooom. Däcken släpper asfalten i kurvorna.

Klockan är fem över sex när de sladdar in på torget.

"Där står bussen!"

Martin går med henne fram. De kramas och hon tar steget in i bussen.

"Ursäkta att jag är sen!"

De drar iväg.

Där står hon, Gunilla! Kommer hon att säga något? Hjärtat slår hårt. Känns löjligt, men Lisa gör sig beredd på attack.

"Vems jävla fel är det att jag har fått stå här och vänta i tio minuter?"

Ingen svarar.

Tre goda ting med Dig

Jag älskar dig för att du får mig att känna mig älskad
Jag älskar dig för att du är en vidunderligt klok person
Jag älskar dig för att du är totala motsatsen till min far

Tjuvlyssnat på spårvagnen (om ett avbrott i vardagen)

Min vardagsvecka består till största delen av ensamsittande framför dataskärmen, skrivandes. Vissa kanske tycker det låter tråkigt och asocialt, men det tycker inte jag. Jag njuter som en inbiten gourmet gottar sig över en smaskig måltid. Efter mer än trettio års slitigt arbete, upp klockan sex... hem klockan sex (i bästa fall), med massor av arbetskollegor, både sympatiska och mindre tilltalande, känner jag mig ytterst privilegierad.

Ibland försöker jag resa mig upp från skrivbordsstolen och ge mig iväg till gymmet. När jag väl tagit mig dit, tycker jag ju om den närande och svettiga stunden. Känns ibland meditativt, jag är i min egen värld. Fast jag tycker det ser lite konstigt ut när vissa går på löpbandet eller sitter i någon muskelmaskin läsandes en tidning.

På väg till gymmet häromdagen överhörde jag en kille i nedre tonåren prata med sin kompis:

"När var det... ? Jo... efter handbollen! Jag tror att det var hon... men jag var inte säker. Hon tittade inte på mig. Men sen på dansen... då var hon där! Och då såg jag att det var hon! Vi dansade. Hon bjöd upp mig. Nej... jag bjöd upp henne först. Sen bjöd hon upp mig precis när jag skulle gå hem. Nice alltså! Nice!"

Hennes dåliga karaktär

Hon älskar sötsaker. Det är det första Lisa gör när hon hoppat ur bilen och rusat in i mormors lilla gula tegelhus. Tar några av de röd- och vitrandiga polkagriskaramellerna, som hon vet alltid ligger i en röd glasskål som står i vitrinskåpet.

Lisa hör mamma prata med mormor i köket.

"Nej... men, Lisa har ju ingen karaktär. Måste alltid ha godis. Kan aldrig låta dina karameller vara i fred."

"Men, det gör inget, bara roligt att få vara populär."

Lisa skäms, men kan trots allt inte låta bli att stoppa några karameller i fickan. Till senare.

Ändå hade hon fått en rejäl utskällning av sin pappa för bara några dagar sedan. Mamma hade märkt att det försvunnit pengar ur portmonnän. Inte så mycket, men ändock, varje dag. Han hade stått över henne, som ett svart stort spöke. Det kändes som om hon trycktes ner i stolen av pappas tyngd.

"Lisa, stjäl du pengar ur mammas börs som du sen köper godis för? Har du så dålig karaktär? Det är stöld! Fattar du det!? Sluta genast, annars..."

Hon kan bara inte låta bli.

Rättvis fördelning?

Lisa och Martin går längs Broadway på Manhattan i New York när de ser en ung afroamerican komma emot dem. En pojke i tonåren. Men, vad har han på sig? När de kommer närmre upptäcker de; han har gjort ett hål för huvudet i en svart plastsäck och dragit den på sig. Säckens sidor är uppprivna en bit upp och hans nakna kropp sticker fram. De märker att han pratar för sig själv. Lisa får ögonkontakt med mannen. Han tystnar och tittar på henne med stora förvånade ögon.

De promenerar vidare, känner sig illa berörda av händelsen. Sätter sig på en bänk i en park. Studerar folklivet. In i parken kommer en lång äldre afroamerican, han skjuter en kundvagn framför sig. Den är fylld med saker. Till brädden, grejerna balanserar långt över kanten, övertäckta av en filt. Efter en stund ser Lisa och Martin en man, även han afroamerican, gå fram till mannen med kundvagnen. Han haltar, det vänstra benet är helt, det högra är ett ben av trä med en klump nertill. Han säger något till mannen med kundvagn, varvid kundvagnsägaren börjar leta i vagnen. Han tar upp sak efter sak ur vagnen och lägger bredvid sig.

Vad ska nu hända? Lisa och Martin studerar scenen med intresse. Snart ligger en hel hög med prylar bredvid männen, men kundvagnsmannen fortsätter gräva sig längre och längre ner. Nu... nu äntligen har han grepp om något! Vad är det? Jo, en svart skinnsko! En sko! Den enbente mannen tar nyfiket emot skon. Sätter den försiktigt på träklumpen. Det funkar! Han går därifrån med ett stolt uttryck i ansiktet.

De tre vanligaste frågorna under hennes liv

"Va, ska du satsa på en lång utbildning? Ska inte du gifta dig snart? "

Hennes ögon vidgas, ser ut som hon vill säga något. Lutar sig framåt som om hon förbereder sig för ett svar, men inga ord hörs lämna hennes runda mun.

"Va, har du inte fått några barn än? Ska du inte skaffa några?"

Hennes ögon smalnar, hon kisar nästan. Plutar med munnen, vänder sig en aning åt sidan. Tittar rakt in i väggen, bröstet höjs, hon öppnar munnen en aning, låter en lång suck lämna henne under utandning.

"Ska du verkligen sluta utan att ha ett annat jobb? Hur blir det då med pensionen?"

Hon låter mungiporna dras uppåt i ett snett leende, rynkar ögonbrynen. Ögonen bränner. Reser sig upp ur stolen och går ut ur rummet.

Hade hon flytt?

Lisa sätter sig häftigt upp. Drar bort yllefilten som ligger vrängd över bröstet. Jag stryps, behöver mer rymd för att få luft. Andas in djupt genom näsan, sen långsamt ut med öppen mun. Var är jag? Hon sitter i en bred dubbelsäng. Märket är Hästens, noterar Lisa. Men, jag är ju inte hemma! Jag sitter i en säng mitt inne i en möbelaffär! Drömmer jag? Några män som stått framme vid kassadisken närmar sig henne. De studerar henne.

"Jaså du har vaknat nu. Du svimmade tydligen. Hur känns det?"

Lisa får flash backs till elaka kommentarer hon hört om Peter Jidhes fantasifulla intervjuteknik.

"Kommer du ihåg något av det som hänt?"

Vad som hänt? Insikten slår henne som ett klubbslag rakt i bakhuvudet. Hon hade sett en bil krascha och en man med ett gevär tar sig ur vraket. Sen hade hon sprungit. Flytt. Någonstans långt inne i hjärnan får hon en förnimmelse av att hon även hört ett skott brinna av.

Nästa minne är att hon ligger i en säng. Är det samma säng jag ligger i nu? Hon kommer ihåg att hon hade en man liggande över sig. Han sa att han var polis och ville veta vad som hänt. Hans tyngd över henne kvävde henne nästan.

"Vi måste ha ett samtal med dig, få veta vad som hände. En man är skjuten och du var den sista att se honom. Berätta nu. Var det du som sköt honom?"

"Absolut inte!" Nu är Lisa desperat. Tror de att jag sköt?

"Kom med här! Du ska med till polisstationen!"

De tar tag i henne, drar upp henne från sängen. Håller ett hårt tag om hennes händer, tvingar henne med. Pressar henne ut ur affären. Lisa ser expediterna titta långt efter henne. Varför gör de inget? Slänger in henne i polisbilen, drar iväg. Hon hamnar till slut i en cell.

Hon sitter på britsen, grubblar. Vad ska hända nu? Känslan i kroppen är övergivenhet blandad med fruktan. Kroppen känns fuktig av skräck. Är jag helt ensam i världen? Lisa ställer sig upp, vankar fram och tillbaka. Hur länge har jag varit här? Tittar på vänstra armen, armbandsuret sitter inte där det brukar.

Lisa hör nycklar rassla i celldörren. Bägge poliserna kommer in. Ställer sig bredbenta innanför dörren.

"Du kan gå", säger den ene. "Det har konstaterats att mannen sköt sig själv. I munnen."

(forts från skrivpuff 15 nov - hon låg under)