Vrålet

 Dörren slog igen bakom Johanna. Förbenat! Hennes mobil var kvar därinne! Johanna vred kroppen så snabbt att hon halkade och slog i ryggen och handflatorna i stentrappan. Det gick inte att hålla inne vrålet. Hon stirrade på den stängda dörren. I fjärran hörde hon polissirener. Så in i helvete snabbt? Mannen som sköt därinne. Johanna hade sett hur han kröp ut genom det krossade altanfönstret. Här var hon kvar. Hon måste ha tag i mobilen. Med ett stön hasade hon sig upp i stående ställning. Handflatorna var blodiga och det bultade i ryggen, som om någon stod och hamrade med en slägga. Utan att bry sig om smärtan störtade hon ner för trappan. Altanen! Hon måste ta sig till husets baksida.

”Stå still!”

Johanna stannade tvärt. Hon flåsade trots att hon bara hunnit rusa några meter. Någon bakom henne tog tag i hennes händer. Hon kved.

”Akta. Det gör ont”, sa Johanna. ”Låt bli.”

”Nu tar vi det bara lugnt här”, sa en mansröst, satte handklovar runt handlederna och vände henne runt. ”Vart tänkte du ta vägen?”

En lång man med rakat huvud tittade ner på henne. Hans hjässa var blank av svett och den ljusblå skjortan hade stora fuktfläckar kring armhålorna.

”Ingenstans”, sa Johanna. ”Jag är oskyldig.”

”Till vad?” sa han och log.

”Till vad som än har hänt”, sa Johanna och stirrade polismannen rakt i ögonen. ”Jag bara råkade gå förbi när du slängde dig över mig. Ta bort det här nu”, fortsatte hon och med möda lyckades hon vinka med det fastlåsta händerna.

 

Vika

 "Ni sa att jag fick åka med” sa Erik i gnällig ton. ”Alla andra ska.”

”Om vi hade haft möjlighet hade du fått”, sa mamma, vred på huvudet och tittade på honom medan hon sköljde ett dricksglas under rinnande vatten.

”Jag kommer att bli retad.”

Inte gråta, han var kille, fick inte gråta. Aldrig vika ner sig. Erik knöt handen och slog den i köksbordet men kunde inte hindra att han snyftade till.

”Snälla Erik, gör inte det här värre än det är. Du överlever.”

Det var just det. Han överlevde förstås, men dog lite grann samtidigt. Det var inte första gången han kom till skolan utan att ha med sig det fröken sagt. Nu blev det ingen skolresa för Erik. Han hatade alla som hade mycket pengar, lika mycket som han avskydde morsan och farsan som aldrig hade ett ruttet öre över. Imorgon skulle han strunta i att dyka upp på skolan. De fick åka själva på sin jäkla skolresa. Han brydde sig inte.

Vals

Jag skrev en scen i mitt manus där vals passade in:

Jag drogs dit som en hund som jagar iväg efter att ha upptäckt ett doftspår. Det var omöjligt att låta bli. I hamnen var allt stilla. Jag satte mig på träbänken och tittade ut över havet och bryggorna. Både diverseaffären och den lilla butiken med glass och rökt fisk var öppen. En man i en liten träjolle ordnade med sina fiskenät och tittade inte på mig. Trots det drog jag kepsen längre ner över pannan. Jag drog in lukten av saltvatten. En speciell fläkt av något fränt men ändå friskt som jag inte fått känna på tio år. Havet var näst intill kav lugnt. Obetydliga vågor bara som dansade vals i otakt. Jag reste mig och vandrade längs båthusen och ut på promenadstråket mot badet. Ju närmre jag kom, desto mer slog hjärtat. 

På halva vägen klev jag över stängslet och klättrade upp på bergssidan. Jag tvingades stanna. Konditionen var usel. Medan jag försökte få ner andningsfrekvensen tittade jag uppåt och upptäckte villans ena hörn. Jag ändrade riktning en aning och kom fram till baksidan. Med en taggig vild nyponrosbuske som skydd kikade jag. Kläder hängde på tork. Fortfarande samma torkvinda. En kvinnas ansikte skymtade i fönstret som jag själv tittat ut genom hundratals gånger. Jag funderade på vad som hänt om livet tagit en annan vändning. Hade jag suttit där istället för den främmande kvinnan? Jag både ville och ville inte gå in. Hur skulle det påverka mig? Satt mitt och Ellas äktenskap som ett kliande eksem i väggarna? Skulle det blomma ut med full kraft så fort jag klev in? Medveten om att det var tänkbart att kvinnan kände igen mig, kunde jag ändå inte hejda nyfikenheten blandad med ångest. Jag besinnade sig. Det var omöjligt. Jag vände mig om och hasade nerför berget.

Vafalls?

 Det var det jag innerst inne vetat hela tiden. Jag skulle inte komma undan.  Första impulsen var att slå ifrån sig med båda händerna. När som helst skulle jag komma på ett sätt att slippa ta konsekvensen. Naturligtvis. Jag hade hittills i livet fixat allt till det bästa. Mitt bästa. I spåren av en viss eftersläpning fick jag dock inse faktum. Det fanns ingen väg hit eller dit, bara den enda raka vägen. Den ledde oavkortat till ett erkännande av min skuld. Med omedelbar verkan förvandlades jag till en brottsling. Blotta tanken fick mina axlar att skaka.

”Vafalls?” sa poliskommissarien när jag slutligen stod framför skrivbordet med händerna knäppta om magen. ”Vad hade du gjort sa du?”

En frukt

Du har ärrad hud som stelnad lava

Du är sval

viskar till mig när jag skär i dig

och kärnan ramlar ur dig

I rundningen grönskar du

Jag står i en skogsglänta och

andas in doften av kantareller och granbarr

Du smälter mot gommen och insidan av tänderna

Skogens egentillverkade puré

glider ner genom halsen

Harry och Astrid

Min enda bästa vän, Harry, är frisör. Han har ingen salong utan reser ständigt omkring till alla äldreboende här i trakten och klipper och fönar. Han brukar kalla sig Din hårresande vän. Alla han kommer till skrattar när han säger det. Nästan alla tycker om Harry, utom en av kvinnorna på Smultronbacken, Astrid Svensson. Jag är nästan säker på att hon är dement. Antagligen tar hon igen alla åren hon levt och inte fått utlopp för sin argsinthet, utan gömt den långt inne i kroppen. En av vårdarna som jobbar här berättade för mig att hon under hela sitt vuxna liv levt i ett dåligt äktenskap. Hennes man tvingade henne att huka, att vara hans slav. Klart hon vill ge igen då på dem som finns till hands. Hennes make är död sen en del år. Hon slänger fula ord runt sig till alla som råkar befinna sig i hennes närhet. När Harry kommer säger hon:

”Din Viktigpetter! Du din jäkla stropp! Dra åt helvete!”

Men Harry som på äldre dagar har pånyttfötts och från att tidigare varit ateist nu är hindu, vill vara from. Han ler bara och gör en djup svepande bugning framför Astrid.

”God dag, fru Svensson. Är det en god dag för er idag? Ser ni hur vackert solen lyser idag”, säger han och slänger en blick ut genom fönstret, där det oftast regnar. Men han vet att fru Svensson inte kollar. ”Dessutom är det ju fredag.”

”Jag skiter i vilken dag det är”, säger Astrid Svensson.

Nu för tiden som nybliven hindu, har han märkt att han fått en ny förmåga. Han får varsel om kommande födslar och dödslar. Den här dagen ser han bilden av Astrid Svensson, att hon kommer att somna in i natt och aldrig mer vakna. Därför är han snällare än vanligt. Han vill att hennes sista dag ska vara den bästa på länge.

Nyfiken

På trappan, Alnäs 22, 1 juli 2020 14:40

Vinden gör att min hud knottras. Jag slår armarna om bröstet, sätter mig på trätrappan och andas in fjälluften. Atmosfären får mig att svamla ord som att hänryckas, andens frukt och gåvor och att försättas i trans. Jag drar in aromen av blöt läderstövel blandad med parfym gjord på pionessens. Som om de var nyfikna på vad som döljer sig längre bort, far vita moln fram över himlen. Då och då när solen tittar fram förvandlas omgivningen till ett ångbad. Vid foten av fjället ser jag kossor beta. Svansar slår bort flugor. En bit längre bort ligger ett annat gäng, vid sidan av varandra, kropp mot kropp.