Dominant

Berit tittade på klockan och konstaterade att hon hade sovit i två timmar. Hon kastade på sig sin tunna klänning som låg vid fotänden av sängen. Britta rörde sig inte. Berit låste upp, drog upp dörren en decimeter och kikade ut.

”Har det hänt något?” teaterviskade hon.

Hon kände igen mannen i receptionen. Lätta vågor av irritation svischade genom hjärnan som gjorde att en begynnande huvudvärk gjorde sig påmind. Han stirrade på henne.

”Ursäkta väckte jag dig?” sa han och utan att riktigt veta fick hon en tydlig känsla av att han satte foten i den lilla dörrgluggen.

Hon tog i handtaget. Dörren rörde sig inte.

”Jag tänkte att ni var hungriga”, sa han och visade brickan han höll i famnen. ”Ni har rest långt.”

”Det passar tyvärr inte just nu”, sa hon och försökte dra igen dörren. ”Kan du vara snäll och ta bort foten?”

Till hennes lättnad gjorde han det.

”Jag finns därnere”, sa han. ”Hela tiden. Ring bara.”

”Det gör vi kanske.”

”Inte kanske. Ni måste”, sa han.

”OK”, sa hon bara för att komma ifrån hans intensiva blick. Hon förstod mer än väl. Han härskade. Tro inte något annat uttryckte blänket i ögonen utan att han behövde delge det högt. ”OK", sa hon igen.

Berit la sig i sängen på rygg. Den gnällde till men Britta låg fortfarande helt still. Vad var det för fel på henne? Varför trodde hon att varenda man hon mötte ville ha något av henne? Receptionisten hade naturligtvis bara menat väl. Hon och Britta hade rest långt och hade inte ätit på ett antal timmar. Det kurrade i magen.

Blek

Berit blev förvånad över hur modernt Nairobi såg ut. Som vilken storstad som helst. Åtminstone på avstånd. Hon betraktade enorma arkitektoniskt trendiga byggnader blandat med lägre äldre hus. Bussen stannade vid ett hörnhus målat i vitt och klarblått. På skylten läste hon Ngara Riverside Lodge. Hon höll tummarna för att det skulle vara hyfsat bra. Rent och med en fungerande dusch. Det var en chansning de var medvetna om att de tog när de bokade dubbelrummet. Hon hade räknat ut att priset i kronor låg på ungefär 200 per natt. Chauffören log igen och hon kunde se mer av hans vita breda tandrader än hon behövde. Han drog ut deras resväskor ur bagageutrymmet.

”Så … hoppas att ni blir nöjda med er vistelse”, sa han och räckte över ett visitkort. ”Ring om ni behöver guide.”

Nu svettades hon ymnigt igen. Resväskan kändes så tung att hon undrade om hon packat ner tunga stenar istället för lätta sommarkläder. Trots hektiskt röda kinder såg Britta blek och trött ut.

Rummet var enkelt men de hade fått två sängar och slapp ligga i samma dubbelsäng. De kastade sig ner på varsin. Sängarna gnällde, gungade till och knakade olycksbådande. Bra att de ingen av dem kastade sig runt, runt på nätterna. Badrummet. Toalettstolen var placerad så att man fick tränga sig förbi handfatet för att nå dit. Tur att hon var hyfsat smal. Hon längtade som en tokig efter en dusch.

”Börja du”, sa Britta. ”Jag vilar en stund.”

Det fanns ingen handdusch, enbart en mojäng fastsatt långt upp på väggen. Den såg ut som en liten vit hårfön. Hon vred på kranen. Ljummet vatten i lätta kaskader.

Britta verkade sova. Berit tassade på lätta fötter för att inte väcka henne. Vederkvickt la hon sig på sängen.

Det knackade på dörren.

”Frukost!” hördes en mansröst utanför.

Tulpaner

Berit köpte biljetter till dem båda. Chauffören sjöng på en melodi hon kände igen. Who shot the sheriff. Det lät bra. Han log mot henne, visade alla sina lysande vita tänder och svängde kroppen i takt. Hon kände sig svenskt mesig och rent av löjeväckande när hon försökte sig på att svänga lite lätt på höfterna. I en minimal vas fastlimmad intill ratten var en röd tulpan i plast nerstucken. Berit nickade mot blomman.

”Gillar du tulpaner?” sa hon på engelska.

Omedelbart efter hon sagt det undrade hon varför hon sa det. Hur oviktigt var inte det? Han skrattade högt.

”Jag såg ett program på teve. En ocean av tulpaner”, sa han och placerade två biljetter i hennes handflata. Under en halv sekund kände hon hans varma fingrar mot huden. ”Jag älskar tulpaner”, fortsatte han och gav henne en flirtig blick.

Hon blev förvirrad. Raggade han på henne? Naturligtvis inte. Han var bara glad. Hon log tillbaka, vände sig om och banade sig väg ner genom bussen. Britta hade naturligtvis satt sig längst bak. Med en suck damp Berit ner på den slitna stoppningen. Svetten strömmade ner över rygg och bröst. Det kliade. Rastafarimannen rattade ut från busshållplatsen och full luftkonditionering på bussen satte igång. Rättare sagt, eftersom inga fönsterglas fanns, svepte vinden in genom alla fönster på en gång, svängde runt så håret stod åt alla håll och svetten på kroppen torkade. Berit frös nu istället. Hon ryste till och betraktade gåshuden på armarna. Skönt kall på något sätt. Hon tittade på Britta och kunde inte låta bli att skratta. Hennes röda hår hade slingrat sig runt halsen och såg ut att kunna strypa henne när som helst.

Kantig

Det var på den tiden när Berit fortfarande jobbade som butiksbiträde på Coop i Linköping. Hette det förresten så fortfarande? Butiksbiträde. Ett kantigt ord, tyckte hon själv. Hon biträdde ingen. Gjorde bara det jobb hon ensam ansvarade för. Kunderna förstås, biträdde hon. Eller sa man expedit nu för tiden för det lät mycket bättre? En parallell till lokalvårdare. Hon och Britta hade bestämt sig för att åka till Kenya på en 14-dagars semester inkluderat en safari. I en resetidning hade Berit läst om solnedgångar över savannen, skymningsljus i horisonten, snötäckta bergstoppar och oändligt stora hjordar av allehanda vilda djur på vandring. Det lät fullständigt oemotståndligt. De åkte en dag i november. I skumt väder, man mer kände än såg duggregn fukta ansikte och kläder, lyfte flygplanet. Berit och Britta skålade i ett glas champagne.

När de bleka i ansiktet klev ut ur Nairobis flygplatsterminal var de dödströtta och inpyrda med resdamm. En förnimmelse av spänning fanns ändå i luften. De lyckades hitta en buss som skulle ta dem in till Nairobi stad. De frågade busschauffören, en yngre man med dreadlocks förenat i en kraftig svans i nacken. Han nickade och sa att han visste var deras hotell låg. Inga problem, han skulle visa dem.

Hux flux

Bakgrund: Jag arbetade under en kortare tid på Volvo taxi (de hade en avdelning för alla volvoanställda som åkte taxi kors och tvärs över landet och förstås mest i Göteborg). Jag upplevde det som om vi som jobbade där befann oss allra längst ner på skalan. Kände mig ofta som en person som man kunde ta ut sin frustration på. Ett arbetarpoem:

Volvo taxi god morgon

Jag ska ha en bil till Andra Långgatan 28, det är bråttom!

OK. Vad heter du?

Efter att bilen har hämtat mig ska den hämta upp en annan person

OK. Jag måste bara först få ditt namn för att hitta ditt kundnummer

Sen ska bilen hämta upp ytterligare en person

Ljudlös suck

Ditt namn?

Det var tyst. Sen kom det hux flux i ett högt skri:

Britt Andersson!

Jag lägger in adresserna.

Men … vore det inte bättre att hämta upp person nummer tre först och dig sist?

Nämen vänta här nu!

Det blir en mycket längre resa annars …

Vänta här nu sa jag! Det är jag som bestämmer och hör sen!

Kaxig

Silverkusten i Portugal

Här är naturen karg kaxig halvöken

Mylla finns ingen bara sand och

glesa dungar av klena tallar

slitstarka späda blommor och torrt gräs

Jag står på ett berg av sand och

betraktar Atlantens mäktiga bränningar

som kastar sig över sandstranden

Vågorna dån fyller luften

Jag hissnar av tanken på

att dränkas av ett pulserande vitt skum

Hutlös

Idag en skrivövning jag deltog i:

Nedanstående kursiverade text är början på ett brev.

Skriv tre åtgärder som brevskrivaren har vidtagit för att hålla modern borta från oönskat beteende. Åtgärderna ska innehålla minst tre av följande ord:

Svamp

Bar

Likvid

Räv

Slemmig

Hutlös

När du läser det här är jag och barnen långt borta. När vi kommer tillbaka om en vecka förväntar jag mig att du uppför dig som det anstår en mor. Om du väljer att fortsätta använda våra barn som slagträn i skilsmässan kommer följande att hända ...

... Den likvid som vi bestämt att du ska erhålla när vi skiljs bränns inne.

På den bar du ideligen frekventerar, på samma sätt som en slemmig räv dras till närmsta byte att sätta tänderna i, blir du uppsatt på den ilsket röda listan för oönskade gäster. Räkna med att det blir kalla handen redan i dörren.

Hutlöst kommer jag att hindra dig från att träffa dina barn. Ta med i beräkningen att du under sådana förhållanden har sett dem för sista gången.