Kylan

Iskylan gjorde att pyttesmå gnistrande stjärnor svävade omkring i luften. Ungefär som dammkornen kunde skönjas i solstrålarna som sken in genom fönstret hemma. Blicken drogs mot havet. Låga vågor sköljde trögt in över sandstranden. Hon ändrade fokus och såg mot horisonten, noterade att enbart en liten bit av solskivan syntes. Med blotta ögat kunde hon följa hur solen försvann mer och mer. Hon tänkte på artikeln hon nyss läst om att det var på vintern jorden var som närmast solen. Det var svårt att tro på liksom att jorden alltså följaktligen var längst bort från solen i juli, mitt i sommaren. 

Hon öppnade munnen och drog ett djupt andetag, hostade av den bitande luften som skar i halsen, blåste sen ut en konformad stråle av vit rök. Med snabba steg började hon vandra längs strandkanten. Vinden i ryggen. Det betydde att hon skulle få motvind hem. Hon såg fram emot att vinden och mörkret skulle dra rakt igenom henne. Tankarna som uppfyllt henne den senaste tiden, torterat henne, skulle lösas upp  och förtvina. Hon skulle glädjas åt det. Brygga en het kopp te när hon kom hem och njuta.

Varsam

Jag blir irriterad. Jag kan inte förhindra det. Igen och igen.

Att du inte förstår. Orden dundrar som projektiler ur min mun.

Jag förbannar mig själv, hatar mig själv. Igen och igen.

Jag vill med varsam röst upprepa det jag nyss sa. Igen och igen.

Så många gånger som krävs för att du ska höra och förstå.

Jag vill se dina ögon förvandlas från mörka till ljusa. Igen och igen.

Jag vill se dig skratta åt mig. Göra dig löjlig över mig. Igen och igen.

Du får vara elak. Du får säga till mig att jag har fel. Att jag är dum.

Jag ska njuta. Vältra mig i dina hårda ord. Det är du värd. Igen och igen.

Regnet

När hon kom ut på gatan hade det precis slutat regna. Den speciella doften som uppstår efter regn brände i näsan. När hon var liten flicka trodde hon att det var daggmaskarna som luktade. Antagligen för att maskarna alltid kröp upp ur asfalten. Dem såg hon aldrig annars men nu låg de utspridda på trottoaren. Kanske var de törstiga  och ville läppja vatten. De flesta var orörliga, såg döda ut. En del var det bara brun oformlig smet kvar av. Om hon tittade nära kunde hon se märken efter skosulors mönster.

Hon hade aldrig frågat någon varför det luktade så konstigt efter skyfall. Hon hade underliga tankar ibland. Funderingar som hon trodde att hon var ensam om och som hon inte vågade dela med andra. Så slog det henne. När hon var på landet låg en distinkt arom av fuktig skog och jord efter regn. Det luktade friskt och gott och hon andades in djupt för att få in så mycket syremättad vällukt som möjligt. Uppfylld av lusten hon kände. Till och med när vindar från grannens hästgödsel drogs med in i hennes kropp andades hon vällustigt.

Hon bestämde sig för att det var asfalten i stan som luktade när den fuktades. En oljig lukt som frätande spred sig över kvarteren. Så var det.

Vanlig

Anna fick en röd cykel i present. Tidigt på morgonen ropade mamma på henne. Först låtsades hon sova. Hon blundade och hörde hur mamma kom fram till sängen.

"Anna, vakna", sa hon lite tyst och strök henne lätt över kinden.

"Vad är det mamma?" sa hon med trött röst som om hon precis vaknat.

Lite fundersam var hon. Varför kom inte pappa och mamma in med en bricka till hennes säng? Som de alltid gjorde, med tända ljus och stora paket i famnen. Samtidigt sjunga födelsedagssången så där falskt som hon gillade så mycket. Mamma högt i falsett och pappa brummande lågt ner. Men det här var ingen vanlig födelsedag.

"Du fyller ju år idag."

"Men mamma."

"Vad då?"

"Var är brickan med choklad och var är pappa?"

"Kom upp får du se."

I bara nattlinnet gick hon ut i köket. Golvet var iskallt mot hennes nakna fötter. Hon fick syn på pappa. Han stod bakom det största paket hon någonsin sett. Han syntes knappt fast pappa var jättelång. Vilket stort paket. Säkert det största som fanns i hela världen.

"Grattis min Anna", sa pappa och nu började de äntligen sjunga.

Men tungan utanför munnen klippte Anna sönder alla snören som satt kors och tvärs. Till slut kunde hon dra bort det tjocka papperet. Det var en röd cykel.

Avvakta

"Du får bida din tid. Ta chansen när det tidevarvet kommer och än är det inte dags. Om det kommer. Ingen är beredd, inte en enda kotte är mogen för en sådan förändring. Du får acceptera sakernas tillstånd."

Så många gånger under årens lopp som jag har varit tvungen att lyssna på sådana attityder. Det har handlat om kvinnor som t.ex. ville bli brandmän, fotbollsdomare, ishockeyspelare eller presidenter.

Eller så här:

"Måste du vara så uppnosig? Kan du inte låta det vara? Taggarna ut, eller?"

Den gången när chefen beordrade mig att servera kaffe. En jämbördig kollega, en kille, hade kundbesök.

"Men ", sa jag. "Varför kan han inte servera själv?"

"Ja men det är ju så mycket trevligare att bli serverad av en kvinna."

I det läget började jag stampa i golvet och gråta av ilska och maktlöshet.

"Där ser du", sa han. "Du som kvinna kan ju alltid gråta. Det kan inte jag som är man."

Utgången

Utgången var oplanerad. Inte alls förvånande, faktiskt. Anna var en ogenomtänkt person hela hon. Det hade fler än en person påpekat för henne under årens lopp. Fast den här gången förstod först hon inte vad som hände. Utgångsläget var okänt. Trots det så lockande och svårt att motstå. Nu hade hon chansen. Varför inte ta den? Scenen var där. Bara för Anna att äntra. Utan att tänka efter mer reste hon sig upp. Hon räknade de sex stegen när hon gick över podiet. Så stod hon där med mikrofonen i handen. Publiken var en mörkgrå massa. Synen gjorde henne först mest av allt beskedlig. Vad trodde hon? Att hon skulle göra succé? Bara så där? Hennes darrande pekfinger som stötte spasmiskt mot micken gav upphov till ett ljud som gnisslade i rummet. Någon höll sig för öronen. Hon harklade sig och drog det första skämtet. Rösten var en aning skrovlig men höll. Samma skämt som hon provade på mamma häromdagen. Spridda skratt. Mamma hade också skrattat. Hon drog det andra. Fler garv. Till slut grät publiken av skratt. Flera böjde sig framåt och höll sig om magen. Av någon anledning var hon inte överraskad, trots allt. Vad då? Hon visste ju att hon kunde vara underhållande om hon ville.

Hon

Nu är hon gammal. Struttar fram som en struts, brukar hon säga. Ända sen hon var liten flicka har hon gillat att uttala sig drastiskt och med drypande ironi. Omgivningen tyckte inte att en flicka skulle prata på det vulgära sättet.  Det passade sig inte, sa de. Fast det är ju det skämtlynne hon är född med. Ibland undrar hon vem hon har ärvt det av. Om det var far eller mor. Det var nog mor. Hon kunde bita ifrån. Numera struntar hon i vad folk tycker. Hon kan verkligen inte bry sig om mindre vad andra säger om henne än vad hon redan gör. Hemma haltar hon fram och tillbaka i vardagsrummet och mumlar för sig själv. Det enda roliga hon har nu för tiden, att fundera ut nya kvicka kommentarer. Hon har alltid ett antal på lager som hon plockar fram vid rätt tillfälle. Ibland får hon ett skratt, ibland bara en sned grimas. Det viktigaste är ändå att hon över huvud taget får en reaktion.