En aning

Nu längtade hon till framkomsten. 

Utan att riktigt vara viss om det, förstod hon att de stod nära intill. 

Dofter och avlägsna röster som var välbekanta och trygga. 

Ljuset hade tidigare bara varit ett litet skimmer som hon skymtade då och då. 

Så minimalt att hon inte visste om det verkligen fanns där.

Hon log när ljuset utvidgade sig och kom emot henne. 

Eller var det hon själv som närmade sig? 

När ljusstrålen omfamnade henne försvann allt.

Utmaningen

Hon mådde illa. Förstod inte varför hon utsatte sig för prövningen. Hon hade gjort vad som helst för att få slänga sig i sängen, lägga sig på sidan och somna. Istället gick hon in i badrummet. De varma vattenstrålarna lindrade. Hon ville inte sluta, trots att hettan i ångorna fick det att dunka i huvudet. När hon till sist öppnade duschkabinen och lät fötterna landa på badrummets golvplattor drabbades hon av en stark iskyla i bröstet. Hon frös.

Dubbla tröjor och långkalsonger, som hon fick slänga av sig vid frukostbordet nästan direkt, eftersom hon fick kraftiga svettvallningar.

Bilturen dit. Hon satt och hoppades att hon aldrig skulle komma fram. Till och med en krock skulle vara välkommen. En liten bara. Det räckte. Idag var det minsann inga köer. Fanns inte en chans att komma i det läget att hon skulle bli tvungen att ringa och med bedrövad stämma meddela att hon fastnat i trafiken och blivit förhindrad att dyka upp.

Så stod hon där på scenen. Hon tittade ut över församlingen. Säkert minst hundra personer. Alla betraktade henne. En blandning av förväntan ändå och ont i bröstet. Hur skulle de ta emot hennes ord? Hon ställde sig bredbent, rätade på ryggen och öppnade munnen.

Han och hon

En man kliver upp på spårvagnen. Han ser sammanbiten ut och har stirrande ögon. Med långa kraftiga steg banar han sig väg genom hela vagnen. Ända till slutet. Där vänder han på klacken och vandrar en aning saktare tillbaka. Han kommer fram till en kvinna som sitter längst in vid fönstret. Samtidigt som han sätter sig bredvid henne, hajar hon till och kastar skygga blickar på honom. Hon slår upp den höga kragen mot kinden, svänger det halvlånga håret framåt som skydd och vrider snabbt på huvudet, bort från honom. Han lutar sig mot henne och säger något. Hon bligar ut genom fönstret. Rör sig inte. 

Efter några fler försök att, som det ser ut, få henne att vända sig mot honom, ger han upp och sitter tyst och tittar rakt ut i luften. Resan går vidare. Stannar vid ett antal hållplatser. Personerna rör sig inte. Spårvagnen saktar in och gör till slut halt vid Järntorget. Kvinnan reser sig upp. Mannen låter henne komma förbi, men reser sig sen upp. Hoppar av och spatserar alldeles bakom kvinnan. Hon stannar, vänder sig om. Han stannar. De betraktar varandra en liten stund. Därefter går de jämsides över torget och försvinner in på Landsvägsgatan. 

Veckans utmaning hos Kulturkollo: Associera till de fyra elementen jord, vatten, eld och luft

 En film jag associerar med eld är Carrie. En film som jag såg första gången 1976 och blev fullständigt tagen. En fantastisk film som jag aldrig glömmer. Nu såg jag den igen för några månader sen och den håller, fast visst känns den en aning gammal. Eld och blod har viktiga roller i handlingen. Temat i filmen, mobbing, blir aldrig något vi kan lägga bakom oss och tro att vi har utrotat. Pennalism måste vi hela tiden akta oss för och jobba hårt emot. Både vuxna och barn.

En bok jag associerar med vatten är Livbåten. En spännande debut av  Charlotte Rogan som handlar om en oceanångare som förliser. Året är 1914. Ett antal passagerare lyckas tränga sig ner i en livbåt, men alla får egentligen inte plats ...

Musik jag associerar med jord är Earth, Wind & Fire och till exempel låten Let's Groove. Den låten är så himla medryckande. Må vara att det är mainstream-musik men så svårt att sitta still.

https://www.youtube.com/watch?v=5yX3Z7lnMuc

En tv-serie jag associerar med luft är den brittiska tv-serien Arvingarna. Den hade premiär på svensk TV 1972. En av huvudkaraktärerna, en kvinna, var chef för ett flygfraktföretag.
Kate O'Mara hette skådespelaren (hon dog 2014). En tuff kvinna, som säkert många retade sig på. Hon var ju inte tyst och undfallande utan krävde sin rätt. Inte så vanligt då. I alla fall inte i tv-serier eller filmer. 

Mörkret och kryckan

Det var fortfarande mörkt ute. Kallt. I luften svävade skimrande pyttesmå stjärnor av is. Av bilen, som tämligen tydligt lystes upp av en gatlykta, såg hon enbart konturerna. Den var dold av ett tjockt lager snö. Hon tog ett tag om kryckan och haltade sakta mot parkeringen. I bakluckan hittade hon efter en liten stunds letande ett redskap i vars ena ände satt en borste i den andra en isskrapa. Hon lutade kryckan mot bilen och började borsta bort snön. Först bakrutan, sen bakluckan. Därefter metodiskt jobbade hon sig framåt. När snön försvann från rutorna uppdagades en tjock hinna is. Hon lutade höften mot bilen och andades in djupt och pustade långsamt ut några gånger. Sen vände hon på hjälpmedlet och började skrapa. Skrapa, skrapa. Tungt. Det smärtade i armarna. Osäkert linkande tog hon sig runt. 

Hon backade ett steg. Bilen var något så när ren från snö och is. Hon satte en behandskad hand runt dörrhandtaget. Det satt fast. Hon drog med bägge händerna. Med ett skrapande ljud gick dörren upp. Hon slängde in kryckan i baksätet och satte sig bakom ratten. Motorn lät väldigt trött men gick motvilligt igång. En Volvo kan man lita på i alla väder. Imman på framrutan gjorde att hon inte såg ett dugg. Fläkten på. Hon lutade huvudet mot nackskyddet och stirrade i taket. När en rund öppning visade sig i töcknet la hon i ettan och svängde runt parkeringen och ut på gatan.

Spridit

Ryktet hade gått

Du strödde skvallret till den

som ville lyssna

Jag som litade på dig

All lycka har spolats bort

Världen utanför

Världen tycks ha krympt. Hon sitter mest hemma nu för tiden. Mer och mer fylls hennes tankar av rädsla och osäkerhet. Att hon inser att det är korkat hjälper inte. Hon känner det hon känner, vill hon skrika till alla som hela tiden vidhåller att kriminaliteten inte är värre idag än tidigare. Det är inte farligare nu för en äldre kvinna att röra sig utomhus, säger han med myndig och allvarlig röst i teven. Däremot, fortsätter han och höjer fingret, löper en yngre man en mycket större risk för att bli utsatt för våld. Det kan hända säger hon högt till mannen inuti teven, men han hör inte, det fattar hon naturligtvis. Han bara går på i samma gamla sunkiga ullstrumpor utan att bry sig om henne. Alla telefonförsäljare som ringer, vill hon underrätta honom om och lurar äldre och nu senast den falska läkaren som skinnat pensionärer på massor av pengar. Det anser hon vara grovt våld, även om det inte syns i form av öppna blodiga sår på kroppen. Öppna mentala sår blir det icke desto mindre. Hon blir så arg att hon vill slänga ut teven. Men det gör hon inte. Den är trots allt ett bra sällskap.