Huset

Skrivövning och foto från http://skrivfokus.se/skrivovning-pa-temat-spanning/ och Skrivpuffens dagliga utmaning = Drar

Magnerverna krampade när jag fick syn på det. Huset stod kvar. Jag hulkade och ville kräkas. Minnen drabbade mig som en chockvåg och kraftig yrsel gjorde att jag dråsade rakt ner i backen. Jag hamnade på rygg i det höga gräset. Jag blickade rakt upp i den gråmulna himlen. En regndroppe landade på min panna. Det kittlade när vätan från droppen spred sig över huden. Med ett stön reste jag mig upp, höll om ryggslutet med bägge händerna. Jag stirrade på byggnaden. Insåg att det inte var mer än ett skjul. Det hade jag inte förstått. Under tiden. När jag emellanåt befunnit mig ute hade det alltid varit mörkt. Jag tog ett steg närmre. Önskade att jag inte gått ensam. Trots det drogs jag ditåt. Det var som om jag var fastsurrad vid byssjan och nu stod någon och ryckte hårt i repet. Ett steg till.

Idag

En massa saker

vill jag hinna med idag

Stressrosor på kind

Försvinner in i tankar

Livet får vara en stund

Elvis

Ledaren skrek på Elin. Hela tiden. Hon var totalt misslyckad. Tårar började strila nerför kinderna. Snabbt drog hon bort det fuktiga med fingrarna.

"Sträck på ryggen! Gör som jag säger! Men ska du hålla på så där är det lika bra att du slutar!" ropade tränaren medan hon med långa kliv korsade hela manegen ända fram till Elin.

Hon var tolv år och fullkomligt älskade sin häst. I timmar i sträck kunde hon rykta Elvis, sopa spiltan ren och efteråt omfamna om honom, lägga kinden mot hans mjuka nos och andas in den speciella doften.

"Kliv av! Du får gå hem och fundera på om du överhuvud taget är lämpad för det här. Prata med dina föräldrar."

Elin kom aldrig tillbaka.

Bilden kommer från Flickr Creative Common, Museum Perspektivet

Jag

Jag svävade i himlen

gled på vindvågorna

Jag betraktade dem därnere

Alla som snabbt rörde sig

än hit än dit medan

jag surfade stilla på vindarna

Droppar

Det gick inte en dag utan att han besökte graven. Idag var det två månader och fyra dagar sen det hände. Han och Elin hade varit gifta fyrtio år. Fortfarande förälskade. Förstås gick det inte att jämföra med första tiden. Första året när de inte kunde låta bli att ta på varandra hela tiden. Då när det var omöjligt att koncentrera sig på något när de andre var i samma rum. En annan sorts passion, en lugnare. Varje dag tog han med sig en blomma. Det behövde förresten inte nödvändigtvis vara blommor. Det viktigaste var att det kom från deras gemensamma trädgård. Idag hade han några vilda prästkragar med sig. Han hade fått syn på dem igår eftermiddag. Förvånansvärt snabbt hade de växt upp mitt bland ogräsen på baksidan av huset.

Det droppade från himlen när han gränslade cykeln och gav sig iväg. Han såg den på långt håll. Utan att ta blicken från graven klev han av cykeln och gick långsamt sista biten. Det knastrade högt i gruset av hans steg och av cykelns däck. Någon har lagt en krans på graven. En liten krans gjord av små blå blommor. Han tyckte den var vacker. Blått var Elins favoritfärg.

Lämna kvar

"Titta. Den här är till dig."

Jag vred på huvudet. Ringen med den natthimmelsblå infattade stenen blänkte till när han rörde handen.

"Den kan jag inte ta emot", sa jag.

"Visst kan du. Se det symboliskt. Ett tecken på att vi hör ihop, du och jag."

Jag vände blicken mot fönstret igen. Mina axlar skälvde till. Jag skönjde den mörka fliken av hav borta i fjärran. I fantasin kunde jag se vågorna som hårt träffade vågbrytaren nere i hamnen och fräsande slog upp över stenarna.

"Vi är inget par", sa jag med låg röst utan se på honom.

"Visst är vi det."

Jag hade precis tänkt hoppa ner från fönstersmygen när han placerade sina händer på mina axlar. Med fingrarna nöp han om min tunna hud.

"Jag lämnar ringen kvar här, vad du än säger", mumlade han med munnen mot min hals. "Sen."

Jag kände hans tänder nafsa, hans blöta läppar mot mina skuldror.

Bestämma

Det var ögonen

Hans ögon frös ihjäl mig

Så himla klyschigt

Fri från rädslans förfrysning

bestämde jag mig att gå