Himlen

När Karin klev ut på gatan var himlen svart. I nästa ögonblick bländades hon av en enorm blixt som sträckte sig lodrätt rakt över himlavalvet. Så kom dånet. Det skränade i hennes hjärna. Brände som eld. Hennes kropp skakade när flödet gick rakt igenom. Förnimmelsen av en enorm kraft som gick rakt in i skelettet. Det kändes som om kroppen pulvriserades. I panik skrek hon rakt ut.

Något kändes fel. Karin tittade upp och upptäckte att hon låg på marken. Det var hårt, fuktigt och kroppen värkte av stelhet. Med ett stön reste hon sig upp i halvsittande ställning. Raklång hade hon legat på gatstenarna. Alldeles intill ingången till sjukhuset. Men ingen brydde sig om henne. Folk kom och gick i snabb takt och spatserade bara rakt förbi henne. De tvingades vänta någon sekund medan de automatiska glasdörrarna gled åt sidorna. Alla verkade ha bråttom. Hela tiden på väg. Hon tittade upp på himlen. Den var så intensivt klarblå att det sved i ögonen. Hon blev tvungen att titta bort. Instinktivt visste hon att hon inte skulle orka resa sig. Fortfarande halvliggande hasade hon de få meterna fram till byggnaden. Hon lutade rygg och huvud mot den hårda tegelväggen. Hon stirrade rakt ut i intet. Hade hon varit på väg in eller på väg ut? Med ens stod det klart för henne. Hon hade inte en aning.

Rummet

Foto från http://lajkat.se/13-personer-som-bokade-en-semester-men-fick-en-chock-nar-de-oppnade-hotell-rummet/

 

I samma ögonblick som vi körde in i Kützingen sänkte sig skymningen över staden.

"Några hotell måste det väl finnas även här", sa Bosse.

Vi parkerade bilen och gick iväg för att jaga ett rum för natten. Omgående fick vi syn på ett hotell på andra sidan gatan. Över dess ingång satt en skylt; Hotell Kützingen. Med snirkliga bokstäver lyste namnet i stark grön neon. Vi klev in. Den minimala receptionen var tom. Det luktade mat. Jag försökte identifiera doften. Kanske Biff Stroganoff. Jag var hungrig, magen knorrade. Röster och porslinsklirr letade sig ut från rummet intill. Det verkade vara hotellets restaurang. Genom dörrens frostade glas skymtade vi människor. Bosse tog tag i handtaget och öppnade dörren. Efter någon minut lyckades han hejda en ung kvinna klädd i svart snäv kjol, vit blus och ett vitt litet förkläde kantat med spets i samma färg. Hon stannade liksom i farten bärande på två tallrikar potatis och vad som såg ut som skivad stek.

"Jag kommer strax."

Vi gick tillbaka till receptionen. Väntade. Väntade. Ingen kom. Jag kände hur irritationen tog ett djupt tag i mig. Trött efter att ha befunnit mig på väg hela dagen och dessutom hungrig. Då är stubinen kort. Jag gick tillbaka in.

"Vi väntar där ute. Fortfarande", sa jag i hög ton.

"Jag kommer har jag sagt", sa samma kvinna som tidigare i ungefär samma höga ton som jag.

Till slut kom hon. Med långsamma rörelser tog hon fram en voluminös och tjock liggare och präntade utan brådska in våra namn. Trappan upp var trång, luktade gammal cigarr och lampan funkade inte. Uppe på andra våningen fick vi treva oss fram i den mörka korridoren. Jag kan säga att den natten sov jag inte.

Stinka

Idag har jag slagit ihop två skrivövningar. Stinka från Skrivpuffen och följande från Skrivarsidan: Skriv hur tre olika personer uttrycker samma sak med egna ord. Människor med olika bakgrund pratar inte på samma sätt. En kille från ett förortsområde formulerar sig förmodligen inte samma sätt som en äldre kvinna från Stockholms innerstad eller medelålders kvinna på en lantgård i Norrbotten. Hur skulle de här personerna säga: ”Jag ber om ursäkt.” Du får använda dubbelt så många ord, det vill säga åtta.

Här är Ethels förslag:

 

Kille från förorten: Det är inte ditt fel att du stinker.

Äldre kvinna från Stockholm: Mitt plötsligt utrop blev kanske aningens för mycket

Medelålders kvinna på landet: Kan jag lappa ihop med en kopp kaffe?

Kulturkollos utmaning om verklighet eller overklighet

Kulturkollos veckoutmaning: Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda?

Här kommer mitt inlägg:

Det beror på vad som menas med verklig kontra overklig. Jag gillar att se filmer som gestaltar en framtidsvision eller en dystopi. Men det måste vara trovärdigt och då blir det verkligt för mig. Ett exempel är filmerna Hunger Games. Mycket bra, tycker jag.

Eller filmen Blade Runner, som utspelar sig i en dystopisk verklighet. En klassiker. Eller en annan kultfilm Flykten från New York.

Jag kan även läsa en bok som The Shining eller se filmen och tycka om spänningen, att jag blir rädd mitt i min lilla trygghet här hemma. Samtidigt är jag medveten om att jag inte tror att det kan hända i verkligheten.

Poesi. Jag är verkligen (!) ingen expert. Tycker om bl.a. Karin Boye och Tranströmer. Skriver de om verkligheten? Det tror jag. Deras verklighet.

Konst är jag dålig på. Men jag tror inte att det skulle kännas underligt för mig med ett konstverk som skildrar något som inte finns, som exempelvis en indisk gudinna med fler armar än en människa har i verkligheten.

Intressant fråga. Kul utmaning. Tack för den!

Jag vet

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. Fast tro ska man bara göra i kyrkan, som den gamla klyschan lyder. Och där befinner jag mig väldigt sällan. Så jag får väl trots allt nöja mig med att veta. Jag vet till exempel att jag inte tror. En gång råkade jag hamna bredvid prästens fru på en kaffebjudning. Hon frågade mig vilken kyrka jag gick till. Först blev jag helt ställd. Stum. Hade svårt att öppna munnen. Jag måste ha sett helt förvirrad ut. Sett ut som om jag tyckte att frågan var helkonstig. Och det tyckte jag ju. Så sa jag:

"Jag går nästan aldrig i kyrkan. Jag vet inte om jag tror."

Då svarade hon:

"Nej, vem gör inte det? Tvivlar alltså."

 

Vilse i Motala

Jag stack handen i min systers. Det kändes skönt. Hennes handflata var varm och mjuk. Min syster Karin, som är flera år äldre än jag, sköt upp den tunga dörren och vi klev ut på trottoaren. Vi hade lovat mamma att inte gå långt utan hålla oss i kvarteret. Mamma såg rolig ut där hon satt med en stor hårtork över huvudet. Den brummade högt. Jag kände hur Karin drog iväg. Jag fick halvspringa för att hinna med. Vi rundade nästa hörna.

"Vi går till parken där", sa Karin och pekade.

Innan vi gick över gatan tittade vi först åt höger, sen åt vänster och sist åt höger igen. Precis som Karin sa att hon hade lärt sig i skolan. I parken hittade vi några gungor. Vi gungade ett tag. Sen sa Karin att vi skulle gå tillbaka. Det kändes som om det var bråttom. Tänk om mamma var färdig redan och satt och väntade på oss? Vi sprang över gatan. Så sa Karin:

"Jag vet inte var vi är."

"Vet du inte? Är det inte här då?" sa jag och tittade på huset med en skoaffär i nedre botten. Mammas frisör fanns på andra våningen.

"Nej, det var ska vara en tygaffär, inte skoaffär."

Karin tog tag i min hand och vi började gå igen. Det kändes som om vi gick runt, runt. Så pekade hon.

"En polis. Vi frågar honom."

Han såg snäll ut och hade en snäll röst, men han kunde inte säga var mammas frisör fanns.

"Hittar ni inte i Motala?" frågade han och böjde sig ner och tittade på oss på nära håll.

Jag såg rakt in i hans ansikte. Han hade en brun mustasch, precis som morfar.

"Nej, vi bor inte här", sa Karin. "Mamma hade några ärenden att göra och skulle passa på att klippa sig och permanenta håret. När vi ändå var i stan."

"Jag förstår. Ni får gå med mig till stationen. Vi får ringa runt till alla frisörer som har salong i Motala centrum. Vi får hoppas på det bästa."

På polisstationen tog en polissyster hand om oss. Vi fick varsitt glas med saft och några Mariekex. Vi väntade jättelänge. Men sen kom polismannen tillbaka. Han sa att han hade hittat mamma. Han gick med oss till rätt hus. Han höll oss hårt i händerna hela tiden. Jag fick syn på mamma. Hon satt i en av fåtöljerna där tanterna väntade på sin tur. Jag började storgråta. Jag sprang hela vägen fram till mamma.

"Mamma! Mamma! Här är vi!"

Rensa

Att rengöra sitt inre borde fler göra. Rensa hjärnan på destruktiv smörja. Tänk om alla tog en stund varje dag för meditativ andlig rengöring. Vem vet, måhända skulle det bli lättare då att se bortom horisonten och längre ut åt sidorna. Om fler vandrade ut varje dag i livet med uppfräschad hjärna. Då kan jag föreställa mig att rädslan för varandra och för de som inte är precis som "jag själv", skulle bli mindre. Kanske skulle vi till och med ta kontakt med varandra. Förutsättningslöst. Inte döma utan se alla andra med tillförsikt. Min högsta önskan är att kunna känna tillit till att den jag har framför mig accepterar mig som jag är. Att jag får bestämma själv vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv.