Skramlet

Han satte högra handen i byxfickan. Jag betraktade hur han slöt fingrarna runt det som dolde sig bakom det grå ylletyget. Han stirrade stint på mig. Medan han höjde armen upp i luften drogs hans läppar upp i ett brett leende. Det skramlade om nyckelringen som han höll i handen. Den var överhopad med nycklar.

"In med dig", väste han.

Jag visste att jag var tvungen. Jag visste att jag inte kunde komma undan. Sakta vände jag mig om. Så kom det. Nyckeln som han pickande stack rakt in i min rygg. Trots att det inte gjorde ont ville jag skrika rakt ut.

Spårvagnen

Anledningen till att Karin, utan att tänka närmare efter, sa till den unga tjejen var enkel. Hon hade precis kommit upp på spårvagnen och börjat ta sig längre bakåt i vagnen. Hon var tvungen att tränga sig fram. Många satt så långt ut på sätet att fötter och ben var i vägen. Hon undrade varför de inte kunde sätta sig ordentligt. Var det för att markera avstånd till grannen? Det resulterade i alla fall i att hon blev drabbad. Hon kände svetten kittla i hårfästet medan hon trängde sig vidare. Hon sparkade lätt, men ändå med ackuratess, på mäns och kvinnors läderskor och skinnstövlar. Det var en outtalad regel, när det var rusningstider, att fylla på vagnen bakifrån. Så fick hon syn på ett par långa ben iklädda slitna jeans med stora revor över knäna. De hindrade hennes vidare rörelse framåt eller rättare sagt bakåt. De jeansklädda benen hängde i luften rakt över gången.

 

"Du får ta ner benen. Jag kommer inte fram", sa Karin och blängde på tonårstjejen med knallrosa långt hår som låg samlat över ena axeln.

 

Dessutom, fast det sa hon inte, tyckte hon att det var osolidariskt att ta upp två säten.

 

"Då får du hoppa", svarade hon med ett leende.

 

Karin knuffade en aning mot hennes knän.

 

"Flytta dig."

 

"Nej."

 

Karin vet inte var hon fick modet ifrån, men i nästa ögonblick hade hon grabbat tag i tjejens ben och drog hårt. Med en smäll hamnade flickans svarta kängor på det grusiga golvet. Utan att titta och med högburet huvud gick Karin vidare.

 

"Subba!" hörde hon bakom sig.

 

 

Stolt

Du kan gråta du

sa han i en spydig ton

Du som är kvinna

Jag hade vägrat

servera männen kaffe

Hur var det möjligt?

Mitt unika skrin

innehöll egenmakt och

stolt stod jag stilla

Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal

Kulturkollos Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal!

Blev tvungen att tänka efter en stund. Definitivt att det var ett decennium med jättemycket träning för mig. Jag var helt såld på Dans Aerobics och Funk. Träningen gav mig en kick som jag aldrig därefter har upplevt under fysisk aktivitet. Jag började löpträna. Fast det var först efter mitt första Göteborgsvarv som jag sprang 1996. Utan att ha sprungit mer än några mil. Löparblåbär, det var jag det. Kommer mycket väl ihåg känslan. Jag och en arbetskollega skulle springa tillsammans. Vi hade ställt oss längst bak. Allra sist. Inte en själ bakom oss. Som skulle springa. Jag tyckte jag lunkade sakta fram, men faktum är att jag sprang fortare den gången än jag gör nu med många fler mil i kroppen innan jag ställer mig på startlinjen. Börjar bli gammal ...

Musik; Pet Shop Boys' låt Go West. Deras speciella sätt att sjunga med en engelskt accent istället för amerikansk gillade jag. Och låten var ju så bra! Elton John's Can You Feel The Love Tonight vaggade jag sakta till. Vacker! För att inte tala om Nothing Compares 2 U med Sinéad O'Connor och I Will Always Love You med Whitney Houston. Har blivit lite tjatiga klassiker vid det här laget. Sist men inte minst Don't Speak med No Doubt.

Det var i början av det här decenniet som jag på allvar lärde mig att hantera en dator utan att vara livrädd för att förstöra något. "Alla" hade en hemma nu och "alla" använde datorn på jobbet. Massor av annat hände förstås. Men det här är vad jag kom på just nu ...

Middagen

"Vår speciella festrätt", sa hon och pekade med hela handen mot aladåben. "Vi älskar aladåb med kalvkött. Friterad potatis och en kall Rhode Islandsås är ett absolut måste att ha till."

Det vände sig i magen. Jag tyckte att det en väldigt underlig blandning. En meny få personer skulle gilla hemma i Sverige inbillade jag mig. England hade en speciell matkultur. Den passade mig dåligt. Maten var mest beige till färgen. Vad den än bestod av och oftast tråkigt kryddad. Dåligt kryddad. Nu hade Margaret förstås petat in några morötter i aladåben. Och smutsgröna ärtor. Orange och grågrönt för en gångs skull. Men det hjälpte inte mig så mycket. Aptiten var nere på noll eller egentligen ända nere på minus. Jag stålsatte mig. Det gick inte att komma undan. Nu fick jag genomlida måltiden. Jag la upp så lite jag kunde utan att det såg iögonenfallande ut. Spred ut det på tallriken. När Tony hällde upp vinet, det var uppenbart att det var det enda han hade i åtanke att tillföra middagen, lät jag honom hälla ända upp till glasets kant innan jag sa stopp. Jag la märke till att både Kevin och Margaret under tiden satt stilla och iakttog flödet, men ingen kommenterade. Jag kände hur mina kinder hettade, men tänkte att vinet kunde vara bra att skölja ner maten med om jag blev tvungen för att lyckas svälja. Att det i deras ögon var för tidigt på dagen att hälla i sig sådana mängder vin kunde jag leva med.

"Bon appetit", sa Margaret och tittade på var och en av oss med glaset höjt.

Alla mumlade något liknande och tog en slurk vin.

Jag började med att peta bort gelé från en bit kalv, tittade som hastigast runt bordet för att kolla. Ingen såg ut att ha reagerat. Tillsammans med en morotsslant spetsade jag en liten snutt kött på gaffeln och förde besticket till munnen. Moroten var så mjuk att den omedelbart smälte bort i munnen. Jag tuggade på köttet. Som jag trott var smaken neutral. Det gick att äta.

Sammetsbyxorna

Jag stirrade ner i knät. Bligade intensivt på revan i mina himmelsblå sammetsbyxor. Jag satte bägge tummarna i springan och drog längs det fnasiga tyget. Ett lågt raspande ljud uppstod när tyget gick sönder och revan drogs upp ytterligare. Det gick inte att låta bli att fortsätta. Det kliade i fingrarna. Som en tvångstanke. Även om jag förstörde plagget. Det spelade ingen roll just nu. Det enda jag ville var att höra ljudet. Ville se om byxorna skulle gå sönder ännu mer eller om de skulle vägra. Strejka. Hit men inte längre. Vid den dubbla sömmen på insidan tog det slut. En sax behövdes för att komma vidare. Jag reste mig upp och gick ut i köket och drog ut en av kökslådorna. Där låg saxen. Jag tog tag i den. Klippte med den några gånger i luften. Precis då vaknade jag.

Till salu

Fångad bakom galler

är min själ till salu

Men

en dag ska

sprickorna i barriären

ge mig friheten tillbaka